När hela Sverige svalt: Nödåren 1867–69

Vintern tycktes aldrig vilja ta slut. Ännu söndagen den 23 juni 1867 skrev styrmannen Gustaf Holmström, bosatt på Bjurön strax söder om Skellefteå, i sin dagbok om hur isande kallt det var, med stora snödrivor i backarna. »Man kunde icke se något grönt strå på marken eller löv i skogen.«

Men så, till sist, bara dagen därpå, drog varm luft in söderifrån. På själva midsommardagen steg temperaturen tio grader på bara några timmar. I Umeå kunde man då sitta i hög värme och dricka punsch på den hastigt smältande isen.

Äntligen verkade det vara över, det som tidningarna hade kallat den värsta nöden i Norrland sedan det förfärliga året 1670. Ännu fanns det tid att så och försöka rädda en i varje fall hygglig skörd. I de mest utsatta trakterna hade i och för sig människor redan dött av svält och sjukdomarna som följde i svältens spår. Men nu var det över – hoppades man.

Frost i mitten på juli

Och sommaren började bra. Solen och värmen kom åter till Norrland och den djupa tjälen gick äntligen ur jorden. Men så, den 18 juli, inträffade katastrofen.

En flicka vid namn Josefina, dotter till en nybyggare i Avaträsk i de västerbottniska fjälltrakterna, mindes senare hur hon hade gått upp till fäbodarna för att ta hand om korna. Det var en vacker dag, himlen alldeles blank och klar. Men framåt kvällen blev det kyligt. Och mitt i natten vaknade hon till. Det var kylan som väckte henne. När hon såg ut kunde hon se hur »all skog och alla buskar var tjocka med rimfrost, och hövallen var så vit som snö«.

Halshuggarnätter

Minusgrader, redan i juli. Det var »halshuggarnätterna«, då skördarna förstördes medan desperata händer försökte rädda det som gick. Allt slit, alla förhoppningar, hade varit förgäves. Norrland stod inför ett ännu värre nödår än någon hade kunnat föreställa sig.

Mitten av 1800-talet är en av de stora omställningsperioderna i Sveriges historia. Industrialiseringen hade börjat på sina håll, i mekaniska verkstäder och i de stora sågverken längs Norrlandskusten. Samtidigt hade böndernas liv förändrats i grunden. Många små gårdar hade slagits ihop till större, och när skiftesreformerna var genomförda kunde ett effektivare jordbruk skapas.

Tiggeri och emigration

På andra håll hade den snabba befolkningstillväxten lett till att gårdar som tidigare kunde försörja ett hushåll nu måste delas av fler. En allt tydligare skiktning ägde rum på landsbygden, mellan mer välbärgade bönder och de allt fler utfattiga.

Skillnaden mellan de som har och de som inte har särskilt mycket har i och för sig alltid varit stor, men under den här tiden djupnade klyftorna till avgrunder. De som inte fått ärva en gård slutade ofta som tjänstehjon eller till och med som tiggare.

Vissa gav sig istället av till Norrland för att bli nybyggare. Andra siktade istället åt ett annat håll, mot Amerika. Men att resa dit var dyrt och osäkert och ännu bara något som ett fåtal försökte sig på.

Nödhjälp mot marknadsekonomi

När så ett oväntat nödår drabbade landet kom de nya tiderna att även visa sig på ett annat sätt. Traditionellt hade man i de fall då missväxt ägt rum vänt sig till staten och bett om hjälp. Att »överheten« också skulle gripa in hade varit mer eller mindre självklart – som ett led i den ideologi som säger att de som sitter i toppen av samhällspyramiden har en moralisk skyldighet att i kristider även ta hand om de mest utsatta.

Men det hade också alltid funnits en tvekan inför att göra detta, vilket på 1800-talet förstärktes av tidens nya, liberala idéer som betonade att marknadskrafterna måste få verka fritt.

Fattiga eller lata och bortskämda?

Hur skulle man veta att nöden var så stor att staten måste gripa in? Kanske var de fattiga bara lata och bortskämda? I början av hösten 1867 rekommenderade landshövdingen i Västernorrland, August Weidenhielm, regeringen i Stockholm att inte ge nödhjälp till en viss kommun i hans län. »En allmän klagan« hörs visserligen, skrev han, men skulle man hjälpa folket nu skulle man säkert behöva göra det igen nästa år. »Anspråk av betänklig natur« kommer i så fall att följa, menade Weidenhielm.

