Det svenska högkvarteret i Societetshuset i Mariehamn.

© Ålands Museum

Dragkampen om Åland

För 100 år sedan pågick en strid mellan Sverige och det nya fria Finland om Östersjöns mest strategiska ögrupp. Vårvintern 1918 skickades en svensk expedition till Åland efter rykten om kaos och blodbad på öarna.

16 augusti 2018 av Mats Carlsson Lénart

Den 20 augusti 1917 var ett antal åländska kommunpolitiker kallade till ett möte på Ålands folkhögskola i Finström. Officiellt skulle man diskutera allmänna brandkårer på Åland men den verkliga frågan var betydligt större. Det handlade om till vilket land ögruppen skulle höra.

Mötet beslutade att sända en delegation till Stockholm för att meddela Sveriges regering »att den åländska befolkningen livligt åstundar sina öars förening med Sveriges rike«.

Den hemlighetsfulla sammankomsten i Finström 1917 kan ses som starten på händelserna i vad som kommit att kallas Ålandsfrågan.

Åland svenskt till 1809

Fram till det katastrofala kriget med Ryssland 1808–09 var ögruppen en del av Sverige. I fredsförhandlingarna som följde försökte Sverige i det längsta få behålla Åland. Förmodligen inte för ålänningarnas skull utan för öarnas strategiska läge. Men ryssarna gav inte efter.

»Om Ryssland nöjde sig med Finland allena, skulle det vara detsamma som att ta kofferten men inte nyckeln«, som den ryske utrikesministern Rumjantsev uttryckte det. Och en blick på kartan ger honom rätt. Det är svårt att tänka sig en mer strategisk punkt i Östersjön.

Att ärkefienden Ryssland plötsligt bara låg några få mil från den svenska kusten påverkade givetvis Sverige. Nu byggdes den väldiga Karlsborgs fästning, i syfte att tjäna som säte för regering och andra centrala ledningsfunktioner i händelse av anfall mot Sverige. En reservhuvudstad, med andra ord.

Det ryska Ålands förbindelser med det gamla moderlandet minskade dock inte – det var fortfarande i Sveriges snabbt växande huvudstad Stockholm som ålänningarna kunde sälja ved, strömming och andra produkter.

Åland demilitariserades 1856

Efter det ryska nederlaget i Krimkriget började det talades om att Åland skulle lämnas tillbaka till Sverige. Freden i Paris 1856 gav dock Ryssland rätt att behålla ögruppen – samtidigt som landet förbjöds att befästa den.
Det så kallade Ålandsservitutet blev inledningen till en unik era av demilitarisering som gäller än i dag.

Svensk militär i orten Haraldsby på Åland under expeditionen 1918. Kanonerna hade man erövrat från ryssarna.

© Sjöhistoriska museet

Frånvaron av rysk militär på Åland gjorde att Sverige kunde känna sig lite säkrare. Men fortfarande fanns många i landet som drömde om att Åland på nytt skulle bli svenskt. På Åland, däremot, fanns ingen uttalad folklig vilja till återförening med Sverige.

Svenskrörelse väcktes 1917

Första världskriget innebar att Ryssland fick tillstånd av Frankrike och Storbritannien, sina allierade i kriget, att tillfälligt återbefästa Åland och placera militärer där. Men kriget gick dåligt för ryssarna och i början av 1917 blev det revolution i landet och tsaren tvingades abdikera.

Det var i detta skede, på sensommaren och hösten 1917, som tanken om en återförening med Sverige på allvar väcktes på Åland. Men var kom den egentligen ifrån? Hur Ålandsrörelsen startade är ännu delvis höljt i dunkel. 

Den åländske historikern Kenneth Gustavsson skriver att det som rörelsen själv kallade »ålänningarnas sekellånga önskan att återgå till moderlandet« inte hade någon djupare folklig förankring utan skulle ha fötts i kretsen kring den vice häradshövdingen Carl Björkman i Mariehamn. Vidare tycks Tyskland ha spelat en viktig roll. 

Tyskarna ville gärna ha Sverige på sin sida i världskriget och som lockbete erbjöd de den strategiska ön. Samtidigt var flera av gestalterna i Ålandsrörelsens tidiga historia, bland dem Carl Björkman, under första världskriget knutna till den tyska generalstaben och dess underrättelsetjänst.

Ålandskungen Julius Sundblom

Den som så småningom skulle bli den allra främste ledaren för Ålandsrörelsen var Julius Sundblom, ofta kallad »Ålandskungen« – han var ägare och chefredaktör för Ålands-Tidningen och ögruppens främste opinionsbildare.

Det dröjde innan den åländska delegationen från mötet på folkhögskolan kom iväg över Ålands hav. Först den 27 november överlämnades ålänningarnas vädjan om återförening i Stockholm. En dryg vecka senare förklarade sig Finland självständigt. 

