Napoleons Joséphine blev stilikon

Napoleon anlände två timmar för sent på grund av militära överläggningar. Borgmästaren hade gått hem, hans assistent hade somnat i en stol. Vigselakten var enkel och snabbt överstökad utan festligheter efteråt. Inga familjemedlemmar var där. Smekmånaden blev heller inte lång. Blott två dagar efter det nattliga bröllopet gick Napoleon ut i strid på den italienska halvön.

Så inleddes äktenskapet mellan änkan Joséphine de Beauharnais och Europas snart mäktigaste ledare, Napoleon Bonaparte, den 9 mars 1796. Vigseln angav tonen för en relation som präglades av krig och lång väntan på återseenden. Liksom Napoleons stormaktsdrömmar fick kärlekshistorien – trots den enkla vigselakten – en storslagen utveckling med ett tragiskt slut.

Joséphine föddes på Martinique

Marie-Joséphe-Rose föddes på den karibiska ön Martinique utanför Centralamerika 1763. 32 år senare gav Napoleon henne namnet Joséphine. Frankrikes blivande kejsarinna växte upp på en sockerplantage med ett hundratal slavar. Medan Napoleon fick en gedigen utbildning i humaniora och naturvetenskap omfattade hennes skolgång endast fyra år med inriktning på bland annat välskrivning, teckning och broderi. Upplysningstidens kunskapsideal stod inte lika högt i kurs på den karibiska ön där praktiska färdigheter tillmättes större vikt.

Redan vid sexton års ålder blev hon bortgift med den nittonårige vicomten och officeren Alexandre Beauharnais. Plantagelivets ensamhet byttes ut mot ett hektiskt sällskapsliv i Paris. För ett sådant leverne var hon dock inte förberedd och Alexandre skämdes för hennes brist på allmänbildning. För att undvika pinsamma situationer i huvudstadens salonger drillades Joséphine i historia, geografi, litteratur och fick lära sig memorera franska skådespel.

Förste maken i giljotinen

Äktenskapet var ändå olyckligt, Alexandre föredrog officerslivet framför familjen. Politiskt stod han på vänsterkanten och när revolutionen bröt ut steg han snabbt i graderna. Men karriären blev kortvarig. Den nyutnämnde generalen kom i onåd under skräckväldet och hamnade under giljotinen. Även Joséphine fängslades men undkom avrättning. Två barn fick de tillsammans. Sonen Eugène blev svärfar till Oskar I av Sverige.

Trots Robespierres fall 1794 var utsikterna inte särskilt lysande för Joséphine, som var änka med två barn. Familjens tillgångar var konfiskerade av staten. Förbindelserna till Martinique var dåliga efter att ön drabbats av inbördeskrig och hamnat under brittisk ockupation. Hon räddades till slut ändå av sin charm och sina sällskapstalanger som övats upp under åren. Det var också nu hennes öde förenades med den blivande kejsarens.

Joséphines möte med Napoleon

Napoleons möte med Joséphine har mytologiserats och skrivits åtskilligt om. Han var endast 26 år och redan divisionsgeneral, hans kometkarriär var ett samtalsämne i Paris. Hon var sex år äldre, levde på krediter och diverse affärer. Det är oklart när de träffades första gången. Men brev från hösten 1795 visar vilken stark passion som drabbat den unge korsikanen:

"Jag vaknar fylld av tankar på dig. Din bild och minnet av gårdagskvällens berusande njutningar lämnar mina sinnen ingen ro. Ljuva, oförlikneliga Joséphine, en sådan sällsam verkan du har på mitt hjärta! Är du arg på mig? Är du olycklig? Är du orolig?.... En enda natt har lärt mig att ditt porträtt inte kan mäta sig med dig själv! Du reser vid middagstiden. Om tre timmar skall jag få återse dig. Till dess sänder jag dig tusen kyssar, mia dolce amore: men skänk mig inga tillbaka, för de sätter mitt blod i brand."

Det är föga förvånande att förbindelsen med änkan från Karibien inte uppskattades av den bonapartska familjen. Modern var inställd på den förmögna Désirée Clary – senare svensk drottning – som nu hade ratats. Även Joséphine tvekade när det framkom att den unge generalen inte hade någon förmögenhet. Samtidigt ängslade hon sig för barnens framtid och accepterade slutligen frieriet.

Passionerad brevskrivare i fält

Trots de känslor som brevet vittnar om kom Napoleons passion aldrig att stå i vägen för hans militära ambitioner. Det italienska fälttåget (1796–97) var det första uppbrottet, bara dagar efter vigseln. Syftet var att försvaga Österrike och kejsaren Frans II, som var motståndare till den nya republikanska ordningen i Frankrike och hade svurit att återinsätta bourbonerna på den franska tronen.

Parallellt med fältslagen skrev Napoleon regelbundet till sin Joséphine; brev som ger en unik inblick i parets relation och framförallt den blivande kejsarens känsloliv. Ibland sändes två kurirer på samma dag med brev till huset i Paris. Oftast återvände de tomhänta. För eftervärlden finns bara Napoleons brev bevarade från denna tid – det är dock uppenbart att Joséphine hade ett känslomässigt övertag i relationen.

