Enhet 731 gjorde pesten till vapen

Tio mil söder om Harbin i nordöstra Kina, anlade den kejserliga japanska armén ett fångläger: fästningen Zhong Ma. Där etablerades basen för den så kallade Tōgō-enheten. För att röja plats för lägret evakuerades invånarna i byn Beiyinhe med våld och soldater tände eld på deras bostäder.

En vallgrav med tre meter höga jordvallar och taggtråd restes med hjälp av tvångsarbete runt baracker, förråd, celler, laboratorium och krematorium. Upp till 1 000 fångar kunde spärras in samtidigt i förläggningen. Här skulle man utföra experiment på människor.

Utförde experiment på människor

Fångarna i lägret utsattes för svält och dehydrering, tappning av blod och injektioner av mikrober och pestbakterier. Den genomsnittliga livslängden för en fånge var en knapp månad. Efter ett rymningsförsök läckte uppgifter om experimenten ut och enheten avvecklades. Men verksamheten flyttades i hemlighet närmare Harbin, till provinsen Pingfang. En ny, större forskningsgrupp fick ta över ansvaret, som skulle gå till historien som »Enhet 731».

1931 invaderade Japan regionen Manchuriet till följd av mindre dispyter som den så kallade Mukdenincidenten. En bomb detonerade den 18 september 1931 i närheten av ett järnvägsspår mellan Harbin och hamnstaden Port Arthur. Bomben placerades sannolikt ut av japanska officerare. Skadorna på rälsen var lindriga och trafiken kunde fortsätta som vanligt samma dag. Men eftersom järnvägen kontrollerades av Japan, anklagade de kinesiska dissidenter för attentatet och använde det som svepskäl för invasionen.

Kwantungarmén mobiliserades längs med hela järnvägslinjen. I februari 1932 var området erövrat, varefter man upprättade en lydstat under namnet Manchukuo. I efterhand har det framkommit att generalerna för Kwantungarmén begick ordervägran, gekokujō, när de genomförde ockupationen – ledningen i Tokyo var emot den.

Fick kodnamnet »Enhet 731»

Mikrobiologen och generallöjtnanten Ishii Shiro såg regionen som optimal för att utföra experiment med biologiska vapen på människor, eftersom försökspersonerna kunde »plockas från gatan som råttor».

Han räknade med att ingen skulle märka om ett par hundra bönder skulle försvinna spårlöst. Ishii var ansvarig för arméns nygrundade laboratorium för förebyggande av epidemier, och det var han som organiserade den hemliga Tōgō-enheten i Beiyinhe.

När sanningen om Zhong Ma läckte ut 1935 revs lägret i fruktan för biologiskt sabotage. I stället för att lägga ned verksamheten fick man order om att expandera kraftigt. Ishii utnämndes till befälhavare över en ny enhet, som gick under det officiella namnet »Avdelningen för förebyggande av epidemier och vattenrening». Avdelningen integrerades i Kwantungarmén och fick kodnamnet »Enhet 731». Nu skulle ytterligare grymheter begås i vetenskapens namn.

Dödsläger och spainrättning

Den nya enheten förflyttades till Pingfang, som då var ett kluster av åtta små byar. Civilbefolkningen utsattes för samma procedur som vid det förra lägret, och man tvångsrekryterade 15 000 invånare att bygga den enorma anläggningen. Ishii och hans forskare flyttade in 1938. Resultatet blev en märklig blandning av ett dödsläger och en spainrättning – med både simbassäng och bordell för de japanska soldaterna.

Ishii ville inte upprepa samma misstag som vid Zhong Ma, varför muren blev fem meter hög och försedd med vakttorn, elstängsel och taggtråd. Inuti de anonyma byggnaderna skulle grymma tester utföras, medan omvärlden skulle tro att det var ett sågverk. Inom Enhet 731 kallades därför försökspersonerna för maruta (»timmerstockar»).

Enhet 731:s arbete omfattade smittämnen från bakterier, virus och växter, vilket också inkluderade framtagning av eventuella vaccin. Utöver detta gjordes flera brutala experiment på människor, bland annat forskning på könssjukdomar, frostskador, tryckfallssjuka och giftgaser. Kvinnliga fångar våldtogs och tvingades att bli gravida med syfilis-smittade män.

Mål att utveckla biologiska stridsmedel

Försökspersoner fick sina armar och ben dränkta i isvatten tills de var stelfrusna. En officer berättade i efterhand att man slog lemmarna med en käpp och lyssnade efter samma ljud som en planka ger ifrån sig. Men det slutgiltiga målet för Enhet 731 var att utveckla biologiska stridsmedel.

