Ett folk i vapen – värnpliktens historia

Den moderna värnpliktstanken föddes under den franska revolutionen 1789 och de krig som den unga franska republiken utkämpade under de följande åren. Grundtanken var att medborgarna i en stat inte bara var skyldiga att delta i landets försvar, utan att det även var deras rättighet. Inga yrkessoldater skulle, som tidigare i historien, sköta detta, utan det var en uppgift för nationens fria medborgare. Som en bieffekt fick man mycket större militära styrkor än vad aldrig så kostsamma yrkesförsvar hade kunnat samla. Det tilltalade många militärer, även om de värnpliktiga soldaterna ofta var mindre professionella är yrkeskrigarna.

Värnpliktstanken hade även praktiska orsaker. Den kungliga franska armén hade delvis fallit sönder i sina beståndsdelar under revolutionsårens turbulens. Därför tvingades revolutionärerna i Paris att rekrytera soldater på annat sätt. De första åren försågs revolutionsarméerna med frivilliga soldater, men snart räckte inte dessa till. Så, den 23 augusti 1793 beslutade nationalförsamlingen i Paris om den så kallade levée en masse, varigenom alla ogifta unga män mellan 18 och 25 år kallades in under fanorna. Redan den 6 september, omkring två veckor senare, kunde en fransk värnpliktig styrka tack vare sin numerära överlägsenhet besegra brittiska yrkessoldater i strider vid Hondschoote. Värnplikten hade utfört sitt examensprov.

Under de följande årens revolutions- och Napoleonkrig fyllde miljoner värnpliktiga de franska arméerna. Även om det franska kejsardömet till slut krossades vid Waterloo i juni 1815 så hade värnpliktstanken slagit rot. Systemet spred sig snabbt till en rad andra länder; först ut var Preussen där värnpliktiga styrkor bildade stommen i det uppror som 1813–14 kastade ut de franska ockupanterna. Under resten av 1800-talet infördes allmän värnplikt i andra delar av Tyskland liksom i Ryssland, Danmark, Norge, Österrike-Ungern och flera andra stater.

Värnplikten sågs inte bara som en möjlighet att uppbåda stora arméer, den var också ett medel för att skapa nationell enighet i mångnationella riken som Österrike-Ungern och Italien, för att inte tala om tsarernas Ryssland. Vid sekelskiftet 1900 var det endast en stormakt som hade behållit sitt yrkesförsvar med avlönade soldater som tjänstgjorde på heltid: Storbritannien. Den brittiska armén var dimensionerad för mindre krig i avlägsna kolonier och inte för stora masslag på den europeiska kontinenten. Försvaret av de brittiska öarna vilade dessutom i första hand på den mäktiga brittiska flottan, Royal Navy. Men första världskriget vände upp och ned på allt. Redan den första krigshösten 1914 närmast förintades den lilla, om än ytterst professionella, brittiska yrkesarmén och man var tvungen att fylla på leden med hundratusentals frivilliga. Men detta räckte inte och våren 1916 ryckte de förs­ta värnpliktiga britterna in för tjänstgöring.

De första svenska värnpliktiga soldaterna inkallades år 1811, och det är talande att det skedde i de två delar av det svenska riket som var mest utsatta, Pommern och Gotland. Gotlands nationalbeväring skapades för att hindra att den ryska ockupationen av ön våren 1808 skulle kunna upp­repas. Över 7 600 gotlänningar mellan 15 och 50 år fick militär träning och utrustades med musköter, pikar och huggare.

Året därpå, 1812, infördes en allmän värnplikt på det svenska fastlandet – det gamla försvarssystemet hade gjort bankrutt i och med förlusten av Finland 1809 och Napoleon hade med all önskvärd tydlighet visat vad en värnpliktsarmé kunde åstadkomma genom sin framfart på kontinenten. Alla svenska män mellan 21 och 25 år fick nu en militär utbildning på tolv dagar. Värdet av en så otränad armé var visserligen begränsat militärt sett, men inte utan betydelse. När den svenska hären i ett kort fälttåg sommaren 1814 tvingade in Norge i union med Sverige utgjordes 45 procent av de 45 000 svenska soldaterna av värnpliktiga.

