Jean Baptiste Bernadotte.

Unionen mellan Sverige och Norge

Den svensk-norska unionen skapades i skuggan av Napoleonkrigen, under dåvarande kronprinsen Karl Johan Bernadottes styre. Den skulle bestå i nästan hundra år.

4 oktober 2018 av Torbjörn Nilsson

Att Oscar II fick ändra sitt valspråk från ”Bröd­rafolkens väl” till ”Sveriges väl” kan ses som en symbol för unionens upplösning det händelserika året 1905. Men för att förs­tå de spänningar som ledde fram till brytning­en måste vi gå tillbaka till 1814 – ja, till och med ännu längre. Historien om unionens födelse, dess blomstring och så småningom död är en resa i en föränderlig tid. När förspelet till unionen inleds är Sverige ett fattigt jordbruksland i Europas utkanter. Vid tiden för unionsupplösningen 1905 har en rad avancerade storföretag skapats och det finns elektricitet och telefon. Året innan hade landets första biltävling anordnats mellan Stockholm och Uppsala.

Startskottet för unionen gick emellertid varken i Sverige eller i Norge. I stället kan historien sägas börja vid Bastiljen i Paris, fängelset som stormades den 14 juli 1789 och blev symbolen för den franska revolutionen. 1790-talets Europa präglades av franska försök att sprida de idéer som stormningen symboliserade: ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Med Napoleons maktövertagande 1799 tilltog den europeiska maktkampen. Krigen kastade om allianser och svepte med sig kungahus och gamla styrelseskick.

Den händelsekedja som inleddes 1789 kom att få långtgående följder för Norden. Men revolutionen rörde inte bara stormaktspolitiken. De privilegier som den franska adeln länge haft – skattebefriade egendomar, monopol på högre statliga tjänster – avskaffades raskt. Med ens fick söner från andra klasser – döttrarna var det inte tal om – möjlighet till karriär. Inom armén öppnades dörrarna också genom de krig som Frank­rike kom att föra och genom den nya moderna värnpliktsarmén.

En av dem som gjorde kometkarriär var en begåvad advo­katson från Pau, en småstad i en bortglömd landsdel åttio mil söder om Paris. Med krigen som språngbräda skulle denne Jean Baptiste Bernadotte bli en av Napoleons segerrika marskalkar och som svensk kronprins från 1810 stöpa om Norden.

Under tiden hade mycket hänt i Sverige. Gustav IV Adolf övergav 1805 neutraliteten till förmån för en antifransk allians, vilket fick vådliga följder när arvfienden Ryssland slöt fördrag med Napoleon 1807. Det dåligt skötta kriget 1808–09 mot Ryssland ledde till att Gustav Adolf avsattes i en oblodig statskupp i mars 1809. De nya makthavarna införde en författning som skulle förhindra ett nytt envälde och slöt fred med Ryssland. Priset blev högt; Finland, som ingått i riket sedan medeltiden, blev ryskt storfurstendöme. Sedan en tilltänkt tronföljare, den danske prinsen Christian August, hastigt avlidit erbjöds Bernadotte att ta över.

Som härskare i praktiken – Karl XIII var sjuklig – slog Karl Johan in på en ny utrikespolitisk kurs. Han slöt förbund med Ryssland, deltog i den segerrika koalitionen mot sin gamle stridskamrat Napoleon och anföll Danmark som var allierat med Frankrike. Genom Kielfreden 1814 fick han sin belöning. Norge, som tillhört Danmark, skulle förenas med Sverige. Vad Karl XII misslyckats med 1718 blev nu verklighet, tack vare den franska revolutionen och dess följdverkningar.

Bollandet med Norge över menighetens huvuden var typiskt för furstestaternas tid och för en tid då nationalismen ännu inte utvecklat sin fulla sprängkraft. Men nya tankar om folkens rättigheter hade börjat spridas. Danmarks tronföljare Kristian Fredrik, som 1813 tagit sig till Norge förklädd till matros, samlade i april 1814 en vald församling av ämbetsmän, militärer, bruks- eller godsägare, köpmän och bönder. Prinsens mål var att kringgå Kielfreden. Genom att spela på den spirande norska nationalkänslan skulle ett oberoende Norge skapas, eller danskvänligt om man så vill.

Som värd fungerade ägaren till Eidsvolls järnverk, träexportören Carsten Anker, nära vän till Kristian Fredrik. Delegaterna satt under sex veckor i förhandlingar, i den långsmala salen på andra våningen med sina gulklädda träbänkar utan ryggstöd.

