Prostituerad, lösaktig – eller bara servitris?

Två halvofficiella bordeller, London och Stadt Hamburg, öppnade i Gamla stan 1838. Eftersom sexuellt umgänge utanför äktenskapet var förbjudet i lag kunde bordellernas existens inte godkännas offentligt, men de tycks ha varit hemligt sanktionerade av både överståthållare Jakob Vilhelm Sprengtporten och pastor primarius i Storkyrkan, Carl Petter Hagberg.

Bland allmänheten var de också välkända. I ett brev till biskop Esaias Tegnér skrev den dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Bernhard von Beskow, att tillströmningen av kunder på premiärdagen varit så stor att kvinnorna inte kunde jobba dagen efter. Dessutom hoppades han få träffa sin vän oftare, nu när han bodde granne med en bordell.

Kvinnorna som bodde och jobbade på bordellerna var i tjugoårsåldern. De levde ett liv i anonymitet och satt ofta fast i en skuldfälla. Inkomsterna från prostitutionen skulle täcka både rumshyra, kläder, smink och ibland den dricka som kunderna försåg sig med. Kvinnorna tilltalades inte med namn utan refererades till som rumsnummer. Ägarinnan kontrollerade nycklarna till rummen och kvinnorna fick inte själva bestämma när de ville ta emot kunder.

De två bordellerna var bara igång under några år, men förutom dem fanns även illegala bordeller. I stadens cigarrbodar arbetade ofta två kvinnor – den ena stod vid disken medan den andra tog hand om kunderna längre in i boden. På många kaféer och krogar var antalet servitriser onormalt stort och förmodligen var en del av dem prostituerade.

– Men kvinnorna som jobbade i offentliga lokaler var inte alltid prostituerade i dagens mening. Majoriteten uppgav att de hade ett annat yrke och det är svårt att fastställa om de var unga kvinnor som tyckte om att ha sex, eller om de systematiskt erbjöd sina tjänster mot betalning. Det var inte förrän i slutet av seklet som prostitution för första gången omtalades som ett professionellt och kommersiellt yrke, säger Yvonne Svanström, som nyligen disputerat på en avhandling om regleringen av prostitution i Stockholm på 1800-talet.

Kvinnorna på bordeller, kaféer och krogar genomgick regelbundet gynekologiska inspektioner för att kontrollera om de hade könssjukdomar. Polisen hade tillgång till rummen på bordellerna dygnet runt och gjorde nedslag på stadens kaféer och krogar.

– Till en början var inspektionerna slumpmässiga och godtyckliga. Det höga antalet kvinnor som undersöktes visar att alla kvinnor som råkade befinna sig i en offentlig lokal undersöktes och inte endast de som misstänktes för prostitution, säger Yvonne Svanström.

Inspektionerna hade blivit möjliga 1812 då en ny nationell lag gav polis och läkare rätt att undersöka alla personer som misstänktes bära på venerisk smitta. Lagen gällde framförallt kringvandrande yrkesgrupper som hantverksgesäller, pigor och månglerskor, men kunde också tillämpas på alla kvinnor och män i en viss by eller församling om man misstänkte smitta.

Från början tillämpades lagen framförallt bland de lägre klasserna på landsbygden. Men under europeiskt inflytande förändrades inställningen och de lösaktiga kvinnorna i städerna beskylldes allt mer för att vara de enda smittspridarna, och därför skulle dessa kvinnors liv kontrolleras minutiöst. Försöken med de halvofficiella bordellerna var ett steg i den riktningen.

Under andra halvan av 1800-talet infördes en rad kommunala regleringar som kringskar de offentliga kvinnornas liv i Stockholm. På trettiotalet blev de tvungna att bära med sig sundhetsbevis – en liten bok där deras personuppgifter, tidpunkten för senaste inspektionen och resultatet därav fanns nedskrivna. Problemet var att en del kvinnor började använda sundhetsbevisen som ett slags certifikat för prostitution och därför drogs de senare in och kvinnornas uppgifter fördes i stället in i särskilda register hos polisen.

År 1847 kom en ny kommunal lag som införde regelbundna medicinska inspektioner en gång i veckan för lösaktiga kvinnor. Om kvinnorna inte dök upp till dem fick de först en varning och anmodades att inställa sig inom åtta dagar. Om de inte gjorde det heller fick de ytterligare en varning innan de skickades till Spinnhuset som straff.

1859 kringskars de offentliga kvinnornas möjlighet att röra sig fritt i staden. De fick inte röra sig i grupp, inte utan giltig anledning stanna eller stryka fram och tillbaka, inte vistas utomhus efter klockan elva på kvällen och aldrig befinna sig på vissa gator i Gamla stan, bland annat Österlånggatan. Kvinnorna var också tvungna att bära anständiga kläder och fick inte dra till sig uppmärksamhet genom sin utstyrsel. De tilläts inte heller anropa förbipasserande personer från sitt fönster eller tända ljus bakom gardinerna för att markera sin närvaro.