Napoleons brev uttrycker frustation över sin älskades kyla eller tystnad. Den erotiska laddningen blandas med svartsjuka. När han så äntligen får en försändelse från Joséphine i den norditalienska staden i Modena i oktober 1796 skriver han följande rader:

"I förrgår tillbringade jag dagen på fältet, i går stannade jag i sängen med feber och våldsam huvudvärk. Det hindrade mig från att skriva till dig min bedårande vän, men jag har fått dina brev, jag har tryckt dem mot mitt hjärta och mina läppar. Smärtan av din frånvaro, hundra mils avstånd, har försvunnit. Jag såg dig vid min sida, inte nyckfull och ond, utan istället mild, öm och med denna aura av godhet som är så utmärkande för dig."

Brevet fångar den pendling i känslolägen som präglade relationen; samtidigt är han besviken och sårad: "Dina brev är kalla som en femtioårings, de påminner om femton års äktenskap. Fy!"

Hippolyte Charles Joséphines älskare

Det svala gensvar som Napoleon mötte ska förstås mot bakgrund av att Joséphine skaffat sig en älskare, den 23-årige löjtnanten Hippolyte Charles. Joséphine hade redan genomlevt ett äktenskap och distanserat sig från den romantiska och oskuldsfulla flicka som hon en gång varit. Napoleons misstankar och svartsjuka var alltså välgrundade.

Samtidigt fick hans framgångar ute på fält direkta återverkningar för Joséphines parisiska liv. Hyllningsverser till hennes ära publicerades i tidningar och hon prisades ofta vid sidan av Napoleons bragder. Även kreditvärdigheten hos köpmän förbättrades – till hennes makes förfäran. Med sin bakgrund i Martinique kom hon att ge den kreolska kulturen i huvudstaden en mer framskjuten position. Kreolska klädesplagg, maträtter, möblemang och dekorationer fick en ökad popularitet. Särskilt bidrog Joséphine till att sprida sjal­användandet.

Ville följa med till Egypten

Under Napoleons nästa stora militära projekt i Egypten 1798–99 insisterade hon själv på att följa med. Men Napoleon misstyckte eftersom expeditionen var riskfylld och till slut stannade hon kvar i Paris. Trots att fälttågen i Egypten och Syrien militärstrategiskt inte gav några bestående framgångar hyllades han som hjälte vid hemkomsten.

På det personliga planet var hela företaget emellertid en katastrof. På väg mot Kairo får Napoleon i öknen kännedom om Joséphines affär med Charles Hippolyte i Paris. Han blir förkrossad och vill ta ut skilsmässa. Men efter hemkomsten förlät han. Den fjorton månader långa vistelsen blev ändå vändpunkten i relationen; breven härefter är svalare.

Hjälpte Napoleon till makten

Efter försoningen stod makarna också inför en ny utmaning: Napoleons försök att nå makten. Under denna tid styrdes Frankrike av fem direktorer. Det fanns en utbredd trötthet på regeringen och landets sviktande ekonomi, samt en längtan efter en stark ledare som kunde ställa allt till rätta.

Här visade sig Joséphine vara en viktig tillgång för att charmera och bygga upp nödvändiga nätverk för den statskupp som skulle koncentrera makten till Bonaparte. En av huvudpersonerna i maktkampen var general Bernadotte, gift med Napoleons försmådda kärlek Désirée Clary, men han ville inte delta i några kuppförsök.

Med hjälp av sin bror Joseph tog Napoleon makten genom en oblodig statskupp i november 1799. Följande år flyttade han tillsammans med Joséphine in i det gamla kungapalatset i Tuilerierna. Hon fick därmed en ny roll som hustru till statsöverhuvudet. För att undvika samma öde som Marie-Antoinette var makarna Bonaparte måna om att skapa en ny framtoning för rikets första dam. Istället för dekadens och slöseri var anständighet och måttfullhet viktiga dygder.

Joséphines vardag

Joséphines dagliga rutin var noga inrutad. Klockan åtta på morgonen serverades örtte och lemonad i sängen. Detta följdes av ett bad med väldoftande oljor och parfymer. Hon tog därefter emot köpmän som erbjöd varor av olika slag, ägnade sig åt brevkorrespondens och administration av sina botaniska samlingar. En sekreterare informerade också om kommande tilldragelser och möten. Klockan elva intogs frukost.

Dagen följdes sedan av möten och besök, samt klädombyte till middagen som planerades till klockan sex varje dag. Kvällen förflöt med sällskapsliv fram till midnatt, med avbrott vid tiotiden då Napoleon ofta ville att Joséphine skulle läsa för honom.

Äktenskapet barnlöst

Familjelivet stördes dock av att makarna aldrig fick några egna barn. Detta var besvärande för relationen och under sommaren 1801 besökte Joséphine för andra gången kur­orten Plombières i hopp om att bli gravid. Följande år utropade Napoleon sig som konsul på livstid vilket ytterligare gjorde frågan om succession och bristen på arvingar aktuell.

