Sill blev vårt första miljöproblem

I slutet av 1700-talet gick sillen till som aldrig förr på västkusten. I Bohuslän blev det sillrusch och rena Klondykestämningen. Det var tranet – den ol

25 maj 2001 av Gunhild Arby

I slutet av 1700-talet gick sillen till som aldrig förr på västkusten. I Bohuslän blev det sillrusch och rena Klondykestämningen. Det var tranet – den olja som framställdes av sillen – som gav guld. Men utanför trankokerierna växte högarna med stinkande fiskrester. Sillgrumset, eller trangrumset, som det också kallades, blev ett av Sveriges allra första miljöproblem.

För att få fram tran kokades sillen i stora kittlar. Resterna lades på hög eller kastades i sjön. När trankokandet var som mest intensivt vräktes varje dygn 30 000 tunnor trangrums rätt ut i havet.

Sillfisket 1747–1810 skapade en jättelik tranindustri som gav väldiga exportinkomster. I Paris brann gatlyktor med bohuslänskt tran, i Tyskland tillverkade man såpa av tranet och i Europas alla katolska länder lystes helgonbilderna upp av denna olja som var billigare än vaxljusen. Men uppe i Bohuslän spred sig stanken.

Gav syrefria bottnar

Avskrädet gödde och förpestade vikar och stränder. Följden blev sannolikt syrefria bottnar och artutarmning, alltså en situation som liknar den vi har idag i Bohusläns inre fjordar. Om detta visste man förstås ingenting på 1700-talet, men farhågorna om vad grumset kunde ställa till med resulterade i en mängd krav på trankokerierna. Självaste Gustaf III såg sig tvingad att ingripa, men segern gick slutligen till de mäktiga trankokeriägarna.

Det hela hade börjat med sillens återkomst. Det nyckfulla sillfisket har ända sedan 1100-talet utgjort kärnan i Bohusläns historia. Ingen visste på 1700-talet när eller hur länge sillen skulle "gå till" som man sa, bara att det brukade hända några gånger varje sekel. Hösten 1747 kom det bud från Brunskär i södra Bohuslän att sillen börjat strömma till i en aldrig förut skådad mängd. Sillfisket varade denna gång till 1810 och skulle bli det största i Bohusläns historia.

Kungamakten såg snabbt till att underlätta näringen. Alla som ville etablera sig som sillfiskare på kronans öar befriades från skatt och fick gratis byggvirke. Svenskar som flytt utomlands undan rättvisan benådades om de återvände för att fiska sill.

Två miljoner tunnor sill togs upp varje år under den bästa tiden. Rökerier och salterier tog hand om en del, men det mesta gick till den lönande tranindustrin. Tran blev tullfritt och trankokerier sköt upp som svampar ur jorden. Som mest fanns det 429 stycken, 52 enbart på Tjörn.

Oroades för sillen

Omkring 1770 började flera ämbetsmän och lotsar misstänka att det var på grund av tranavskrädet som sillen undvek den inre skärgården. Man sa också att tran-grumset grundade upp bottnarna i viktiga hamnar och vikar. Idag lutar det åt att det förra är fel. Det senare stämmer troligen.

1783 hade avfallshögarna väckt sådan motvilja att hundratals trankokerier i ytterskärgården "utmönstrades" och ålades att flytta till platser där man kunde bygga invallade fördämningar eller gräva ned sillgrumset.

17 inflytelserika trankokeriägare gick omedelbart till motattack. Flyttning och invallning skulle kosta för mycket, sa man, och fick Gustaf III:s "allernådigste tilstånd" om uppskov med åtgärder, på villkor att man snabbt tog fram "Bewis för att styrka trangrumsets oskuld".

Tre "i Naturen bewandrade Män" åtog sig uppdraget. I blåst, regn och snö samlade de under tre vintermånader bottenprover, lodade farleder och intervjuade skärgårdsmän – alla förstås beroende av trannäringen. Totalt sysselsatte trankokandet flera tusen personer – fiskare, hantverkare, silluppköpare, krämare med flera.

Lugnade opinionen

För att blidka opinionen lät trankokeriägarna år 1784 trycka Trangrums-Acten, en 250 sidor tjock samling av alla de brev, undersökningsprotokoll och andra handlingar som skickats in till Konglig Maj:t och rikets Amiralitets- och Commerce-Collegier. Trots en del uppenbara motsägelser i detta material lät staten sig nöja. Trankokarna slapp restriktioner. Grumset spolas bort av strömmarna och "blifwer äfwen så omärkeligt, som en droppa miölk uti Götha Elf", sa näringsidkarna.

Det hjälpte inte att magistraten, det vill säga borgmästaren och rådmännen, i Marstrand konstaterat att 30 000 tunnor trangrums varje dygn snarare är "En faselig dropp miölk uti Götha Elf", och att de grunda bottnar som kvävdes av grums var just de platser där fisken lägger sin rom och söker sin föda. Så småningom gjorde man pengar även på grumset. Det användes som gödsel och forslades långt upp i Västergötland.

En rad reseskildringar från tiden vittnar om den förfärliga stank som omgav trankokerierna. Och 1795 beskriver den engelska författarinnan Mary Wollstonecraft hur fylleri, osedligt leverne och mord och dråp blivit vardagliga inslag i detta lycksökarnas paradis.

År 1810 försvann sillen, troligen på grund av utfiskning. Tyfus och kolera bröt ut, missväxt följde och lycksökarna gav sig av. En del av trangrumset blev dock kvar. Än idag ligger 1700-talsben, knotor, fjäll och andra sillrester inbäddade på bottnarna i Bohusläns vikar.

Gunhild Arby är journalist och verksam på tidskriften Miljöaktuellt.

Publicerad i Populär Historia 6/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också