Nödhjälp blev nödlån

Till att börja med följde också regeringen i Stockholm denna linje, och sa nej till flera av dem som bad om hjälp. Men till sist stod det ändå klart för alla att något måste göras. Motvilligt, och med stora förbehåll, beslutade regeringen att invånarna i de utsatta länen, framförallt Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland, men även Jämtland, Gävleborg och Dalarna, skulle få ta del av ett statligt undsättningsprogram.

Denna nödhjälp gavs inte som ett direkt bidrag, vilket många hade önskat. Regeringen slog istället fast att hjälpen skulle ges i form av lån som snabbt måste betalas tillbaka. Varje kommun skulle gå i borgen för lånet, vilket i sin tur kom att innebära att det mesta av nödhjälpen gavs till dem som man trodde skulle kunna betala tillbaka – och inte till dem som behövde det mest.

Internationella insamlingar

Men den statliga hjälpen var bara en del. Stora insamlingar till de nödlidande norrlänningarna ägde rum, inte bara i Sverige utan också utomlands. Tidningsartiklar i världens stora tidningar talade om hur svenskarna led och behövde undsättning. Och uppropen gav effekt.

Bidrag i form av kontanter och insamlade livsmedel kom från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, och även från Spanien, Portugal och Ryssland.

Allt detta innebar att en intensiv trängsel uppstod på Skeppsbrokajen i Stockholm under oktober och november 1867 när enorma mängder spannmål anlände, lastades om och skickades vidare upp längs Norrlandskusten.

Bara kreditvärdiga fick hjälp

Hjälpen tog tid att organisera, och när den väl kom fram var det många som lämnades utan – eftersom de helt enkelt inte ansågs kreditvärdiga. Istället fick de då antingen svälta, eller så tvingades de att utföra krävande nödarbeten mitt i iskalla vintern – bygga vägar och broar eller röja skog.

I andra fall skickades material ut så att kvinnor kunde sticka, sy eller tillverka enkla
träredskap – allt för att kunna byta produkterna mot nödhjälp. För maten kunde inte bara skänkas bort. Det skulle innebära att de fattiga blev bortskämda och lata, menade man.

Det fanns de som protesterade mot »dessa kvasifilantropiska funderingar rörande arbetets nytta«, som det hette i en tidning. Vore det inte bättre att bara så snabbt som möjligt hjälpa dem som var i nöd, istället för att tvinga dem att utföra dessa näst intill meningslösa sysslor? Men så blev inte fallet. Även de bidrag som samlats in runt om i världen med tanken att de skulle gå direkt till de svältande, hanterades på samma sätt.

Västerbotten värst drabbat av svälten

I januari 1868, när det inte längre gick att få fram några större mängder nödhjälp eftersom isen lagt sig över Bottenviken, stod det klart att vissa län trots allt skulle klara sig relativt hyggligt, till stor del tack vare de insatser som ändå gjorts.

I såväl Norrbotten som Västernorrland hade så stora mängder spannmål levererats att antalet döda till följd av svälten kom att stanna vid några hundra. Betydligt värre blev det i det län där missväxten slog hårdast – Västerbotten.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

»Nöden och fattigdomen är ofantligt stor i fjälltrakterna; den som ej sett den kan ej ens ana dess höjd«, skrev Gustaf Waldenström, som denna vinter arbetade som provinsialläkare i ett av de värst utsatta områdena. Överallt hördes »klagan, jämmer och fruktan att hemfalla under den hotande hungersnöden«. »Man kan inte heller göra annat än att häpna«, fortsatte han, »när man ser de utsvultna gestalterna som är så matta av brist på mat att de knappast förmå […] släpa sig över golvet.«

Robertsfors och Burträsk utsatta

Innan denna förfärliga nödvinter var över kom flera tusen människor fler än vanligt att dö i länet. Värst drabbades orter som lilla Robertsfors vid kusten och Bygdeå och Burträsk, där fyra eller fem gånger eller till och med sex gånger så många dog som under normala år.

Till sist kom ändå våren, och ny nödhjälp kunde nå fram. Vinterns svält hade då lämnat djupa spår över hela Norrland. Tusentals hade dött, oräkneliga var sjuka, ännu fler var djupt skuldsatta av lånen som de tvingats ta för att inte gå under.

