Anjalaförbundets sammansvurna med Hästesko och Armfeldt.

På kvällen den 9 augusti 1788 träffades sju högt uppsatta svenska officerare, bland dem generalmajor Carl Gustaf Armfeldt och överste Johan Henrik Hästesko. För att få ett slut på kriget mot Ryssland skrev de ett brev – Liikalanoten – till Katarina den stora. Illustration av Petter Lönegård. 

© Lönegård & co

Anjalaförbundet: Myteriet mot Gustav III

En sammansvärjning mellan finländska och svenska officerare 1788 under det pågående rysk-svenska kriget innebar förräderi mot kungen. Konspiratörerna ville sluta fred med Katarina II av Ryssland – bakom Gustav III:s rygg.

4 april 2020 av Hugo Nordland

Befallningen löd att genast samlas i majorens tält. Mannerheims ordonnanser löpte runt och vidarebefordrade ordern till underofficerarna i Åbo regementes fältläger. I major Mannerheims tält mötte de, förutom majoren själv, regementschefen överste Johan Henrik Hästesko.

Det hade varit en minst sagt turbulent augustimånad för Hästesko, detta år, 1788, då mått och steg tagits som han visste kunde sluta i katastrof. Så tog översten till orda inför samlingen av subalterner. Han förklarade att den reträtt, från rysk till finsk mark, som armén genomfört förvisso var ett brott mot deras trohetsed som militärer under svensk fana. Men den ursäktades av att kriget var orättfärdigt, framtvingat av Gustav III och närmast brottsligt uselt förberett.

Lojala med kungen eller Hästesko?

Hästesko betonade nu vikten av att underofficerarna förhöll sig lojala mot honom som regementschef (och inte mot kungen, underförstått). Som bekräftelse begärde han att de skulle »gifwa honom tummen«, alltså tumma på det. Det var trångt i tältet och bara en del av underofficerarna kunde armbåga sig fram till Hästesko. Resterande fick hålla upp sina tummar i vädret och på avstånd spegla överstens gest, likt en skål. Alla utom en. Vid tältdörren försökte sergeant Procopée försvinna i folkmassan, utan att visa någon tumme.

Myteriet mot kungen var en moraliskt laddad fråga och i fältlägret florerade olika åsikter om saken. Det förbund som överste Hästesko några veckor tidigare ingått tillsammans med ett hundratal andra officerare skulle utsättas för hårda prövningar de kommande månaderna. Snart kallades den ertappade Procopée fram till Hästesko och tvingades även han att tumma på sin lojalitet.

Gustav III ville bli krigarkung

Historien om missnöjet med Gustav III tog sin början långt före detta märkliga möte i slutet av augusti 1788. Under hela 1780-talet växte kritiken mot kungens politik och briserade vid 1786 års riksdag, där samtliga fyra ständer (adel, präster, borgare och bönder) konfronterade kungen.

Åren därpå närde Gustav III tanken på att ett krig möjligen skulle kunna avhjälpa den inre splittringen och ena riket mot en yttre fiende. Därtill hörde kungen ärans lockrop och drömde om att kunna titulera sig »krigarkung«.

Gustav III tvingade fram ett krig mot Ryssland 1788, bland annat för att stävja den inhemska oppositionen.

© Lorens Pasch/Museumslandschaft Hessen Kassel

Gustav III:s ryska krig

Det största hindret var emellertid att grundlagen förbjöd honom att starta anfallskrig utan riksdagens medgivande, ett stöd som Gustav III mycket väl visste att han inte skulle få. För att få sitt krig skulle han bli tvungen att ta till okonventionella metoder.

En juninatt 1788 beordrades en liten grupp svenskar, klädda i ryska uniformer, att anfalla en egen gränspostering vid Puumala sund, i sydöstra Finland, nära ryska gränsen. Den korta skottväxling som följde var tillräcklig för att Gustav III skulle kunna hävda att Sverige var anfallet. Så drev kungen sin fattiga småstat in i en väpnad konflikt med östersjöområdets stormakt.

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

En fälttågsplan utarbetades i hemlighet av Johan Christopher Toll, en av kungens förtrogna. Tanken var att snabbt landsätta en styrka på 15 000 man omkring tio mil från den ryska huvudstaden Sankt Petersburg. Då Ryssland samtidigt befann sig i krig med Osmanska riket skulle kejsarinnan Katarina den stora kunna pressas till en fredsuppgörelse, där Sverige fick tillbaka de baltiska och finska provinser man förlorat under tidigare krig.

