Herulerna – Vittfarna vildar med nordiskt ursprung?

Ett av snabbtågen mellan Malmö och blekingestäderna bär namnet Herulen. SJ har därmed hugfäst minnet av ett remarkabelt forntida folk, som enligt en tradi

14 mars 2001 av Lars Hermodsson

Ett av snabbtågen mellan Malmö och blekingestäderna bär namnet Herulen. SJ har därmed hugfäst minnet av ett remarkabelt forntida folk, som enligt en tradition härstammade från någonstans i Sydsverige och som dessutom var osedvanligt rörligt.

Traditionen bygger på uppgifter i antika skrifter. Gärna hade vi velat få veta mera och framförallt få en mera sammanhängande bild än vad som ges där. Det som berättas är en ganska förvirrad blandning av korta notiser, spridda uppgifter från olika geografiska håll och sporadiska vittnesbörd om detta folks dåd och illdåd. Fältet har således varit ganska fritt för forntidshistorikerna att framföra olika teorier om var och när herulerna levde, varifrån de kom och vart de tog vägen – ja, till och med att betvivla folkslagets existens.

Drevs bort av danerna

Att det fanns människor som kallades heruler kan dock inte betvivlas. I frågan om varifrån de kom finns det ett gammalt och tungt vägande yttrande av den gotiske historieskrivaren Jordanes på 500-talet e Kr. Han har visserligen sagt en hel del ovederhäftigt, men också mycket som inte kan bestridas. Han förtäljer att herulerna fördrevs av danerna, danskarna. Alltså måste de båda folken ha varit nabor. Men hur och när grannfejden utspelades får vi inte veta. Inte heller berättas något om den långa vandring – en bland många germanska folkvandringar – som herulerna sedan tycks ha företagit, till dess att de, som Jordanes senare omtalar, kom till svartahavsområdet, närmare bestämt till den nordöstliga bukten Azovska sjön. Det bör ha varit omkring 250 e Kr.

Vid Svarta havets stränder låg välmående handelsstäder som grundats av grekerna. Här fanns rikedomar och gammal kultur och här härjade och skövlade herulerna framgångsrikt, enligt vad några grekiska författare har omtalat.

Folket kunde också konsten att bygga skepp och fara ut på sjörövartåg ända bort till östra Medelhavet. Herulerna tycks i dessa företag ha haft ett visst samarbete med goterna, vilka likaså med plundringståg i blicken hade kommit ner till svartahavstrakterna på 200-talet (se artikel om goterna i Populär Historia nr 5/94). Men samförståndet förbyttes i stamstrider, där herulerna besegrades av den mäktige östgotiske kungen Ermanarik och inordnades i hans stora rike i Sydryssland.

Snart blev dock båda folken i sin tur ett byte för en övermäktig motståndare. Det från öster kommande ryttarfolket hunnerna bröt omkring år 375 fram med oövervinnelig kraft, och både östgoter och heruler blev för lång tid framåt lydfolk under hunnerna.

Myror i historikernas huvuden sätter en uppgift om att heruler uppträder i Västeuropa, i Gallien, år 287, alltså samtidigt med de heruliska härjningarna kring Svarta havet. Folket kan inte gärna ha hunnit göra strövtåg så långt, utan det måste röra sig om en helt annan grupp. Tänkbart är att det tidigt hade skett en uppdelning liknande den som vi känner till mellan öst- och västgoter. Historiker talar därför om västheruler, men den specialbeteckningen finns inte i källorna.

Plundrade kusterna

På 400-talet plundrade heruler – det måste ha varit de västliga – Galliens och Spaniens kuster, som ett slags föregångare till vikingarna. Heruler sökte också förbund med västgoterna, men vad det blev av detta och vad det över huvudtaget blev av västherulerna vet vi inget om. Man kan anta att de dukade under för frankerna, som när de lade grunden till det moderna Frankrike framgångsrikt kuvade rader av grannfolk.

Hunnernas makt krossades på senare delen av 400-talet. Under följande tid berättas om många olika germanstammar som opererar i Mellaneuropa, slåss mot varandra och koloniserar olika landområden. Ibland träder de i romarväldets tjänst och ibland bildar de egna kungariken. I många sådana samman hang uppträder heruler, och det bör då ha varit östliga heruler som sluppit ur den hunniska träldomen.

