Plikten framför allt

Platsen var ett blåsigt och vintrigt Fårö, tiden en februaridag år 1811. De i alla avseenden mindre inbjudande yttre förhållandena gjorde knappast att nå

19 mars 2001 av Lars Ericson Wolke

Platsen var ett blåsigt och vintrigt Fårö, tiden en februaridag år 1811. De i alla avseenden mindre inbjudande yttre förhållandena gjorde knappast att någon deltagare tänkte på att en historisk händelse utspelade sig. Men likväl var den här vinterdagen på Fårö av stor betydelse för det svenska försvarets utveckling under de följande två seklen.

Under ledning av kaptenen Barck vid Jönköpings regemente övades denna dag Fårös just organiserade nationalbeväring. Tillsammans med några officerskolleger ur regementets fältbataljon var kapten Barck under vintern förlagd till Gotland, bland annat vid en postering i Fårösund. Jönköpingsofficerarna hade till uppgift att inleda övningarna med den nationalbeväring som just hade börjat skrivas ut. Det var den första riktiga värnpliktsutskrivningen i svensk historia, och den hade inletts i januari 1811. Allra först att drillas i exercisen var de inkallade männen på Fårö.

Tanken att alla vuxna män hade skyldighet att delta i landets försvar hade funnits tidigare i det svenska riket. Inte minst i östra Finland hade under 1700-talet olika typer av uppbåd mönstrats i kritiska situationer, och i riksdagen hade flera förslag om någon form av folkbeväpning som stöd till den reguljära yrkesarmén diskuterats.

Det var naturligt att behovet av extra försvarsansträngningar kändes som mest akut i gränsområdena, förutom i östra Finland även i västra Sverige. På Gotland förekom flera tankar på en större mobilisering av öns män i krigstid, men när kriget mot Ryssland bröt ut i början av år 1808 var ön helt beroende av trupper från fastlandet. Resultatet blev också förskräckande. Under några vår- och försommarveckor ockuperades Gotland av ryska styrkor och i Visby satt generalen Bodisco och utfärdade proklamationer till öns befolkning i tsarens namn.

Ryssarna drog sig dock snart tillbaka och svenskarna kunde återta kontrollen över ön. Gotlänningarna hade fått känna på en visserligen förhållandevis mild men likväl främmande ockupation. Sveriges kraftigt försämrade strategiska läge efter förlusten av Finland i freden 1809 gjorde dessutom öns situation än mer utsatt. I det läget var jordmånen beredd för ett gotländskt värnpliktsförsvar.

Förebilder fanns dessutom vid sidan av de olika uppbåd som hade förekommit under föregående sekel. Redan 1806 hade ett lantvärn som omfattade ogifta män mellan 19 och 25 år organiserats i det svenska Pommern, och under krigsåren 1808–09 hade lantvärnet mobiliserats i hela Sverige. En del av årsklasserna mellan 18 och 25 år kallades in och de totalt drygt 28 000 soldaterna användes som gränsbevakning i strategiska områden.

I några fall deltog de också i strider med ryska förband. Men lantvärnets försörjning och utrustning var skandalöst bristfällig och under de båda krigsåren dog inte mindre än 6 000 unga män av sjukdomar och umbäranden i förläggningar fjärran från ryska vapen. Deras öde förskräckte redan samtiden och lade under en stor del av 1800-talet en tung hämsko på den svenska försvarsdebatten.

Minnet av lantvärnsynglingarnas tragiska öde avskräckte under decennier inte minst många riksdagsmän i bondeståndet från alla tankar på ett utbyggt värnpliktsförsvar.

Men på det nyligen ockuperade Gotland var situationen en annan. Här mönstrades och övades i början av år 1811 inte mindre än 6 760 gotländska män, fördelade på 47 olika kompanier. Den gotländska nationalbeväringen blev inte bara Sveriges första värnpliktiga förband, den kom att ända till 1880-talets mitt utgöra en mer välorganiserad och välutbildad enhet än de tidiga beväringsförbanden på fastlandet.

Om det var den ryska ockupationen som gav det direkta incitamentet till den gotländska nationalbeväringen, så kom den ursprungliga inspirationen från ett annat håll, nämligen det revolutionära Frankrike.

Flera militära tänkare i Europa hade diskuterat för- och nackdelar med ett engagemang av större delen av den manliga befolkningen i ett lands försvarsmakt, istället för de hårt drillade yrkesarméer som dominerade vår världsdels slagfält under 1700-talet. Med den franska revolutionen 1789 föddes medborgarbegreppet och plötsligt var det inte bara varje mans plikt att vid behov bidra till sitt lands försvar, nu ansågs det dessutom vara varje fri medborgares rättighet att delta i försvaret.

Förutom de rent ideologiska motiven bakom ett värnpliktsförsvar var det tvingande militära skäl som gjorde att 1790-talets Frankrike kom att bli den moderna värnpliktens vagga.

Allteftersom den franska revolutionsregeringen radikaliserades samlade sig landets grannar för att möta vad de med inte så lite fog såg som hotet mot den etablerade ordningen i Europa och ytterst de egna tronerna. I april 1792 förklarade Frankrike krig mot Österrike, som snart fick stöd av Preussen och Sardinien, och därefter följde de så kallade revolutionskrigen mot koalitioner av växlande sammansättning, krig som kom att övergå i napoleonkrigen och fortsätta ända fram till slutpunkten vid Waterloo sommaren 1815.

Många av de kungliga franska regementena hade decimerats svårt av adliga officerares flykt undan revolutionen och allmänna upplösningstendenser. Men genom att spela på patriotiska strömningar lyckades den franska regeringen locka tiotusentals frivilliga till armén. I Strasbourg författade den unge officeren Rouget de Lisle en särskild kampsång för den revolutionära armé som samlats vid Rhen, en sång som blev känd som ”Marseljäsen”, när frivilliga från Marseille sjöng den under sin marsch norrut mot Paris.