1875 skärptes reglerna för sista gången. Då återinfördes sundhetsbevisen och inspektionerna utökades till två gånger i veckan. Kvinnorna förbjöds att besöka restauranger, kaféer, värdshus och vissa teatrar. De fick inte heller ta emot besökare ”som uppenbarligen tillhöra gosseåldern”.

– Det paradoxala var att de nya kommunala bestämmelserna bröt mot nationell lagstiftning. Sex utanför äktenskapet var ju inte ens tillåtet i mitten av 1800-talet, men så länge kvinnorna dök upp på inspektionerna tolererades deras levnadssätt, säger Yvonne Svanström.

Det var polisen och läkarkåren som genomförde det praktiska arbetet med att kontrollera de prostituerade kvinnorna, och i samband med att den nya kommunala lagen trädde i kraft 1847 öppnade Besiktningsbyrån. Där arbetade först två och senare en läkare med att undersöka de kvinnor som polisen skickade dit. När lagarna skärptes för andra gången efterträddes Besiktningsbyrån av den nya Prostitutionsbyrån, där speciella prostitutionspoliser fick högsta makten. Åtminstone i teorin blev kontrollen av prostituerade kvinnor total. Uppgifter om drygt 200 kvinnor fanns med i flera register hos olika myndigheter. Prostitutionspolisen såg till att kvinnorna dök upp till sina regelbundna medicinska inspektioner på byrån, och därifrån skickades de som var smittade till Kurhuset för behandling.

Egentligen var Kurhuset ett sjukhus för de fattiga. Men när polisen började skicka dit patienter under tvång uppstod problem med den blandade skaran av frivilliga och ofrivilliga patienter. Eftersom de ofrivilliga var flest beslutade man att sätta galler för fönstren och vakter vid ingången.

Men det var inte alla offentliga kvinnor som vistades på Kurhuset. I och med att regleringarna hårdnade utkristalliserades olika grupper av prostituerade kvinnor: nybörjare, medelmåttor, professionella och illa beryktade.

– Det blev allt svårare för kvinnorna att frigöra sig från systemet och det skapade professionella prostituerade. Men ändå lyckades över hälften av kvinnorna slippa ifrån regleringen efter några år genom att gifta sig, få en beskyddare eller skaffa en anställning, konstaterar Yvonne Svanström.

Det var bara de professionella och de illa beryktade kvinnorna som blev kvar länge, uppemot 18 år. Men skillnaden mellan dessa grupper var stor. När kaféerna och krogarna förlorade sin privilegierade status som illegala bordeller och Gamla stan fräschades upp på 1860-talet flyttade prostitutionen ut på gatorna. De professionella kvinnorna tog sig då till de nya kommersiella distrikten Norrmalm och Östermalm, medan de illa beryktade kvinnorna blev kvar i Gamla stan. De professionella sändes sällan till Kurhuset och straffades inte särskilt ofta, medan de med dåligt rykte både var de flitigaste besökarna på Kurhuset och de som oftast fick varningar och straff.

– Det är möjligt att polisen såg mellan fingrarna med de professionella kvinnorna och lät dem undslippa inspektionerna, men det är också tänkbart att de hade råd att bli inspekterade av privata läkare, eller att de använde preventivmedel regelbundet. De illa beryktade kvinnorna kan antingen ha haft problem med att anpassa sig till systemet eller så kan deras uppförande ha varit en protest mot reglerna som omgärdade dem, förklarar Yvonne Svanström.

När regleringarna i Stockholm skärptes för sista gången 1875 hade de redan börjat ifrågasättas både i Sverige och i andra europeiska länder. Polismästaren i Norrköping tyckte till och med att regleringarna var så godtyckliga att han aldrig nedtecknade något om dem, utan endast tillämpade dem i praktiken.

Ändå var det vid den här tiden som flera svenska städer införde sina första regleringar. I Göteborg tillkom de 1865, i Malmö 1874, i Helsingborg 1877, i Sundsvall och Falun 1880, i Norrköping 1882 och i Kristianstad så sent som 1890.

I flera av dessa städer blev inte systemet särskilt långlivat jämfört med Stockholm. Där infördes det först och behölls längst: ända till 1918 då Sverige återgick till det gamla systemet där alla medborgare, oavsett kön och status, ansvarade för landets hälsa genom att låta undersöka sig om de misstänkte könssjukdomar. Då infördes även läkarnas plikt att efterforska vem som smittat den sjuke.

Åsa Bolmstedt är frilansjournalist i Stockholm.

Att läsa: Yvonne Svanström har kartlagt regleringen av Stockholms offentliga kvinnor under 1800-talet i sin avhandling i ekonomisk historia: Policing Public Women. The Regulation of Prostitution in Stockholm 1812–1880 (Atlas Akademi).

Avhandlingen ingår i det tvärvetenskapliga projektet ”Genus, medborgarskap och offentlig politik 1848–1998. Ett genusperspektiv på det svenska samhället i omvandling”. I projektet deltar historiker, idéhistoriker, ekonomhistoriker och statsvetare från Stockholms universitet och Södertörns högskola.

Publicerad i Populär Historia 3/2001