En tid tycks heruler ha uppehållit sig i nuvarande Slovakien och senare i Pannonien (Ungern). Många gick i tjänst hos Odoaker i Italien, den härskare som åren 476–93 styrde Italien och trotsade kejsaren. En gång betecknas Odoaker till och med som Rex Herulorum, ”herulernas kung”, förmodligen snarare en hederstitel än en beteckning för en funktion som herulisk regent. Odoaker utmanades och besegrades av östgoterna under Teoderik den store, som i Italien grundade sitt stora, legendariska rike.

Uppskattade inte freden

Teoderik upprättade senare vänskapliga förbindelser med herulerna, och deras kung Rodulf fick hedern att utses till Teoderiks ”vapenson” och förärades rustning och stridshäst. Denne kung härskade över ett rike någonstans i Mellaneuropa och räknade bland sina undersåtar flera underkuvade mindre germanfolk.

Det rådde under några år ovanligt nog fred i dessa trakter, men detta uppskattade inte det heruliska folket. De ville helst av allt ut och slåss, likgiltigt mot vem. Trötta på freden beslöt de nu, omkring år 508, att börja krig mot langobarderna, en av de germanstammar som de redan hade kuvat. Langobarderna fick höra talas om dessa krigsplaner och sände bud med undran över vad som hade misshagat herulerna. Ja, langobarderna erbjöd sig rent av att betala stora summor i tribut, bara de fick vara ifred. Men herulerna ville prompt ha krig och gick till angrepp.

Deras övermod straffade sig hårt. Herulerna led ett förintande nederlag, kungen stupade, herulernas rike krossades och folket skingrades åt olika håll.

Slog sig ner bland göterna

En del av de slagna herulerna beslöt då, enligt en märklig skildring av den grekiske historieskrivaren Prokopios, att bege sig norrut, ”till den yttersta delen av världen”. De vandrade genom många öde trakter upp till danernas land, fick fritt genomtåg där och begav sig över havet till Thule, där de slog sig ner ”bland gauterna”, göterna. Man brukar anta att det var i Blekinge, Småland eller Halland. Det enda rimliga skälet att som vandringens mål välja världens ände måste ha varit en gammal anknytning till Norden.

Till berättelsen om den långa marschen knyter Prokopios en pittoresk skildring av förhållandena i Thule: Där går solen inte ner på sommaren, medan det om vintern råder fullständigt mörker. Djup dysterhet härskar då i landet och människorna kan inte umgås med varandra utan lever i ängslan över om solen skall återkomma. Men så snart den första solglimten visar sig, firar de en jubelfest i halvmörkret.Herulernas beslut att bosätta sig däruppe framstår som hjältemodigt.

De heruler som inte följt med upp till detta märkliga land utan stannat på kontinenten slog sig ner i Illyrien, mellan Donau och Adriatiska havet. Deras krigiska lynne hade inte mildrats, och nu slogs de mot den bysantinske kejsaren, återigen med snöpligt resultat. Men sedan fann de det ändå bäst att ställa sig under kejsarens beskydd, samtidigt som de bevarade en viss självständighet och hade en egen kung.

Men det bar sig inte bättre än att folket en dag slog ihjäl sin kung. Skälen till detta vet vi inget om; kanske hade det hållits ett större dryckeslag, kanske rörde det sig om ett rituellt kungaoffer – ett sådant som Snorre Sturlasson har beskrivit och som blev ämnet för Carl Larssons magnifika målning ”Midvinterblot”. Senare ångrade sig det heruliska folket och man beslöt skaffa en ny kung. Men inte vem som helst dög till det. Det fanns medlemmar av den gamla kungafamiljen bland dem som hade vandrat norrut, och nu skickade man bud för att få en ny kung därifrån.

Dog på vägen söderut

Framkomna till Thule hittade sändebuden en man av rätt börd som var villig att åta sig den riskabla värdigheten, och han följde med de återvändande delegaterna. Men under resan söderut blev han sjuk och dog, så sändebuden måste vända åter till Thule och söka en ny kandidat till tronen. Man fann en annan passande man av kunglig familj, och i sällskap med honom och dessutom med eskort av tvåhundra unga heruler färdades man den långa vägen tillbaka till Illyrien.

Allt detta hade förklarligt nog tagit lång tid, och i Illyrien väntade man otåligt. Kejsaren hade fått höra hela historien och var ursinnig över att han inte hade fått tillsätta den nye kungen. Han försökte nu placera en av sina generaler på tronen. Men denne blev störtad av folket så fort det kungliga följet anlände norrifrån. Prinsen av blodet mottogs som den rätte, och samtidigt sade man upp lydnaden under kejsaren.

