Anpassade sig till den nya tiden

Sverige stod inför en fredsperiod som skulle bli unik i Europa. Adeln, som i århundraden varit kopplad till militären, fann plötsligt denna karriärväg mindre attraktiv. Så länge inga internationella konflikter var i sikte var den militära banan varken särskilt ekonomiskt lukrativ eller statusmeriterande.

Bördstänkandet, en av grundstenarna i 1600-talets adelsideologi, var inte lika viktigt – även om den gamla högadelns grevar och baroner fortfarande hade statusvinster att hämta i det titelmedvetna 1800-talet.

Tidigare forskning om svensk adel har ofta fokuserat på ståndets förmodade deklassering, det vill säga adelns och aristokratins förvandling från överklass till medelklass i takt med det borgerliga samhällets framväxt. Detta opponerar sig Göran Norrby mot. Han arbetar med en avhandling om den svenska adelns överlevnadsstrategier under 1800- och början av 1900-talen och vill tillskriva adelsståndet en betydligt mer aktiv roll under denna turbulenta tid.

– De progressiva inom adeln var med och drev på utvecklingen mot det nya samhället, säger han. För lågadelns del handlade det om att skaffa sig nya inkomster. Och genom att anpassa sig till samhällets utveckling kunde gamla adelsstrukturer överleva och hävda sig väl ända in på 1900-talet.

Att frivilligt ge upp privilegier som inte längre har något sakligt värde är ingen större uppoffring, konstaterar Göran Norrby. En av de adelsmän som fångade tidens nya vindar var greve Adolf Ludvig Ribbing (1765–1843). Han tvekade inte att uppmana sina ståndsbröder att kasta sköldebreven i sjön:

Skynda, svenska adel, att frivilligt uppoffra allt, som kan kallas privilegier, håll jämna steg med Edert århundrade, kasta till marken dessa titlar, dessa skjöldebref, dessa ordensband, denna samhällsställning, som utkräfves såsom ett medfödt arv. Blygens att hafva någon annan än Eder själfva att tacka för en rättighet, en social förmån, af hvad slag den vara må!

Genom att bejaka borgerlighetens framväxt och gå över till näringslivet kunde högadeln till stor del behålla sin position på samhällets topp. När den nya riksdagsordningen trädde i kraft 1866 blev också den till fördel för adeln.

Den halva procent av befolkningen som utgjordes av adelsmän stod vid den första tvåkammarriksdagen för trettio procent av den nya riksdagsrepresentationen. I första kammaren – där förmögenhets- och inkomstvillkor gällde – hade man 62 procent av platserna. Då den nya kommunallagen trädde i kraft 1862 var det ofta godsherren som tog ordförandeplatsen.

– Vanliga människor var ovana att ta ledningsansvar, säger Göran Norrby. Adelsmannen var tvärtom en erfaren beslutsfattare, van att representera och opåverkad av Jantelagen. Med kommunallagen fick adeln en lokal maktposition som den inte haft tidigare.

Enligt Göran Norrby är det inte ovanligt att människor tror att adeln än i dag åtnjuter formella privilegier. Han ser det som ett exempel på seglivade rester av den onyanserat antagonistiska inställning till adeln som spreds i den tidiga liberala pressen.

Bilden av den liderlige, inkompetente ädlingen som nått sin position inte genom meriter utan genom släktband hämtades ursprungligen från revolutionens Frankrike och vann stort gensvar i Sverige, trots att den svenska adeln egentligen inte hade så många beröringspunkter med en utsvävande fransk hovadel.

Fortfarande lever denna bild av adelsnamnet som förknippat med diffusa privilegier kvar.

I sin forskning vill Göran Norrby visa att det var mycket länge sedan formella privilegier hade någon betydelse för adeln. För att tillhöra samhällets överskikt krävdes – och krävs alltjämt – helt andra strategier.

Helt följdriktigt hördes få protester från Riddarhuset förra året när de sista, antikvariska, resterna av adelns särbehandling försvann ur svensk lag.

Publicerad i Populär Historia 4/2004