Men den ensidiga anfallsplanen körde fast med en gång. Örlogsflottan vann visserligen en knapp taktisk seger i sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788 (ofta ses det som oavgjort). Likväl blev utgången katastrofal eftersom den ryska flottan inte skadades tillräckligt. Utan kontroll över Finska viken var den tänkta landstigningen inte genomförbar.

Marsch mot Fredrikshamn

Krigsledningen formulerade nu en ny strategi som gick ut på att marschera mot Sankt Petersburg landvägen. Första hindret var den befästa staden Fredrikshamn, som tidigare tillhört Sverige men sedan 1743 var i rysk ägo. En styrka på 6000 man under Carl Gustaf Armfeldt skulle storma staden den 1 augusti 1788. Kungen hade därtill lovat att ytterligare 6000 man skulle ansluta från Helsingfors, under general Gustaf Adolf von Siegroth. I Fredrikshamns garnison fanns endast 2 000 ryska soldater. Det såg ut att bli en lätt match.

Men dagen före stormningen, den 31 juli, tvingades Armfeldt beklaga sig för kungen att all proviant var slut. Då hade han dessutom redan, genom skuldebrev, övertrasserat krigskassan med tusen riksdaler för att hålla armén på fötter. Därutöver rådde en skriande brist på utrustning. Flera förband saknade skor, kappor och andra uniformspersedlar och ammunitionsbeståndet befann sig på en farligt låg nivå.

Sjöslaget vid Hogland stod den 17 juli 1788. Målningen visar stridens slutskede, med det svenska flaggskeppet Gustaf III i mitten.

© Kopia efter Louis Jean Desprez/Sjöhistoriska museet

Officerare vädjade om förhandlingar

Ungefär samtidigt kom nästa katastrofbesked. von Siegroths styrka, som var tänkt att landsättas med slupar på den östra sidan av Fredrikshamn och på så sätt ringa in staden, blev försenad och skulle tidigast kunna nå fram den 3 augusti.

I detta läge försökte flera höga officerare närma sig kungen och övertala honom att avbryta operationerna och söka fredsförhandlingar. En av dem som försökte – och raskt blev avfärdad – var överste Johan Henrik Hästesko. När kungen inte ville lyssna beordrade Hästesko sina officerare att sprida budskapet bland de underlydande att kriget var orättfärdigt.

Trots det bubblande missnöjet drev kungen igenom stormningsföretaget mot Fredrikshamn. Men en halvhjärtad insats ledd av en omotiverad officerskår kunde inte få någon annan utgång än ett pinsamt misslyckande. Armén retirerade nu till Liikala, på den finska sidan av gränsen.

Liikalanoten till Katarina den stora

Fiaskot vid Fredrikshamn fick bägaren att rinna över för många av officerarna. Särskilt gällde detta en inre krets av sju högt uppsatta, vilka träffades på kvällen den 9 augusti: generalmajor Carl Gustaf Armfeldt, överste Johan Henrik Hästesko, överste Sebastian von Otter, överstelöjtnant Pehr af Enehjelm, överstelöjtnant Otto Klingspor, major Carl Henrik Klick och major Gustaf von Kothen.

Tillsammans formulerade de en skrift, den så kallade Liikalanoten, till den ryska kejsarinnan Katarina. Skriften var en fredstrevare, på officerarnas eget bevåg. Man ställde sig frågande till huruvida Ryssland verkligen var konfliktens aggressor och ville undersöka kejsarinnans egentliga avsikt. Om det visade sig att ryktena stämde, att det i själva verket var Sverige som anfallit, var man beredd att på egen hand förhandla om fred.

Jägerhorn blev sändebud

Till sändebud utsågs Jan Anders Jägerhorn, som dagen efter gav sig av mot Sankt Petersburg och kejsarinnan. Valet av Jägerhorn skulle de sammansvurna få ångra. Men det var inget man visste när Armfeldts armékår nu marscherade i sydvästlig riktning, mot Anjala.

När ryktet om Liikalanoten spred sig var det många som visade sympati för dess budskap. Även om agerandet kunde ses som landsförräderi var det åtminstone inte den informelle ledaren Armfeldts uppfattning. Han ansåg också att man nu måste vara ärlig mot kungen och tydligt deklarera motivet till att man sökt förhandla med fienden, vilket var strängt förbjudet.