En nybyggarson, Johan Augustinus Holmgren i Vilhelmina, mindes senare att folk på våren 1868 var »så bensvaga« att de vacklade långsamt fram längs fjällstigarna. Det behövdes bara, sa Holmgren, att de skulle stöta emot en kvist eller en liten sten när de gick, för att de genast skulle ramla omkull och sedan knappt kunna ta sig på fötter igen.

Kylan följdes av extrem torka

Sommaren 1868 bjöd på varmare väder. I Norrland var det välkommet och skörden blev bättre än på länge. Men i södra Sverige blev effekten förödande. Man skulle annars kunna tro att vädereländet skulle vara över för den här gången. Men så var det alltså inte. Osannolikt nog följdes ett år av hård kyla av ett år med svår torka.

Från Gotland och Öland, över Småland, Blekinge, Östergötland, Västergötland, med en avstickare upp över Stockholm och Uppsala och hela vägen bort till Halland, Dalsland och Bohuslän – i ett bälte över så att säga mitten av södra Sverige – brände solen dag efter dag, hela juni, juli och långt in i augusti.

Regeringen vägrade nödhjälp

När hösten kom stod det klart att Sverige återigen drabbats av missväxt. Men den här gången reagerade regeringen annorlunda. När landshövdingarna i Kronoberg, Gotland och Blekinge län i november 1868 vände sig till regeringen för att be om hjälp på samma sätt som man gjort i Norrland året innan, blev svaret nej. Nöden var inte så stor, folket skulle säkert klara sig, menade man.

I efterhand är det lätt att konstatera att detta var ett djupt olyckligt beslut. I en senare
analys hette det rentav att detta var »ett av de ödesdigraste regeringsbeslut som fattats i vårt land. Om hjälp på denna tidiga tidpunkt hade lämnats skulle mycket i fortsättningen ha blivit annorlunda.«

Utvandringen till Amerika tog fart

Vad som hände var med andra ord att nöden och svälten kunde breda ut sig nästan ohejdade. Det förde med sig att tiggeriet växte i enorm skala, att stölder och rån ägde rum på ett sätt som det aldrig gjort tidigare, när desperata människor gjorde vad som helst för att få tag i mat. Men framförallt tog emigrationen fart på allvar.

Under de närmast föregående åren hade bara några tusen svenskar lämnat Sverige

varje år. 1868 steg antalet till drygt 27 000, och 1869 blev de hela 39 000. Många gav sig av till Tyskland och Danmark, men åtskilliga reste betydligt längre – till Amerika.

Händelseutvecklingen innebar att ett kulturellt tabu bröts. Tidigare hade det framförallt varit människor som levt så att säga i marginalen som lämnat Sverige, ofta sådana som av religiösa skäl upplevde sig förföljda. Men nödåren och det elände som följde i deras spår gjorde det uppenbart för många att de inte hade någon framtid i Sverige.

Emigration blev något som framstod som en möjlighet för alla.

Nödhjälp först våren 1869

Först i mars 1869 kunde man i tidningarna läsa om att nödhjälp var på väg även till de drabbade områdena i södra Sverige. Så lång tid hade det alltså tagit myndigheterna att agera. Men vid det laget var det i stor utsträckning redan försent. Många hade hunnit bli så svaga och sjuka att de gick under i de sjukdomar som spreds i svältens spår.

Den samlade statistiken visar att det 1869 dog så många som 14 000 fler svenskar än under ett normalt år, vilket gjorde detta till det utan tvekan värsta av de tre nödåren. Under åren 1867–69 dog det sammanlagt ungefär 27 000 fler människor än det annars skulle ha gjort till följd av nöd och svält.

Effekterna märktes även på andra sätt. Till exempel minskade antalet födda barn – vilket
är en vanlig följd av perioder av hungersnöd – med ungefär 60 000.

Sammantaget innebar allt detta – ökningen av antalet döda, den snabba emigrationen, och minskningen av födelsetalen – en dramatisk förändring. Landets befolkning minskade under två på varandra följande år, både 1868 och 1869. Något sådant hade inte förekommit sedan man började föra noggrann statistik 1749.

Enstaka år värre

Enstaka år hade varit värre, som det ohyggliga svältåret 1773 och det katastrofala 1809. Men för att hitta två år i rad med lika negativ utveckling som 1868–69 måste man gå tillbaka till Karl XII:s tid som kung, då krig, utskrivningar, hungersnöd och pest hemsökte Sverige.

1860-talets nödår innebar med andra ord en katastrof av historiska proportioner. Det skulle ta många år för de värst drabbade områdena att återhämta sig.

Publicerad i Populär Historia 10/2017