Gustav Badin på ett samtida porträtt. I bakgrunden Stockholms slott.

© Gustaf Lundberg/Nationalmuseum

Badin – ett experiment i fri uppfostran

Synen på barn och barnuppfostran har skiftat genom historien. I många tider har barnen tillrättavisats med våldsamheter och stränga förmaningar. Men under 1700-talet förekom experiment med fri uppfostran i enlighet med filosofen Rousseaus idéer. Ett märkligt exempel på detta hittar vi vid det svenska hovet.

15 mars 2001 av Edvard Matz

Drottning Lovisa Ulrika, kung Adolf Fredriks snillrika och härsklystna gemål, fick motta en gåva, som hon på det högsta förstod att uppskatta – en liten svart gosse, ungefär tio år gammal.

Givaren var landshövding Anders von Reiser, som i sin tur fått slavpojken av en ostindienfarare, vilken möjligen köpt honom av en dansk sjökapten. Troligen var pojken född på den då danska ön Saint Croix (Santa Cruz) i Jungfruöarna, Västindien.

Alla årtal är osäkra. Badin – som blev hans gängse namn – visste varken när eller var han var född. Det enda han kom ihåg från sin tidiga barndom var att föräldrarnas bambuhus stod i lågor. Möjligen hade han själv tänt på. År 1747 anges oftast som hans födelseår, men den dagboksskrivande hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta uppger liksom Timmermansordens matrikel år 1750, vilket med hänsyn till de tidigaste vittnesmålen verkar mest troligt.

Exotiska och annorlunda människor var inte okända vid de europeiska hoven. Karl XII hade till exempel en ”hovdvärg”, Luxenburg, som följde honom i fält och vid Fredriksten 1718 sändes ut ur retranchementet och belönades med en, två eller tre daler beroende på hur långt han vågade traska i kulregnet.

Sådant roade de råbarkade karolinerna. Vid mitten av 1700-talet var man mer sofistikerad vid det svenska hovet. Lovisa Ulrika har kallats vår första upplysta furstinna. Hon läste de franska filosoferna och brevväxlade med själve Voltaire, umgängesvän till hennes bror, Fredrik den store av Preussen.

Under 1700-talet växte det fram ett uttalat vetenskapligt intresse för människan, hennes ursprung och utveckling. Det var embryot till antropologin, vilkens fader anses vara svensken Anders Retzius (1796–1860).

Carl von Linné fastslår i Systema naturæ (1735) människans nära släktskap med apan, orangutangen – ett ord som lär betyda just ”skogsmänniska”. Linné skiljer på homo sapiens, homo troglodytes(grottmänniskan) och homo ferus (vildmänniskan).

Drottning Ulrika Eleonora grundade Vetenskapsakademin, och vid hennes hov lästes Rousseau högt vid aftonsamkvämen, givetvis på originalspråket. Det var important och à la mode att kunna faire des discours kring hans djärva läror.

Vid flyttningen till Sverige som kronprinsessa 1743 förde Lovisa Ulrika med sig målningen av ”en vild gåsse”, sannolikt Peter från Hammeln (nu på Gripsholms slott). Denne var bara en i en lång rad ”vildmänniskor” som omhändertogs och visades upp vid hoven och som det skrevs uppsatser om av lärda män. Säkert rörde det sig om sinnessvaga, kanske också dövstumma barn som övergivits av föräldrarna och lyckats överleva kortare eller längre tid i skogarna. Sentida exempel är förstås Mowgli, Tarzan och Kaspar Hauser – alla kända från böckernas och filmens världar.

Fick en egen ”vilde”

Drottningen hade nu – det var kring 1760 – lyckan att få en alldeles egen ”vilde” att testa sina och samtidens linneanska och rousseauanska teorier på.

Vi vet inte hur pass utstuderade hennes idéer var: ville hon fostra den lille Badin till blott och bart en lustig hovnarr eller var tanken att han skulle bli den han faktiskt blev, en välanpassad och något snusförnuftig hedersman? Sina egna barn lät hon i varje fall fostra på ett helt annat och mer traditionellt och beprövat sätt. Den blivande kungen och hans syskon fick vad Strindberg kallat ”en god uppfostran”: de fick tidigt lära sig ”förställningens svåra konst”.

Kungabarnen var fyra, alla ganska jämnåriga med sin svarte lekkamrat: Gustav (senare III), född 1746, Carl (senare XIII), född 1748, Fredrik Adolf, född 1750 och slutligen enda dottern, som också blev Badins stora favorit och beskyddarinna, Sofia Albertina, född 1753.

Från Rousseau kommer läran om ett primitivt lyckotillstånd, innan odling och kultur ännu börjat sin nedbrytningsprocess. Rousseaus anhängare ser i barnet och vilden de resterna av ”naturmänniskan”.