Enhetens vapen såg strid redan för första gången sommaren 1939. Mindre skärmytslingar vid gränsen mot Sovjetunionen hade eskalerat i närheten av byn Nomonhan. Kwantungarmén fick storstryk av ryssarna, och de två styrkorna låg nu i ett dödläge på var sin sida av floden Chalchin-Gol. För att återfå den taktiska överhanden kallades Enhet 731 in.

Två kommandotrupper paddlade över floden till den sovjetiska sidan och släppte över tjugo liter koncentrerade salmonella- och tyfoidbakterier i vattnet. Man försåg också armén med 2 000 granater laddade med pestbakterier. Dessa ska dock aldrig ha nått fienden.

Släppte ur bakterier vid Chalchin-Gol

Problemet med de biologiska vapnen var att sprida smittan effektivt och under kontrollerade förhållanden. Pestmikroberna var dåligt anpassade och klarade sig inte länge utan en värdkropp. De var känsliga för värme, kyla och solljus. Därutöver kunde smittan inte röra sig för egen maskin längre sträckor.

Ishii menade själv att insatsen vid Chalchin-Gol var lyckad, eftersom de sovjetiska styrkorna led av anmärkningsvärda förluster till följd av dysenteri och kolera. Att Enhet 731 inte hade släppt ut dessa var en smärre detalj. I själva verket blev de enda offren 40 soldater från kommandotrupperna som smittades av tyfoidfeber. Trots det blev den japanska ledningen imponerad, och sköt till resurser till Ishiis forskning.

Så småningom nådde Ishii och hans forskare ett genombrott med smittspridningen. Man hade försökt lösa en uppgift som evolutionen redan hade löst för miljoner år sedan: Insekter som loppor och myggor kunde bära mikrober skyddade i långa avstånd ända fram till målet. Dessutom kunde vissa arter reproducera mikroberna i sin vävnad, vilket ökade smittans effektivitet.

Hur man skulle förmå insekterna att smitta det tänkta målet var en annan sak. Man började experimentera med råttor som bar pestsmittade loppor. En lösning var att sätta djuren i pappersbehållare med små fallskärmar som skulle släppas från luften. Men de logistiska utmaningarna som åtföljde råttorna gjorde att enhetens forskare snart sökte efter en metod som inte var beroende av gnagarna.

Keramikbomb rymde tusentals loppor

Forskarna fick tag på en redan existerande bomb, Ujibomben, men fann att stålhöljet inte var optimalt för att leverera loppor. Ishii landade därför ganska snart i ett material som fanns i överflöd i närheten av Pingfang: keramik. Den nya keramikbomben kunde rymma 3 000 till 6 000 loppor, inklusive en och annan råtta så att insekterna hölls vid liv längre. Råttorna dog vid nedslag, vilket fick lopporna att leta efter mänskliga värddjur.

Produktionen av keramikbehållare förfinades och flyttades in i lägret. Samtidigt började pestbärande loppor att odlas. Vilda råttor fångades in och sövdes. Små pojkar fick plocka lopporna av dem, insekterna sattes sedan i glasbehållare som fördes över pestsmittade råttors rakade hud. När de hade fått i sig de nödvändiga bakterierna lämnades de i inkubatorer tillsammans med osmittade loppor och råttor – där pestbakterierna kunde frodas.

På sin höjd skulle japanerna kunna framställa en halv miljard infekterade loppor om året. Enhet 731 hade i praktiken blivit en fabrik för biologiska vapen, som de producerade på löpande band.

Nyckeln till vapenutvecklingen var fångarna i Pingfang. Effekterna av olika sorters leveransmetoder testades kontinuerligt: injektion, inhalation och infektion av öppna sår. Det gjordes även försök med granatsplitter som bar smittor, där granaten detonerades i ett slutet rum.

Pesten bröt ut i Xinjing

För att kunna följa smittans effekter på människokroppen, utförde forskarna dissektioner på offren medan de fortfarande levde. Uppgifterna varierar, men minst 2 000 barn, kvinnor och män dog årligen i experimenten.

Sommaren 1940 bröt pesten ut i den kinesiska staden Xinjing (idag Changchun). Det kan ha varit det första testet med Ujibomber. Besprutning från flygplan testades för första gången samma år över staden Quzhou. Där skördade smittan sina första liv en månad därpå, och skulle sex år senare ha dödat 50 000 människor. Under tiden ansåg Ishii att processen var för långsam.

En alternativ metod togs fram, där man inte var beroende av smittobärande parasiter. Man kom fram till ett korn med pestbakterier. Kornen var menade att svälla upp och spricka när de kom i kontakt med vatten, och således frigöra pestsmittan. Miljontals av dessa släpptes över byar, men forskarna väntade förgäves på att epidemier skulle bryta ut.