Författningens grundprinciper lades fast. Norge skulle vara ett fritt, oavhängigt och odelbart rike. Kungen skulle inneha den verkställande makten, en folkvald nationalförsamling den lagstiftande (och skattebeviljande) samt oavhängiga domstolar den dömande. Religions- och tryckfrihet garanterades, men judar förbjöds att komma in i landet; en även för sin tid intolerant bestämmelse.

Majoriteten följde Kristian Fredrik och kallades ”självständighetspartiet” eller ”danska partiet”, medan minoriteten, ”unionspartiet” eller ”svenska partiet”, sökte en svenskvänlig lösning. Kristian Fredrik behövde mobilisera norrmännen till motstånd mot Sverige. Den grundlag som godkändes i Eidsvoll den 17 maj fick därför en för sin tid omfattande rösträtt. Norge fick Europas friaste författning, men kungen gavs ändå en bety­dande makt. Därefter valdes Kristian Fredrik till norsk konung.

Svaret från den försmådde svenske unionspartnern blev en politisk och sedan militär offensiv. Broschyrer och flygblad med Kielfredens bestämmelser och löf­ten om norskt självstyre spreds i gränsbygderna. Den norske ”regenten” framställdes som en frihetens fiende som var skuld till norrmännens nöd, i skarp kontrast till ”frihetshjälten” Karl Johan. Efter fruktlösa förhandlingar med norrmännen inledde Sveriges armé och flotta sina attacker i slutet av juli. Redan den 14 augusti slöts ett stillestånd, konventionen i Moss. Kristian Fredrik tvingades nedlägga den norska kronan och lämna landet.

Efter förhandlingar enades parterna om de förändringar av grundlagen som en union krävde. Den 4 november, unions­dagen, valdes slutligen Karl XIII (i Norge Karl II) till kung också i Norge.

Den förlorande parten Norge fick en hög grad av självstyre med en radikal författning, eget parlament, rege­ring, förvaltning och militär. Karl Johan som 1818 också blev formell regent försökte senare att föra länderna närmare varandra. Tanken var att skapa en norsk adel som skulle bli kungamaktens lojala stöttepelare.

Men både adelsfrågan och försöken att inskränka stortingets inflytande mötte alltför starkt norskt motstånd. Karl XIV Johan kunde inte heller hindra att 17 maj firades som norsk national­dag, trots att militär sattes in mot folksamlingar i Kristiania 1829. Kungen ansåg att unionsdagen den 4 november var ett lämpligare datum. Att 17 maj tilltalade de patriotiska norska känslorna mer var inte förvånande.

Så småningom gick ändå unionen in i ett harmoniskt skede. Huvudgatan i Kristiania uppkallades efter Karl Johan och nedanför slottet restes en ryttarstaty av den förre franske revolutionären. Mellanrikslagen som infördes 1825 innebar tullfri handel till sjöss och lägre tullar på land, vilket påtagligt gynnade den växande norska sjöfarten.

Tack vare unionen behövde inte Sverige riskera ett anfall i ryggen från arvfienden Danmark. Men medan större delen av Finland varit en del av riket, precis som Söder­manland eller Småland, bestod unionsbanden bara av den ge­-mensamme kungen och en ut­rikespolitik styrd från Stockholm.

Oftast under 1800-talet hamna­de unionsfrågan i Sverige i skuggan av inrikespolitiken. Ett undantag är striden om ståthållarskapet, den ämbetsman som utövade makten i Norge när kungen befann sig i Sverige. Den nytillträdde Karl XV tvangs 1859 ta tillbaka sitt löfte till norrmännen om att avskaffa det impopulära ämbetet. Till och med moderatliberalen och finansministern Johan August Gripenstedt visade musklerna gentemot kungens oförsiktiga löfte: ”Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska.” Kontroversen bottnade emellertid främst i regeringens strävan efter att stärka sitt inflytande över utrikespolitiken gentemot kungamakten.

En ny kris uppstod när Oscar II 1884 tvingades acceptera att det liberala partiet venstres ledare Johan Sverdrup bildade regering. Konservativa i Sverige rasade både mot den radikala nationalism som venstre stod för och mot kungens reträtt. För dessa grupper sammanföll den hårda linjen mot Norge med ett intensivt bekämpande av parlamentarism och demokrati på hemmaplan.

1890-talet blev konfliktfyllt. Stortingets beslut om ett eget norskt konsulatväsen var nära att föra till krig innan man 1895 slog till reträtt inför hotfullt svenskt maktspråk. En symbolisk vinst kunde Norge dock inregistrera då det förhatliga unionsmärket 1899 fick tas bort från den norska flaggan. ”Det rene flagg”, dagens norska flagga, kunde nu hissas.

Publicerad i Populär Historia 2/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också