Badin var ett gängse franskt lånord som betydde (och alltjämt betyder) ”upptågsmakare”, ”spelevink”. Han hade fått namnet redan före sin debut vid hovet. Hans verkliga efternamn ska ha varit Couchi. Vid hans bokliga bildning fästes – också helt i Rousseaus anda – mindre vikt, ehuru han undervisades i skrivning, räkning och kristendomskunskap. I övrigt fick han utvecklas fritt och otyglat utan tillrättavisningar och bestraffningar. Ingen kände bättre än han alla salar, prång och lönntrappor på Stockholms slott och Drottningholm, där hovet mest vistades.

Berättade oanständigheter

Samtida dagboksskrivare och memoarförfattare förfasade sig över resultatet av drottningens okonventionella uppfostringsmetoder. Så här berättar rikskanslern greve Fredrik Sparre i sina egenhändiga anteckningar från 1763:

”Dess sinnelag är, som alla morianers, mycket hastigt, som så mycket mindre kan vara underligt som vid hans uppfostran den regel skall följas, att låta honom göra mesta tiden hvad han vill, åtminstone aldrig låta näpsa honom med någon kroppsaga”.

Rikskanslern berättar vidare, att ”hans manér och tal äro af grovaste plumphet, ty man skrattar åt dem, hvarigenom han allt mer och mer tror att de äro artigheter. KronPrinsen kallar han ofta ’Gustaf du skurk’, Prins Fredrik ’Munsjör Snus’, o.s.v. men det lemnas honom fritt språk.”

Han, Badin, springer fram och tillbaka i rummen, dinglar under måltiderna mellan kungens och drottningens stolar, och när han blir ombedd att till riksrådet Scheffer säga ”någonting artigt eller roligt” frågar han om vad han ska säja. ”Ska jag tala om sk-ta?”

Han förhörs – fortfarande enligt Sparre – i katekes av grevinnan Brahe vid överhetens bord. Man blev ”icke litet surprenerad öfver hans svar: ’Det första hufvudstycket, i min Katekes handlar om -ven; det andra om -pan; det tredje om -let’, o.s.v. hvaruppå följde mycket skratt och åtlöje af alla närvarande.”

Det noteras också som någonting extraordinärt att han kallade alla, också de kungliga, för du.

Så långt den förfärade rikskanslern. Jag har låtit hans koder stå kvar; de forceras ju också av dagens ungdom och äldre.

För oss låter detta inte så förfärande, tvärt om högst normalt för en liten grabb på kanske 13–14 år. Föräldrar och lärare i dag får höra värre.

Förfining av umgängessätt och konversation i upplysningens tidevarv låg på ytan. Man kunde gapskratta åt grovheter som framsades av en liten svart pojke, uttryck som var förbjudna annat än i mycket slutna rum bland societetens damer och herrar. Är vi i dag så mycket mera förfinade?

Resultatet av uppfostran blev att ”han utmärkte sig blott genom mycken odygd och stort självsvåld” och att han småningom underkastades en strängare ordning (enligt Svenskt biografiskt lexikon). Uppgifterna om det stora självsvåldet finns hos alla som har skrivit om honom. Exemplen är som vi sett inte särskilt uppseendeväckande.

Den 11 december 1768 döptes Badin, nu omkring 18 år gammal, i slottskapellet. Hela den kungliga familjen så när som på hertig Karl var faddrar. Skyddslingen fick de kungligt klingande namnen Adolf Ludvig Gustaf Albrecht Badin Couchi.

Också fortsättningsvis hade han fritt tillträde till alla slottens salar och lönngångar, och det var denna frihet som gjorde honom så lämpad som huvudperson i den romansvit som rabulisten M J Crusenstolpe grep sig an med, sedan han satts på Vaxholms fästning för majestätsförbrytelse 1838.

Badin som romanfigur

Romanen Morianen har som underrubrik Holstein-Gottorpiska huset i Sverige. Tidsbilder, började på fästningen.Hela verket är i sex delar och sträcker sig från 1751 till 1818. Senaste utgåvan kom 1916–17, rikt illustrerad och med de mest blomstrande yvigheterna kortade.

Badin – ”Morianen” – är hos Crusenstolpe ett slags Puck eller Amorina, närmast ett väsende som kan dyka upp som en skugga i de mest överraskande sammanhang. Han växer upp tillsammans med de fyra kungabarnen, blir deras lekkamrat men utmärker sig för stort självsvåld.

Han har ett finger med i spelet i snart sagt alla de talrika förvecklingar och intriger i vilka det svenska kungahuset vid denna tid var inblandat. Han skymtar i det kungliga kuppförsöket 1756 (då var han för övrigt ännu inte i Sverige!) och i Gustav III:s statsvälvning 1772. Han agerar som kupidon då kungabrodern Fredrik Adolf går till attack mot aktrisen Sofie Hagman. Och han är förstås mellanhand då kungen äntligen med hovstallmästrare Munck som handledare firar bröllopsnatt med sin frigida drottning.