De följande åren smittade Enhet 731 och Ishii dussintals kinesiska byar genom olika metoder. Exakt hur många som dog i sjukdomarna som följde är okänt, men det uppskattas ha varit väl över 580 000 offer. Då och då blommade smittan upp och i Ningbo insjuknade folk i pesten så sent som 1959.

Japanernas övergrepp mot den kinesiska civilbefolkningen drevs av att kineser inte ansågs mer värda än råttorna i provrören. Men det stannade inte där. Nyfikna på om pestsmittan skulle påverka européer på annat sätt, utfördes samma tester på allierade krigsfångar. Mellan 200 och 1 500 soldater från USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland omkom som försökspersoner i Enhet 731:s experiment.

Skulle användas i strid mot amerikanerna

Efter anfallet mot Pearl Harbor var det också tänkt att biologiska vapen skulle användas i striden mot amerikanerna. Vid slaget om Filippinerna 1942 hann de allierade dra sig tillbaka vid Bataan innan några planer blev verklighet. Under slaget vid Iwo Jima 1945 skulle glidflygplan släppa patogener över slagfältet. Men de två flygplanen som var på väg från Japans huvudöar nådde aldrig flygplatsen i Pingfang.

I krigets slutskede hade Ishii och hans stab tagit fram en attackplan mot det amerikanska fastlandet. Man skulle sprida smittor från luften i San Diego. Operationen låg klar den 26 maj 1945 och döptes Yozakura Sakusen (»Operation körsbärsblommor om natten»). Fem av I-400-klassens ubåtar – då världens största – skulle lägga sig utanför den amerikanska västkusten.

Varje ubåt kunde bära tre attackflyg av typen Aichi M6A, som i sin tur skulle släppa de biologiska vapnen. Operationen hade utan tvekan varit ett självmordsuppdrag och stoppades i sista sekund av rädsla för vedergällning.

Samtidigt tränades så kallade »vattenrenings-enheter», 13 förband med uppemot 500 soldater som skulle kunna sätta in biologiska vapen i fält mot Sovjetunionen. Men produktionen av pestsmittade loppor hann inte ikapp och enheterna kunde aldrig mobiliseras innan Japans kapitulation den 15 augusti.

Enhet 731 förstördes

När Röda armén började närma sig fick enheten lämna Pingfang i all hast. Allt känsligt material förstördes, de sista infekterade råttorna släpptes lös på landsbygden, de sista fångarna avrättades med gift, vittnen och tvångsarbetare blev skjutna.

Cyanidpiller delades ut till samtliga inblandade, och Ishii beoerdrade dem att gå under jorden och ta med sig hemligheterna i graven. Anläggningen sprängdes, men vissa av byggnaderna var så robusta att de fortfarande stod kvar när de sovjetiska soldaterna anlände.

Vid den internationella militärtribunalen för Fjärran Östern – där japanska politiska och militära ledare ställdes inför rätta efter kriget – menade amerikanerna att forskningsresultaten var för värdefulla för att bortse ifrån. Enhet 731:s krigsförbrytelser togs upp den 29 augusti 1946 men åtalet lades omedelbart ned (enligt uppgift på direkt order av Douglas MacArthur). I utbyte fick den amerikanska ockupationsmakten ta del av enhet 731:s forskning om biologiska vapen.

Erkände experiment på civila

Sovjetunionen dömde däremot tolv personer från enheten under Chabarovskrättegångarna i december 1949, från general till korpral. Samtliga, däribland befälhavaren för Kwantungarmén Yamada Otozō, dömdes till straffarbete.

Men de flesta som var inblandade i enhetens experiment erhöll framstående positioner i efterkrigstidens Japan. Bland annat köldskadeexperten Hisato Yoshimura, som frös människors lemmar till is, blev professor vid kvinnouniversitetet i Kobe.

Efter att man 1989 hade råkat gräva upp en massgrav från andra världskriget vid ett nöjesfält fick den japanska regeringen för första gången motvilligt medge att Enhet 731 hade experimenterat med biologiska vapen på civila.

Först 2002 bekräftade en domstol i Tokyo att bevisen för krigsbrotten i Kina var överväldigande. Ändå dömde man inte till krigsskadestånd till de drabbades familjer, med argumentet att dessa redan hade utbetalats i samband med tidigare internationella fredsavtal.

Än i dag väntar offrens anhöriga på en officiell ursäkt – sannolikt förgäves.

Publicerad i Militär Historia 8/2020