Värnplikten var introducerad även i Sverige, men den skulle länge komma att leva ett osäkert liv vid sidan av landsbygdens indelta knektar och städernas värvade och kontantavlönade soldater.

Redan Gustav II Adolfs utskrivningssystem från 1619 kan i viss grad sägas vara en form av värnplikt, eftersom alla män från det de fyllt 15 år var krigstjänstpliktiga, även om bara en mindre del togs ut till militärtjänst. Systemet ersattes 1682 med det karolinska indelningsverket som var ett renodlat yrkesförsvar. Indelningsverket bestod av drygt 30 000 yrkessoldater som var frivilligt rekryterade. De försågs med varsitt soldattorp och fick huvudsakligen sin utkomst genom eget arbete på den jordlott som hörde till.

Dessa soldater räckte dock inte till för armén, i synnerhet inte i den finska riksdelen. År 1802 föreslogs skapandet av en allmän milis som, efter fransk förebild, skulle omfatta alla män mellan 17 och 21 år. Det skulle ge 45 000 nya soldater, en fördubbling av krigsmaktens styrka. Men både detta och ett liknande förslag från år 1806 stannade på pappret. I kriget mot Ryssland 1808–09 kallades istället lantvärnsmän in – en form av milis där några årskullar unga män gavs en högst rudimentär militär träning och sedan sändes ut i fält. Usla förläggningar och dåligt underhåll gjorde att minst 6 000 av dem dukade under för sjukdomar av olika slag.

Först med Krimkriget på 1850-talet och de tyska värnpliktsarméernas stora framgångar i krigen mot Danmark 1864, Österrike 1866 och Frankrike 1870–71 övertygades svenska politiker och militärer om vinsterna med att helt och hållet övergå till ett värnpliktssystem. Så skedde sedan genom en serie riksdagsbeslut 1885, 1892 och 1901. Dessa föregicks av en politisk debatt där bland annat en del liberala och socialistiska debattörer framhävde värdet av en allmän milis som inte kunde användas av kungamakten för att slå ned inhemska uppror.

När första världskriget bröt ut år 1914 var omställningen till ett värnpliktsförsvar klar och det neutrala Sverige kunde mobilisera en huvudsakligen värnpliktig krigsmakt om hela 600 000 man.

Under mellankrigstiden förkortades de värnpliktigas träningsperiod, men systemet var i grunden aldrig hotat. När sedan andra världskriget bröt ut tvangs Sverige att snabbt mobilisera och snabbutbilda värnpliktiga så att förbanden blev stridsdugliga. Under krigsåren 1939–45 var en dryg miljon svenska män inkallade; som mest i augusti 1943 fanns 300 000 man under vapen samtidigt.

Efter krigsslutet förbereddes åter neddragningar, men det allt mer upptrappade kalla kriget parat med kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakien 1948 satte stopp för alla sådana planer. Istället moderniserades den svenska värnpliktsarmén när krigsorganisationen år 1949 började indelas i brigader. Försvaret drog dessutom i flera år nytta av krigs­årens upprustning, som i många avseenden började ge resultat först efter 1945. Så hade Sverige i början av 1950-talet Europas tredje största flygvapen med över tusen disponibla flygplan, ett flygvapen som till stor del sköttes av värnpliktig personal.

Under 1960- och 70-talen krympte försvarsmaktens budget. Istället för att lägga ned förband sparade man genom att ställa in olika typer av övningar, vilket innebar att stridsdugligheten försämrades radikalt. Man behöll också olika vapensystem allt längre eftersom det var för dyrt att modernisera hela den väldiga armén. Med hänvisning till Sveriges stora yta hade försvarsmakten krävt en stor mängd förband; det blev kvantitet istället för kvalitet i armén.

Inom marinen och flygvapnet skedde en nödvändig modernisering, men till priset av nedlagda flygflottiljer eller skrotade örlogsfartyg.