I ilfart genom regn och blåst kör han i täckvagn två djupt beslöjade damer till Gripsholm en mörk decemberkväll 1809. Och läsaren får bevittna hur änkedrottningen Sofia Magdalena tar ett tårdränkt avsked av son, sonhustru och barnbarn. Det är dagen före exkung Gustav IV Adolfs sista resa genom sitt förlorade kungarike.

Crusenstolpe var en stor samlare av dokument. Man kan i dag knappast helt avgöra vad som är ”historiskt” (författarens älsklingsuttryck) och vad som är fria fantasier i historiens marginal.

Brände drottningens brev

Belagd är Badins roll vid änkedrottning Lovisa Ulrikas död på Svartsjö den 17 juli 1782. Den döende drottningens ”homme d’affaire”, hovkvartermästaren Laurent, och ”hennes neger” Badin sändes in till Fredrikshov i Stockholm med nycklar till hennes hemliga gömmor. Hertiginnan Charlotta blev vittne till hur brev brändes i öppna spisen. Där blev många kungliga hemligheter lågornas rov.

En annan av tidens talrika nedtecknare av hovsladder tillfogar, att monarken skulle givit mycket för att få papperen i sin hand. Han, den forna lekkamraten, far ut mot Badin: ”Vet du väl, svarta människa, att sådant kan kosta ditt huvud.” Den svarte unge mannen uppgives ha svarat: ”Det är i eders majestäts våld, men jag har ej kunnat handla annorledes.”

Efter änkedrottningens död var det prinsessan Sofia Albertina som Badin mest höll sig till. Det finns en liten rörande dikt till prinsessans födelsedag, som börjar: ”Jag som en utav de svarta/obekant med landets sed/gör en önskning av mitt hjärta/över vår Prinsessa med.”

Badin hjälpte också hovpoeten Bellman med lämpligt stoff till hyllningsdikter vid särskilda tillfällen. En dikt skrevs ”i Hr Baddins namn” och återges här intill.

Alltid lojal mot kungen

”Badins dagbok. Morianen” står det på omslaget till en anteckningsbok av blandat innehåll som i dag finns i Uppsala universitetsbibliotek. Badin har präntat ett och annat med en ganska prydlig handstil. Stundom citerar han långa fraser på franska, och i hans efterlämnade bibliotek fanns flera böcker på detta språk (dock ej Rousseau). Bland anteckningarna finns väderobservationer, ordensceremonier, priset på gurkmeja, listor på kläder och tyger han ämnar köpa.

Kungen – han hann uppleva fem – var han alltid obrottsligt tillgiven. Han erhöll titlar som kammarlakej, hovsekreterare, balettmästare och assessor, en titel han fick av Gustav III men inte ville använda: ”Har du sett en svart assessor?” Helst kallade han sig bonde – han ägde två smärre gårdar på Svartsjölandet och en i Sorunda.

Badin var gift två gånger, ena hustrun dog, den andra överlevde honom och kallas sedan i mantalslängderna ”moriansänkan”. Han dog 1822 och begravdes på frimurarordens bekostnad på Katarina kyrkogård.

Flera färgade kom till Sverige

Det var första gången som ”fri uppfostran” praktiserades här i landet, i varje fall i de övre samhällsskikten. I vad som skrivits om honom sägs, att Badin blev en aktad man trotsden förvända uppfostran han fått; mera motiverat vore nog tack vare.

I 1700-talets memoarlitteratur, dagböcker och brevsamlingar (aldrig har det skrivits så mycket personhistoria!) omtalas ganska ofta ”negrer” eller ”morianer”. Tydligen fördes de – liksom Badin – hit av handelskompanierna, det ostindiska och andra. I stockholmsförsamlingarnas dopböcker noteras deras dop: Morianen Johannes 1757, Adolf Ulrik 1759 (liksom Badin med kungliga faddrar), Zamore 1772. Gjörwell berättar i ett brev 1771 att ”den skönaste moor har han (prins Karl) fört med hem till sig, som jag tror någon tid varit i Sverige”. År 1776 döptes – fortfarande enligt Gjörwell – morianen Vulcain i Slottskyrkan. År 1802 har en färgad yngling, Figaro, i hertig Karls tjänst fått avslag på ett frieri och vill i förtvivlan kasta sig ut från ett fönster i Ulriksdals slott. Hertiginnan Charlotta skriver till sin make: ”Jag tror att hans hjerta i grund och botten icke är dåligt , men han är neger, han kan icke beherska sig, utan har vilda passioner, sjudande blod och dertill är han kär.”

Färgade personer från andra världsdelar möttes av 1700-talets människor med häpnad och nyfikenhet men inte med fiendskap och misstänksamhet. Dock hände det bara en enda gång att en färgad man blev hovsekreterare, assessor och utnämndes till stormästare och andra höga poster i prestigefyllda ordenssällskap som Par Bricole, Timmermans- och Frimurarorden.

Publicerad i Populär Historia 1/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också