Många höll dock fast vid kejsaren, och över huvud taget hade denne under långa tider mycken nytta av de krigsdugliga och stridslystna herulerna. I stora skaror tjänstgjorde de på många fronter i tidens ständiga krig. Herulerna kämpade mot perserna i Mindre Asien och i Kaukasus, mot vandalerna i Nordafrika, mot de keltiska pikterna i Britannien och mot alemannerna kring övre Donau. De största insatserna gjorde de i kejsarens tjänst under det långa krig, som på 530–60-talen rasade i Italien mellan öst-goterna och Bysans och som slutade med det östgotiska rikets undergång. Herulerna utgjorde där en stor och viktig del av den kejserliga krigsmakten.

Grymma och lastbara

Historieskrivaren Prokopios, som tjänstgjorde i samma armé, lärde känna dem och har berättat en hel del om dem. Det är inga vackra saker han har att omtala. Herulerna beskrivs som grymma, trolösa och hemfallna åt allehanda laster. De offrade människor åt sina hedniska gudar, de slog ihjäl gamlingar och sjuka. När en gift man dog, måste änkan begå självmord vid begravningen, annars bringade hon vanära över sig och släkten. Genant var väl också att när kung Rodulf fått en skrivelse på latin visade det sig att han inte kunde språket utan måste få den översatt.

Herulerna beskrivs därtill som ett riktigt herrefolk. De gitte inte själva bruka jorden utan levde mest på antingen vad de plundrat och tagit från andra eller på vad deras trälar åstadkom i sitt arbete eller av bidrag från den romerske kejsaren. Men som ett tilltalande drag får man kanske beteckna den känsla för hembygden som kan ha legat bakom vandringen tillbaka till Norden. Och herulerna var tappra och uthålliga krigare, som gjorde mycket för att hålla ihop det knakande romerska imperiet. De slogs med sannskyldig barbarisk vildhet och kämpade nakna utan vare sig hjälm eller brynja, bara rustade med svärd och sköld. De unga männen fick inte ens ha sköld, inte förrän de hade bevisat sin kampduglighet.

Att herulerna tjänstgjorde runtom i den dåtida världen har naturligtvis bidragit till att splittra folket över stora områden. ”Intet annat germanskt folk har varit vidsöktare än herulerna”, skriver en svensk forskare av gammal skola.

Vad det slutligen blev av herulerna vet vi inte. Troligen har de uppgått i flera andra folk. Några säkra arkeologiska spår efter dem har vi inte, och efter 500-talet tiger källorna om deras slutliga öde.

Splittringen som ända från början rapporteras i uppgifterna om herulerna har gett upphov till teorin att det inte varit frågan om ett enda folk utan om ett antal olika krigarföljen som under detta namn har dragit omkring i Europa. Visst finns det mycket som är oklart beträffande herulerna, men det är nog ändå klart att det verkligen varit ett folk, fastän det delat sig i många undergrupper, klaner. Hos de antika författarna betecknas herulerna alltid med uttryck som natio, populus, gens – de vanliga beteckningarna för folk och stammar. Och Heruli eller Eruli räknas ofta upp i rad med andra folkslagsnamn som Alamanni, Burgundiones, Gothi med flera.

Att grunda kungariken och visa en så inrotad rojalism, knuten till den hävdvunna dynastin, tyder likaså på att det inte var frågan om lösa soldathopar. Mitt i den senantika världen, sedan länge kristnad, höll herulerna fast vid sin hednatro och utövade primitiva, uråldriga riter. Sedermera antog de kristendomen i dess arianska form – den riktning som de flesta germanfolken anslöt sig till. En grupp heruler gjorde myteri en gång när romarna vägrade dem att bevista en ariansk, icke katolskt rättrogen gudstjänst. Allt detta måste ses som vittnesbörd om en etnisk, kulturellt självständig grupp.

Den som betvivlar existensen av ett heruliskt folk måste följdriktigt också betvivla att de kommit från Norden. Litet tråkigt är det ju också att tänka sig att så råa och obildade människor skulle ha härstammat från Sverige!

Nytolkning av Jordanes

Man har försökt nytolka Jordanes ord om att herulerna fördrivits av danerna. Orden skulle bara ha syftat på de tvåhundra unga heruler som följde med som eskort till Illyrien. Men den kungliga delegationen var ju inte fördriven. Dess viktiga ärende i norr var uppenbarligen inte på något sätt ifrågasatt, och färden söderut bör, som man med litet fantasi kan föreställa sig, ha skett i triumf och kanske med kunglig pompa. Vidare var delegationen bra liten i jämförelse med de tusentals krigare som herulerna kunde mönstra. Inte ens den fantasifulle Jordanes kan ha betraktat den lilla truppen som ett av folken i Skandinavien. Han och Prokopios talar helt uppenbart om olika tidpunkter och händelser i herulernas historia.