Överst den åländska flaggan från 1922 som förbjöds tretton år senare. Den nu gällande (nederst) infördes 1953.

© Grafik: Lönegård & co

Sjutusen namn för Åland till Sverige

Nu blev det bråttom att agera. Under juldagarna insamlades 7 135 namnunderskrifter för en Sverigeanslutning. Kung Gustav V tog emot namnlistorna på Stockholms slott den 2 februari 1918.

Samtidigt begärde de åländska delegaterna ett svenskt ingripande på Åland, med hänvisning till att kaos rådde. Svenska tidningar spred uppgifter, som vi i dag skulle kallat fake news, om blodbad och om demoraliserade ryska soldater som höll ön i skräck.

Svensk expedition till Åland

Detta fick den svenska regeringen att genast sända ut en hjälpexpedition om tre fartyg till Åland. Den socialdemokratiske sjöministern Erik Palmstierna (»Röde baronen«) var drivande i den svenska Ålandspolitiken. Som gammal sjöofficer uppskattade han lite action. »Det är en glädje att vara med då det handlas!« skrev han i sin dagbok.

Väl framme konstaterade expeditionens medlemmar att uppgifterna om kaos och blodbad knappast stämde. Fartygen beordrades dock inte tillbaka – istället skickades över 700 soldater till öarna. 

De landsteg på Eckerö och nådde – under rysk beskjutning – fram till Mariehamn den 27 februari. Den blågula fanan hissades på den lilla stadens torg och den svenska staben installerades i Societetshuset.

Lundahistorikern Göran Rystad konstaterade 2002 att det som från svensk sida först var menat som en ren hjälpexpedition på kort tid övergick till att bli en politisk expedition, avsedd att åstadkomma Ålands återförening med Sverige.

Tyska slagskepp till Åland

Den svenska flaggan skulle dock inte vaja så länge. Tyskland var nu på väg med sin flotta till inbördeskrigets Finland, för att hjälpa den vita regeringen. Åland skulle användas som brohuvud. 

Den 5 mars ankrade två tyska slagskepp invid de svenska fartygen och någon dag senare landsteg över tusen tyskar med huvuduppgift att rensa Åland från ryska soldater.

Det tyska slagskeppet Rheinland i isen utanför Eckerö Storby 5–6 mars 1918. Till vänster syns det svenska pansarskeppet Oscar II.

© Ålands Museum

von Bonsdorff slogs för Finland 

Det nya Finlands regering, som vid den här tiden arbetade från Vasa, hade ingen tanke på att ge upp sitt inflytande över Åland. 

I början av mars 1918 anlände Hjalmar von Bonsdorff till ögruppen – han hade utsetts till landshövding. På Mariehamns torg beordrade han ålänningarna att släppa drömmen om Sverige: »Kommen ihåg att historiens dom drabbar förrädare och stackare. Handlen därför lojalt mot vårt gemensamma fädernesland och se tiden an!«

Von Bonsdorff råkade snabbt i konflikt med både ålänningar och svenskar och ersattes efter en tid. Under andra världskriget var han ledare
för en finlandssvensk nazistorganisation.

Svenska flaggan halas i Mariehamn

Den blygsamma svenska styrkan på Åland blev under våren 1918 allt mer trängd, både av de talrikare tyskarna och av Finland som så småningom sände över trupper till Åland.

Den 5 maj 1918 halades den svenska flaggan för sista gången från stången på Mariehamns torg. Senare under månaden lämnade de sista
svenska militärerna Åland.

Ålandskommittén för självstyre

Som en motvikt till Ålandsrörelsen bildades i Finland i början av 1918 den så kallade Ålandskommittén. Den bestod av några finlandssvenskar med åländsk bakgrund eller med intresse och sympatier för Åland. Det var kommittén som lanserade idén om att ålänningarna skulle få självstyre inom Finland.

Något liknande gick vid denna tid inte att finna någon annanstans i världen. I Finland fanns till en början heller inget stöd för självstyrelsen. Inte heller för Ålandskungen Julius Sundblom var autonomi något att sträva efter.
Återförening med det gamla moderlandet var det enda som gällde – en uppfattning som då sannolikt delades av de flesta ålänningar.

Men Ålands öde var i andras händer. Efter fredskonferensen i Paris 1919 bytte Finlands regering plötsligt linje gällande Åland.

Tyska soldater och materiel landsätts vid Eckerö på västra Åland.

© SZ-photo/IBL

Åländskt självstyre 1920

Sommaren 1920 antogs en lag om åländskt självstyre. När den nya lagen presenterades av Finlands statsminister i Mariehamn blev dock ålänningarna utom sig av raseri. 

Efter att ha avvisat lagförslaget häktades folkledarna Sundblom och Björkman, misstänkta för högförräderi. De fördes till häkte i Finland, men släpptes efter några veckor och hyllades av en stor folkmassa när de återkom till Mariehamn.