Men de frivilliga räckte inte till och under 1792 började myndigheterna att använda sig av tvångsmedel för att fylla leden i revolutionsarméerna. Alla män mellan 18 och 40 år skulle, under förutsättning att de var ogifta eller barnlösa änkemän, stå till statens förfogande. Det avgörande steget togs den 23 augusti 1793, då nationalförsamlingen i Paris beslöt att kalla in alla ogifta män mellan 18 och 25 år. Proklamerandet av denna levée en masse brukar anses utgöra värnpliktsförsvarets födelse.

Ironiskt nog var det inte bara Frankrike utan även dess fiender som anammade det nya rekryteringssystemet.

I Preussen, som 1813 inledde sitt befrielsekrig mot den franska ockupationen, användes värnplikt för att skaffa fram tillräckligt många soldater, vilka drillades i militära färdigheter och samtidigt eldades med patriotisk glöd.

Under decennierna efter Frankrikes sammanbrott 1815 låg värnpliktsförsvarets framtida öde i en vågskål, men stegvis infördes det i alltfler länder. I till exempel Tyskland, Italien och Österrike-Ungern kom värnplikten att fungera som ett av flera medel att skapa en gemensam nationell känsla under 1800-talets andra hälft. Vid första världskrigets utbrott 1914 var det stora värnpliktiga massarméer som drog ut på slagfälten, med förskräckande konsekvenser för en hel generation unga män. De små yrkesarméernas sista bastioner föll vartefter de oerhörda förlusterna krävde tillgång till hela den manliga befolkningen. Den lilla brittiska yrkesarmén utplånades nästan helt i Flanderns lervälling under det första krigsåret och redan på hösten 1914 togs de första stegen mot ett införande av allmän värnplikt också på de brittiska öarna.

Ända fram till den högteknologiska krigföringen under kriget vid Persiska viken 1991 var värnplikten den dominerande organisationsformen i de flesta länder. Viktiga undantag var Storbritannien som efter Suez-debaclet 1956 återgick till en yrkesarmé och USA där vietnamkriget ledde till ett avskaffande av värnplikten i början av 1970-talet. Men under intryck av den nya typen av kunskapskrävande och dyr teknikdominerad krigföring har alltfler europeiska stater under 1990-talet börjat övergå från värnpliktigt till yrkesförsvar. Symboliskt nog har även Frankrike, den allmänna värnpliktens vagga, nyligen inlett övergången till ett yrkesförsvar, ganska jämnt två sekel efter revolutionskrigen.

I Sverige infördes, med Gotland som förebild, en beväringsinrättning även på fastlandet år 1812. Men till skillnad från den gotländska nationalbeväringen kom den så kallade allmänna beväringen i övriga delen av landet länge att lida av att de 21-åriga männen bara övades under som mest två veckor, och därmed knappast fick något militärt värde vid sidan av de värvade och indelta soldater som fortfarande utgjorde arméns och flottans huvudstyrka. Fram till mitten av 1800-talet kunde den som hade råd dessutom friköpa sig från övningarna eller leja någon annan i sitt ställe. Det var förvisso ännu ett föga finmaskigt nät som myndigheterna hade börjat spinna runt den yngre manliga befolkningen.

Men principen att alla unga män var skyldiga att inställa sig till mönstring och övning var knäsatt och under intryck av krimkriget mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet, som inte bara berörde Krimhalvön utan även Östersjöområdet, inleddes en långsam, stegvis utveckling av beväringsinrättningen. Det var dock först med försvarsbesluten 1885 och 1892 som utbildningstiden utsträcktes så långt att beväringarna kunde förvandlas till något som i alla fall påminde om soldater. Preussens och sedan det enade Tysklands militära framgångar i krigen 1864, 1866 och 1870 gjorde samtidigt klart för de flesta bedömare, att en väl utbildad och utrustad värnpliktsarmé hade framtiden för sig.

Under hela 1800-talet tragglades beväringsfrågan i riksdagen, inte sällan sammantvinnad med de komplicerade frågorna om grundskatterna och indelningsverkets avskaffande. De ideologiska åsiktsskillnaderna för och emot en folkbeväpning fanns där hela tiden, men inte sällan förlorade sig debattörerna i kamerala detaljer. Först under 1890-talet med dess utrikespolitiska frost i form av förryskningen i Finland och den tilltagande unionskonflikten med Norge skedde en definitiv kantring i opinionen.

År 1901 lyckades lantförsvarsministern, Jesper Crusebjörn, föra frågan i hamn. Även om inte alla var nöjda så beslöts nu att indelningsverkets torparsoldater skulle ersättas av en värnpliktig krigsmakt, där soldaterna bodde i nybyggda kaserner i städerna och i de flesta fall tjänstgjorde i 240 dagar inklusive repetitionsövningar. Det moderna svenska värnpliktsförsvaret var fött, efter 90 år av födslovåndor. I dag, ytterligare drygt 90 år senare, står vi inför ett nytt vägskäl i det svenska värnpliktsförsvarets historia, och dess framtid ligger i vågskålen med en allt mindre del av varje årsklass som kallas in. Än så länge mönstrar dock tusentals unga män varje år och de många olikheterna till trots finns ännu en hel del likheter med de upplevelser som mötte andra män i samma ålder i 1793 års Frankrike eller på Fårö i början av år 1811.

Lars Ericson är förste arkivarie på Krigsarkivet i Stockholm. Han utkommer i höst med boken Medborgare i vapen – värnpliktens historia i Sverige under två sekel.

Publicerad i Populär Historia 6/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också