Den nya studien heter Ilska, desperation och lömska försåt – våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige och ges ut av Nordic Academic Press. Bakom den nya forskningen står Marie Eriksson, historiker och lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, och Roddy Nilsson, professor i historia vid Göteborgs universitet. 

© Göteborgs universitet, Nordic Academic Press

Kvinnor våldsammare än män i slutet av 1800-talet

När den svenska våldsstatistiken bedöms måste de många barnamorden räknas in. Det menar två historiker som bland annat via rättsprotokoll har studerat kvinnors våld i Sverige under 1800-talet.

5 november 2020 av Anna Larsdotter

År 1894 dömdes Stina Andreasdotter från Marks härad till döden för att ha mördat tre av sina fyra barn, två genom förgiftning och ett genom dränkning. Som skäl angav hon fattigdom, något som inte var helt sanningsenligt eftersom hushållet hade pigor anställda.

Stina är en av personerna som framträder i historikerna Marie Erikssons och Roddy Nilssons nya bok om kvinnor och våld under 1800-talet: Ilska, desperation och lömska försåt – våldsamma kvinnor i 1800-talets Sverige (Nordic Academic Press).

Detta är ett ämne som inte är speciellt utforskat – undersökningar om våld i det förflutna har oftast varit inriktade mot mäns brottslighet. Men även om män under alla tidsepoker har stått för en överväldigande majoritet av våldsbrotten, så visar Erikssons och Nilssons forskning att kvinnor knappast – som stereotypen säger – har varit passiva offer.

Barnamorden ökade

I själva verket var kvinnor under några år i slutet av 1800-talet i majoritet bland de morddömda i Sverige. I alla fall om man räknar med en mordkategori som oftast brukar särredovisas: de många barnamorden.

Medan andra typer av våldsbrott blev färre under den här perioden, ökade morden på spädbarn. Varför det är så är omdiskuterat – ofta har skam framförts som ett viktigt motiv hos de ogifta kvinnor som stod för många av barnamorden.

Men det rättsliga material som Eriksson och Nilsson nu har studerat stöder inte en sådan uppfattning. Få av de dömda kvinnorna nämner skam som en anledning till att de tog livet av sina barn.

Synen på kvinnor som fredliga och passiva är en kulturell stereotyp som framför allt uppstod under det sena 1800-talet. Den närdes av borgerliga familjeideal, där den goda modern sågs som hemmets centralfigur och ljusgestalt.

Kanske var det så att omgivningen ansåg att de ogifta mödrarna borde skämmas, snarare än att skam var en övervägande anledning?

Har studerat rättsligt material

Marie Eriksson och Roddy Nilsson genomgång av bland annat hovrättsprotokoll utmanar på många plan bilden av kvinnor som särskilt fredliga eller passiva. Kvinnor var, precis som män, kapabla till grovt våld. Alla barnamord handlade inte, som exemplet med Stina Andreasdotter visar, om helt nyfödda barn. Även äldre barn kunde mördas och betydande våld kunde förekomma.

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Självmord, en våldskategori som forskarna också undersöker i sin bok, utfördes inte alltid med förment kvinnliga metoder, som gift.

– Ofta har kvinnors våld förpassats till det privata, till smusslande och till mindre aggressiva tillvägagångssätt, säger Marie Eriksson. Men källorna visar att det inte alls behövde vara så. Kvinnor använde knivar och andra tillhyggen och de slogs på sina arbetsplatser, inte bara med andra kvinnor utan även med män.

Gjorde val att utöva våld

Att lyfta fram kvinnor som förövare handlar om att se dem som historiska subjekt och personer som agerade i eget intresse. Det motsäger inte att våldet de utövade, precis som mäns, utspelade sig i en specifik samhällelig kontext. Kvinnor som dödade sina barn var till exempel i regel pigor, pressade av svåra ekonomiska omständigheter.

– Tolkningsramen är ofta fattigdom, säger Marie Eriksson. Men vad vi har velat synliggöra är att kvinnor faktiskt gjorde val när de utövade våld. Att döda någon, eller att begå våld mot den egna kroppen, kräver handlingskraft och beslutsamhet.  

Kanske är du intresserad av...

Läs också