Det var 113 svenska officerare som skrev under Anjala förbundsakt 1788. En strök dock senare sitt namn. Till vänster Johan Henrik Hästesko som var den enda av Anjalamännen som avrättades.

© Lunds universitetsbibliotek

Anjala förbundsakt får kungen att rasa

Den 12 augusti lät han så författa det som gått till historien som Anjala förbundsakt. Den bestod av ett brev till kungen där det förklarades att man inte tänkte lyda fler anfallsorder före den händelse att den ryska kejsarinnan avfärdade Liikalanotens fredsinvit, eller att ständerna sammankallades och rättfärdigade kriget genom ett riksdagsbeslut. Brevet försågs sedan med 113 officerares namnunderskrifter, som blev 112 då en av dem senare strök sig.

Sedan kungen fått vetskap om förbundsskriften kastades han mellan raseri och förtvivlan. Enligt uppgift var han nära att abdikera, men detta kan också ha varit en av hans många skådespelarakter. Vad kungen saknade i fältherreförmåga tog han igen med råge på den politiska spelplanen.

Till att börja med behövde han vinna tid och lät meddela att han erbjöd Anjalamännen att bli förlåtna, bara de erkände sina felsteg och återgick till tjänstgöringen. Erbjudandet avvisades.

Danska anfallsplaner

Den 19 augusti fick Gustav III underrättelser om att Danmark stod i begrepp att anfalla Sverige västerifrån. Hur dåliga dessa nyheter än kunde låta såg kungen det gyllene tillfället. När den danska krigsförklaringen blev formell var han redan på Åland, på väg tillbaka till Sverige.

Vad kriget med Danmark möjliggjorde var att Gustav III kunde lämna den finska skådeplatsen utan att det framstod som flykt. På så sätt var kungen säker från Anjalamännens eventuella försök att arrestera honom. Tvåfrontskriget erbjöd också retorisk ammunition och snart stod han inför hurrande folkmassor, och slungade ut beskyllningar som kanonkulor i riktning mot såväl danskarna som Anjalamännen, men också adelsståndet i allmänhet. Det senare var en generalisering som på sikt skulle stå Gustav III dyrt, men för närvarande låg den i linje med planen.

Nu tvingades Danmark på kort tid ut ur kriget via engelska och preussiska hot om sanktioner. Men under tiden hade Gustav III hunnit mobilisera tillräckligt stöd för att våga gå Anjalamännen till mötes. De hade krävt att riksdag skulle sammankallas och riksdag skulle de få, men på kungens villkor.

Splittring inom Anjalaförbundet

Den 8 december påbjöd han ständerna att samlas i Stockholm den 2 februari. Fyra dagar före kallelsen hade kungen även befallt att Anjalamännen skulle arresteras. Samtidigt som Gustav III eldade massorna och tryckte adelsfientliga pamfletter hade Anjalaförbundet börjat falla sönder. Det visade sig att Jan Anders Jägerhorn, när han presenterat Liikalanoten för den ryska kejsarinnan, inte bara hade diskuterat fred mellan Sverige och Ryssland, utan även Finlands självständighet från Sverige.

Svenska trupper i Finland under kriget. Gustav III ses sittande med gula byxor i mitten. Målning av Pehr Hilleström.

© Nationalmuseum

När detta kom till de sammansvurnas kännedom splittrades rörelsen. Man var enig i sin kritik mot kriget, men inte kring den finska separatismens legitimitet. Förvisso fanns en finsk separatistisk rörelse vid denna tid, men så spridd var den inte. Anjalamännen var nu hårt pressade.

Gustav III:s bror, hertig Karl (sedermera Karl XIII) lät i egenskap av tillförordnad överbefälhavare hemförlova de finska regementena i november, innan också han reste hem till Sverige. Den ryska armén hade då redan börjat gå i vinterkvarter, så det fanns inga militära risker med beslutet, men väl en kunglig baktanke.

Anjalamännen grips 

Redan den 15 oktober var 95 av de 112 Anjalamännen splittrade över ett tjugotal orter i Finland och stod utan tillgång till samlade truppstyrkor. Efter jul arresterades de flesta eller flydde till Ryssland.

Med Anjalamännen i fängsligt förvar vidtog det verkliga maktspelet på slottets rikssal, där ständerna nu var samlade. Det gick att ta på det adelshat som kungen piskat upp bland de ofrälse. Den 17 februari höll Gustav III ett tal i plenum som i praktiken blev en frenetisk utskällning av adelsståndet.

