Tio svenska historiker: Han väckte kungens ilska
Istället sökte sig Julius Mankell till det politiska livet. Han satt växelvis i riksdagens första och andra kammare 1870–72 och 1883–96, där han var flitigt verksam i såväl utskott som kommittéer. På 1870- och 80-talen var Mankell också statsrevisor och en period satt han i Stockholms stadsfullmäktige.
Julius Mankell var radikal och liberal. Han arbetade aktivt för skandinavismen under Danmarks ödesår 1864, då landet led nederlag mot Preussen och Österrike, han verkade för dödsstraffets avskaffande och ville att den indelta krigsmakten skulle ersättas med ett värnpliktsförsvar. Han var också djupt engagerad i skarpskytterörelsen.
Som liberal var Mankell en svuren fiende till tsarväldet i Ryssland. Under Krimkriget 1853–56 föreslog han att svenska och norska soldater, tillsammans med britter och fransmän, skulle landstiga i närheten av S:t Petersburg, och under det polska upproret mot Ryssland 1863 förordade han att svensk-norska och franska styrkor skulle stödja polackernas kamp genom att landstiga vid Riga. Båda planerna stannade på papperet. Mankell reste då som frivillig för att slåss med polackerna. Han överlevde och kom hem efter fyra månader i fält.
Julius Mankell påbörjade tidigt ett omfattande historiskt författarskap. År 1851 lyckades han få Oscar I intresserad av att ge ut en atlas över den svenska krigshistorien. Att i kartans form försöka skildra den svenska krigshistorien återkom Mankell till vid flera tillfällen under sin karriär.
På kungens bekostnad genomförde han 1856 en resa till arkiv och slagfält i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Han planerade att i sju volymer skildra 37 svenska fältslag till lands, från Werben an der Elbe 1631 till Leipzig 1813. Mankell förmådde inte uppfylla det målet, men resultatet var imponerande nog, nämligen tre band av Berättelser om svenska krigshistoriens märkvärdigaste fältslag (1857–59), där han på nästan niohundra sidor skildrade tiden fram till slaget vid Landskrona 1677. I sin senare produktion skulle Mankell gång på gång återkomma till ämnesområdet och i serien "Öreskrifter för folket" utgav han populära skildringar, bland annat av Poltava 1709 (1862), övergången av Stora Bält 1658 (1865) och slaget vid Lund (1871).
Mankells roll som popularisator var betydande och efter hans död utkom Svenska hjältedater – krigshistoriska skildringar för ungdom (1905). Han producerade också en rad mindre skrifter där han beskrev olika arméregementens historia.
Julius Mankells tunga vetenskapliga insats gällde Gustav II Adolfs tid, dels boken Om Gustaf Adolfs politik – historisk afhandling (1881), dels uppsatsen "Om orsakerna till Gustaf II Adolfs deltagande i Trettioåriga kriget" (1878). Häri angrep Mankell Gustav Adolf för att ha fört ett erövringskrig under det trettioåriga kriget, till skada för både Sverige och Tyskland. Mankells inlägg kom när patriotismen flödade extra kraftigt inför högtidlighållandet år 1882 av 250-årsminnet av slaget vid Lützen.
Resultatet blev en våg av motvilja mot Mankell, inte minst från kungen själv, Oscar II. Inlägget om Sveriges deltagande i det trettioåriga kriget innebar en viktig breddning av den vetenskapliga debatten och i dag är Julius Mankells arbeten till stor del passerade av forskningen. Detta gäller i än högre grad hans magnum opus, verket Öfversigt af svenska krigens och krigsinrättningarnes historia, som spände över ”hednatiden” och fram till 1611 (1890–1903).
Innehållsligt hopplöst föråldrad har dock Mankells svenska krigshistoria ännu inte fått någon värdig ersättare. Något mera användbar för dagens forskare, är hans bok Anteckningar rörande finska arméens och Finlands krigshistoria särskildt med afseende på krigen emellan Sverige och Ryssland åren 1788–1790 samt 1808–1809 (1870). Det faktum att Mankell fick uppdraget att skriva boken av Finska Litteratursällskapet visar på hans ställning bland svenska och finländska historiker. På nästan tusen sidor bjuds läsaren här på en faktarik skildring av Finlands krigshistoria under den svenska tiden.
Men det är inte främst som historisk forskare utan som aktutgivare Julius Mankell har avsatt viktiga spår. Redan i Arkiv till upplysning om svenska krigens och krigsinrättningarnes historia (1857–59) publicerade han ett stort antal värdefulla dokument rörande den svenska politiken och krigföringen i Tyskland under Gustav II Adolfs tid. Men än viktigare är Uppgifter rörande svenska krigsmagtens styrka, sammansättning och fördelning sedan slutet af femtonhundratalet (1865).
I denna bok, som delvis också är en svensk krigshistoria i berättande form, återger han ett stort antal militära styrkebesked hämtade ur kammar-, krigs- och riksarkiven. För den som forskar i den svenska stormaktstidens militära förhållanden är skriften helt omöjlig att gå förbi, trots att det förekommer en del felaktigheter i återgivningen av källtexter.
Medan historikern Mankell hunnit bli hopplöst förbisprungen av forskningsutvecklingen, så är källutgivaren Julius Mankell fortfarande av stor betydelse för dagens historiker.
Lars Ericson Wolke är professor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.
Fakta Julius Mankell
1828–1897
Verksamhet
Officer vid Värmlands regemente, historiker, riksdagsman.
Viktigaste verk
Uppgifter rörande svenska krigsmagtens styrka, sammansättning och fördelning sedan slutet af femtonhundratalet jemte översigt af svenska krigshistoriens viktigaste händelser under samma tid (1865).
Övrigt
Stred som frivillig i det polska upproret mot ryssarna 1863. Skandinavist, aktiv i skarpskytterörelsen.