Under 1990-talet började värnpliktssystemet ifrågasättas i de flesta västländer. (Storbritannien hade återgått till ett yrkesförsvar redan 1957 och USA 1972.) Orsakerna var främst två: Gulfkriget 1991 hade visat hur den USA-ledda koalitionen med sina högteknologiskt utrustade förband hade krossat Saddam Husseins värnpliktsbaserade irakiska armé, och Sovjetväldets sammanbrott 1989–91 innebar att västalliansen Natos potentiella huvudfiende försvann. Inget land hade heller råd att utrusta stora värnpliktsförband med den toppmoderna utrustning som nu krävdes i krig – man tvingades till ett val, och med den utvecklingen försvann grunden för ett värnpliktsförsvar.

Länder som Frankrike, Nederländerna, Belgien, Danmark och i viss mån även det 1990 återförenade Tyskland började olika snabbt lägga om sitt försvar, och i skrivande stund är det egentliga bara två europeiska länder som har behållit värnplikten i huvudsak intakt, nämligen Finland och Turkiet, båda med en mycket speciell säkerhetspolitisk situation.

I Sverige har samma utveckling skett som i övriga västvärlden. I början av 1990-talet hade försvaret med sina 850 000 män och kvinnor (värnpliktiga och frivilliga) nått vägs ände. Gulfkriget visade vad en angripare med högteknologiskt rustade styrkor kunde göra med svenska soldater som färdades i lastbilar utan splitterskydd eller rentav cykeltolkade efter traktor. I kombination med att det sovjetiska hotet upphörde öppnade detta för en rad omvälvande försvarsbeslut 1992–2004. Resultatet blev en extremt snabb, och av många starkt kritiserad, avveckling av det gamla värnpliktsbaserade invasionsförsvaret. På ungefär ett decennium gick Sverige från nästan en miljon (om man räknar in hemvärnet) mobiliserbara män och kvinnor till ett insatsförsvar med på sin höjd 40 000 man.

Formellt bibehölls värnplikten, men allt färre kallades till mönstring och – framförallt – betydligt färre fick verkligen göra sin grundutbildning. Ännu på 1990-talet gjorde en majoritet i varje årskull, det vill säga mellan 45 000 och 50 000 värnpliktiga, lumpen. I dag är det färre än var tionde ung man i en årskull som rycker in.

Utvecklingen har lett till en debatt om värnpliktens själva existens – framför allt gäller det orättvisan i ett system där vissa måste ”offra” ett år av sitt liv, medan andra slipper.

Under 2008 och 2009 har politiska beslut tagits som är tänkta att leda till en omställning till ett yrkesförsvar. Om ingen politisk omprövning sker innebär det att de sista svenska värnpliktiga utbildas nästan exakt 200 år efter det de första fick dra på sig uniformen på Gotland år 1811.

Fakta: Värnplikt i framtiden

Från och med den 1 juli 2010 kommer rekryteringen till den militära grund­utbildningen i Sverige att ske på frivillig väg. Skyldigheten att mönstra och fullgöra värnplikt tillämpas bara om rege­ringen föreskriver det med hänsyn till försvarsberedskapen. Efter halvårsskiftet kommer alltså inte fler ynglingar att mönstra eller kallas in för att göra lumpen enligt dagens modell.

I fortsättningen ska Sveriges militära försvar istället skötas av frivillig personal i stående eller kontrakterade förband. All personal – utom den i hemvärnet – ska vara skyldig att tjänstgöra både i Sverige och utomlands.

För att pliktsystemet snabbt ska kunna sättas i system igen vid behov ska dock alla 18-åringar framöver göra en lämplighetsundersökning via internet. Det gäller både män och kvinnor – den nya pliktlagstiftningen kommer att vara könsneutral.

Lars Ericson Wolke är professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm och författare. Han är aktuell med boken ”Bomba och bränn dom” – Taktik och terror under 100 år av flygkrig (Historiska Media).

ATT LÄSA: Medborgare i vapen – värnplikten i Sverige under två sekel (1999) av Lars Ericson Wolke.

Publicerad i Populär Historia 2/2010