Han lovade samtidigt de ofrälse att reformera grundlagen och utjämna ståndsprivilegierna. Fyra dagar senare lades denna reform fram i riksdagen. Då hade ett tjugotal av adelns ledamöter hunnit arresteras och de kom att hållas i husarrest tills riksdagen var över.

Gustav III:s kupp

Den reform som drevs igenom var ett tillägg till 1772 års regeringsform och gick under benämningen Förenings- och säkerhetsakten. Den stadfäste rejält inskränkta privilegier för adeln, bland annat miste ståndet sin självskrivna ensamrätt till högre tjänster inom statsförvaltningen. Samtidigt gavs kungen radikalt ökad makt och blev i praktiken enväldig. Därigenom hade Gustav III, genom ett raffinerat maktspel, vänt den allvarliga förtroendekrisen, gestaltad i Anjalaförbundet, till en ordentlig utökning av sin egen makt.

När riksdagsmännen reste hem pågick fortfarande den segdragna rättsprocessen mot Anjalamännen. Det skulle dröja ett helt år innan dom avkunnades, den 19 april 1790. Det initiala utslaget blev uppåt 80 dödsdomar, de flesta genom arkebusering men också några genom den mer förnedrande metoden halshuggning.

Som brukligt var vid denna tid benådades de flesta och fick lindrigare straff. Efter att 30-dagarsfristen löpt ut, som de dömda hade på sig att skriftligen be kungen om nåd, återstod endast fyra dödsdömda: Hästesko, von Otter, af Enehjelm och von Kothen.

Gustav III på tronen i Rikssalen på Stockholms slott vid riksdagens öppnande 1789.

© Louis Jean Desprez/Nationalmuseum

Armfeldt hade inte kunnat förmå sig själv att ansöka om nåd. Hans motivering var att om han gjorde det så innebar det samtidigt att han erkände sig skyldig. Till sist veknade han, efter intensiva påtryckningar från sina anhöriga. Armfeldts dödsstraff omvandlades till livstids fångenskap på Malmöhus fästning. Där dog han två år senare.

Tre benådades på avrättningsplatsen

Den 8 september 1790 fördes de fyra dödsdömda till avrättningsplatsen på Ladugårdslands torg (dagens Östermalmstorg). Kriget var då slut sedan en månad. von Otter, af Enehjelm och von Kothen hade fyra dagar tidigare fått veta att de skulle benådas. Dock skulle beslutet formellt läsas upp på avrättningsplatsen, så först fick de tre känna hjärtat i halsgropen då de fördes fram till stupstockarna och såg de tre likkistor som ställts fram för deras räkning. Benådningsbeslutet lästes upp och straffen reducerades till kortare fängelsevistelser.

Vid det laget låg Hästeskos huvud redan i en fjärde uppställd likkista. Ett så pass grovt brott var ändå de finska officerarnas myteri att åtminstone ett liv behövde offras, androm till varnagel, och Hästesko ansågs ha agerat hetsigast under den oroliga tiden i Finland.

I publiken hade en 28-årig före detta kapten bevittnat hur Hästesko fallit på knä framför stupstocken, hur en en vit bindel knutits för hans ögon och hur bödelns bila fallit. Den tidigare kaptenens namn var Jacob Johan Anckarström.

Början till nästa sammansvärjning

När Gustav III körde över adelsståndet och drev igenom Förenings- och säkerhetsakten, med stöd av prästerna, borgarna och bönderna, var det en våldsam kränkning. En ny sammansvärjning av framstående adelsmän bildades och började förbereda en statskupp. Anckarström, som värvats av konspiratörerna, skulle komma att avfyra det dödsbringande skottet på maskeradbalen den 16 mars 1792. När kungen dog tänkte man sig att ett maktvakuum skulle uppstå och en mer adelsvänlig politik kunna framtvingas med kungens bror, hertig Karl, på tronen.

Kanske hade denna sammansvärjning lyckats om kungen bara hade dött. Gustav III avled först två veckor efter att han träffats i ländryggen av Anckarströms pistolkula. Från sjuksängen kunde han utfärda dekret om hur makten skulle fördelas och tronen säkras. Så omöjliggjordes konspiratörernas planer på statsvälvning.

I feber och yrsel slöt Gustav III ögonen för sista gången den 29 mars 1792. Det var det äventyrliga kriget och Anjalaförbundet som hade startat den händelsekedja som lett till hans död. Men inte ens i döden gick det alltså att utmanövrera Gustav III på politikens spelplan.

Publicerad i Populär Historia 10/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också