Napoleon övervägde återigen skilsmässa, men blidkades av sin hustru. När han beslöt sig för att befästa sin makt som kejsare för Frankrike 1804 vigdes också paret kyrkligt av påven Pius VII i hemlighet. Kyrkans överhuvud vägrade att kröna två makar som levde i synd.

Napoleons militära framgångar fortsatte. I slaget vid Austerlitz 1805 besegrades Alexander I av Ryssland och Frans II av Österrike. Nästa år var det preussarna som bekämpades i slaget vid Jena-Auerstedt. År 1808 gick Napoleons armé in i Spanien där brodern Joseph utropades till kung. Till slut sträckte sig Napoleons Frankrike från Atlantkusten till Ryssland och från Nordsjön till Medelhavet.

Joséphine blev stilbildande modeikon

Som kejsarinna hade Joséphine ingen formell makt i imperiet. Hon kom istället att utöva ett stort inflytande när det gällde stil och mode. Allt i klädesväg och frisyr kommenterades utförligt av pressen. Hon blev stilbildande för hur en generations kvinnor skulle klä sig och uppträda. Joséphines värdskap, bjudningar och konversationskonst hörde till hennes arbete och stora summor pengar lades därför på kejsarinnans garderob.

En inventering som gjordes 1809 gav följande resultat: 49 galaklänningar, 676 klänningar, 498 blusar, 413 par handskar och över 200 silkesstrumpor. Till detta kan läggas en lika överväldigande smyckesamling.

Hennes extravaganta leverne balanserades av ett välgören­hetsarbete som gav upphov till smeknamnet ”Vår fru av givmildheten”. Denna filantropi riktade sig till skilda ändamål, särskilt värnade hon om mödrar och barn. Hon plågades dock av makens ständiga frånvaro, vilket bland annat anförtroddes sonen Eugène: ”Jag får ofta brev från kejsaren. Han är som alltid vid god hälsa, men jag är så ledsen över att han är borta. Om det ska fortsätta så här vet jag inte om jag kommer att klara det.”

Joséphine ersattes av Marie-Louise

Under dessa år var det istället Joséphine som hade anledning att vara svartsjuk på sin make. År 1807 träffade han den nittonåriga grevinnan Marie Walewska under ett mytomspunnet möte i det lilla samhället Blonie i Polen. Efter idog uppvaktning blev hon Napoleons älskarinna.

År 1809 tog Napoleon steget och upphävde äktenskapet med Joséphine för att säkra successionen. Med svåra samvetskval från hans sida kungjordes skilsmässan i december i tronsalen i Tuilerierna under en känslosam tillställning. När Joséphine skulle tala bröt hon ihop i tårar och en tjänsteman fick träda in och läsa skilsmässodokumentet. Trots att Napoleon 1810 fick sonen Alexandre med Marie Walewska föll slutligen valet av ny hustru mer strategiskt på den österrikiske kejsarens äldsta dotter Marie-Louise. Hon blev dock aldrig folkkär som Joséphine.

Fick eget slott efter skilsmässan

Den bonapartska släkten, som alltid ogillat Napoleons val av hustru, gladdes desto mer åt nyheten. Joséphine gick dock inte lottlös. Hon flyttade tillbaka till slottet Malmaison väster om Paris med tryggad försörjning. Redan ett par dagar efter skilsmässan hälsade Napoleon på och de fortsatte att skriva brev till varandra.

För Joséphines del började nu en ny tillvaro i Malmaison. Här kom hon att ägna sig åt botanik och odla sitt konstintresse. Hennes sagolika rosenträdgårdar väckte stor uppmärksamhet men hon introducerade också andra växter som odlades på Malmaison.

Det dröjde dock inte många år förrän tillvaron på nytt hotades av den storpolitiska utvecklingen. Avgörande vändpunkt blev det misslyckade ryska fälttåget 1812. I den följande allt mer osäkra situationen för kejsaren visade det sig att Joséphines son Eugène var den mest lojale. Den bonapartska släkten, som av Napoleon tillskansat sig viktiga positioner i den franska maktsfären, var i flera avseenden inte lika trogen när det blåste nya vindar i Europa.

Joséphine avled 50 år gammal

Efter nederlaget vid Leipzig i oktober 1813 tvingades Napoleon abdikera i april 1814 och förvisades till ön Elba. Joséphine var under denna tid mycket orolig – inte minst för sina barn. Tsar Alexander tog personlig kontakt med henne för att diskutera framtiden. Det blev istället en slutpunkt. Under en promenad med tsaren ådrog sig Joséphine en förkylning som försvagade hennes hälsa till den grad att hon avled, 50 år gammal.

Napoleon nåddes av nyheten på Elba. Han blev förkrossad. När den revanschtörstande krigsherren återvände till Paris för att restaurera sitt kejsardöme – och förlora sitt sista slag vid Waterloo – tog han sig också ut till slottet Malmaison för att höra allt om hennes sista timmar.

Sex år senare, vid sin egen dödsbädd på Sankt Helena, är tankarna också hos hans första hustru. Det sista som lämnar hans läppar blir ”Joséphine”, namnet på den kvinna han aldrig riktigt kunde släppa.

Publicerad i Populär Historia 8/2014