Sverige hoppades på NF

I Sverige 1920 hoppades utrikesminister Erik Palmstierna fortfarande att Åland skulle kunna införlivas med Sverige, nu med hjälp av den nya världsorganisationen Nationernas Förbund (NF) som bildats samma år. NF utredde ärendet noga, bland annat med hjälp av utsända rapportörer, men till sist slog världssamfundet fast att Åland skulle vara en del av Finland, med ett visst självstyre.

Detta var en svår motgång för Sverige och utrikesminister Palmstierna fick ett raseriutbrott. Fast knepigast var situationen för ålänningarna förstås. Självstyret var inget majoriteten hade efterfrågat. Märkligt nog utvecklades inte situationen till väpnad befrielsekamp eller separatistisk rörelse – ålänningarna fann sig i sitt öde.

Julius Sundblom regeringschef

Trots Julius Sundbloms motstånd mot självstyre blev han Ålands förste talman medan Carl Björkman blev lantråd (regeringschef).

Ålands förhållande till Finland var dock spänt. Det skulle dröja hela tolv år innan Ålands statsöverhuvud, alltså Finlands president, besökte öriket – och när det till sist skedde 1933 möttes han inte av någon entusiasm. 

Däremot hade man hissat den inofficiella åländska flaggan, som gick helt i de svenska färgerna. Denna flagga förbjöds ett par år senare av Finland. Då sågade »Ålandskungen« Sundblom av sin flaggstång i protest.

Sverige övergav mer eller mindre ålänningarna efter det nesliga nederlaget i NF 1921. Detta yttrade sig bland annat i att svenska konsulatet i Mariehamn stängdes år 1924 och ersattes av en honorärkonsul.

Ålandskonventionen 

På hösten 1921 hade en moderniserad variant av det gamla Ålandsservitutet undertecknats. Den kallades Ålandskonventionen och slog fast att ögruppen inte fick befästas eller på annat sätt användas eller utnyttjas militärt.

De sista enheterna ur Göta livgarde lämnar Åland den 16 maj 1918, och lämnar över till finska Wasa regemente.

© Ålands Museum

För Sverige var detta grundläggande för landets säkerhet. Men det fanns en gnagande oro för att någon skulle komma att bryta mot konventionen och helt enkelt erövra Åland. Inte minst gällde osäkerheten vilka avsikter som Sovjetunionen hade i Östersjöområdet.

Hemlig finsk-svensk Ålandsplan

Därför började Sverige planera för att, om det behövdes, snabbt kunna inta Åland och ta kontroll över strategiska sund och passager. På så sätt skulle man kunna hindra att Åland användes som brohuvud för fientliga operationer mot Sverige.

Samma typ av oro fanns också i Finland. Därför inleddes kring 1930 hemliga kontakter mellan länderna om samarbete. Idén var att
Ålandskonventionen skulle skrotas och ersättas med att Finland och Sverige gemensamt skulle försvara och befästa Åland.

Redan i mitten på 1930-talet cirkulerade rykten om de svensk-finska planerna. Men ålänningarnas ledare Julius Sundblom vägrade tro på uppgifterna. Skulle Sverige dra sig ur »...och därmed lämna porten öppen för en förfinskning av den ursvenska folkspillra för vars nationella trygghet Sverige hade lagt sig så varmt 15 år tidigare«.

Besvikelse på Åland

På våren 1938 bekräftades dock officiellt den så kallade Ålandsplanen. Ålänningarna kände sig ännu en gång överkörda av omvärlden. Det
man fruktade var att det svenska språkets ställning och den åländska särarten skulle hotas om finnar skulle flyttas till Åland för att bygga försvarsanläggningar. 

Till råga på allt skulle åländska män behöva göra värnplikt. Att Sverige ville samarbeta med Finland om Åland sågs av ålänningarna som ett stort svek av det gamla moderlandet.

Något gemensamt finländskt-svenskt försvar av Åland blev dock aldrig av, eftersom Sovjetunionen, kanske inte helt oväntat, bestämt motsatte sig idén. Sedan kom andra världskriget i vägen.

Ny åländsk flagga

När kriget var slut fick ålänningarna äntligen en egen flagga, som inte fullt lika mycket påminde om den svenska som mellankrigstidens inofficiella blågula.

Med tiden blev den självstyrelse som Åland så snopet erhöll av Nationernas Förbund något som ögruppens folk var tacksamt för.

– Ålänningarna har alltid velat göra sin röst hörd och inte önskat se sina öar som en bricka i ett spel. Det som hände 1921 gav ålänningarna garantier för sitt språk och sin kultur som åtnjuts än i dag, kommenterar fredsforskaren Sia Spiliopoulou Åkermark vid Ålands fredsinstitut i Mariehamn.

Publicerad i Populär Historia 3/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också