Inte alla forskare betvivlar herulernas nordiska ursprung. I flera fall har man i olika, mer eller mindre övertygande teorier gett herulerna viktiga roller i förhistoriska sammanhang i Norden. En tid menade man att det var herulerna som till Norden förde konsten att rista och tolka runor. Men den teorin går varken att bevisa eller motbevisa, så den har numera lagts åt sidan.

På ett annat kulturellt område rör sig en hypotes som tar upp en åldrig sed i den småländska Värendsbygden. Där hade redan i gammal tid kvinnorna lika arvsrätt som männen, till skillnad från de manliga arvsprivilegierna i övriga Skandinavien. Den äldsta förklaringen till detta är en gammal sägen, som påstår att kvinnorna i Värend en gång under ledning av den hjältemodiga Blenda skulle ha kämpat så framgångsrikt mot de leda danskarna att de därför som belöning fick denna arvsrätt.

Tog med sig kvinnlig arvsrätt?

Forskare har senare lanserat en annan förklaring som drar in herulerna i sammanhanget. Den långa marschen utgick från trakter inom eller intill det romerska väldet. I den romerska rätten hade kvinnorna samma arvsrätt som männen. Kanske, menar man, hade herulerna accepterat denna sedvänja och fört den med sig hem, och kanske var det i Värend som de slog sig ner.

Herulernas omvittnade kulturella konservatism och deras sed att låta änkorna ta sitt liv stöder verkligen inte denna hypotes. Men den innebär ju ett försök till moralisk äreräddning för herulerna, och den ger också en bild av en möjlig tidig svensk anpassning till europeiska regler!

På 1920–30-talen gjordes i Sösdala och några andra skånska orter fynd av praktfulla sadel- och seldon, betsel och annan hästutrustning från folkvandringstid. Den förnämliga dekor som föremålen uppvisar har blivit mycket uppmärksammad i arkeologisk forskning, där ”Sösdala-stilen” är ett viktigt begrepp. Intressant är vidare att fynden i Sösdala vittnar om kultiska ceremonier där hästen spelat en roll som rituellt totemdjur. Liknande fynd har gjorts i Öst- och Mellaneuropa och då ställts i samband med något östeuropeiskt ryttarfolk, framför allt hunnerna. Hästen var central i deras tillvaro, och den spelade en avgörande roll för deras krigiska framgångar.

En sed av det slag som avspeglas i Sösdalafyndet bör ha förts till Norden av en grupp som varit influerad och beroende av hunnerna. Så var, som har skildrats ovan, fallet med herulerna, och det är en fängslande tanke att de skulle ha varit förmedlare av en sådan kult. Visserligen finns det olika uppgifter om huruvida herulerna mest slogs till häst eller till fots. Men i båda fallen bör de ha haft respekt för hästen.

Inte något framgångsrikt folk

I folkvandringstidens Europa fanns många germanska grupper som gjorde mer eller mindre bestående insatser. Betydande stammar som goter, langobarder och franker förmådde skaka det romerska imperiet i dess grundvalar, samtidigt som de själva införlivade senantik kultur och religion.

Herulerna tillhörde inte de framgångsrika och inte heller de kulturellt mottagliga folken. Deras kanske mest betydelsefulla insats var deras bidrag till krossandet av det östgotiska riket, en bedrift som inte ter sig odelat positiv. Kulturellt och religiöst stod de, som nämnts, i det längsta kvar utanför den sydeuropeiska kulturen. Den märkliga återvandringen norrut hade kanske sin bakgrund i någon form av frustration inför de begränsade framgångarna och i främlingskap inför den sydliga världen.

Lars Hermodsson är professor emeritus i tyska. Han skrev om goterna i Populär Historia nr 5/94.

Herul och jarl samma ord?

Herulernas namn är sannolikt identiskt med ordet jarl, vilket då som nu hade en förnäm klang och säkert som folknamn var en respektingivande statusbeteckning. Ordets gamla form var erul, vars första vokal i urnordiskan blev en diftong. Vid tiden för den ljudövergången befann sig folket ifråga nere i Sydeuropa, och namnet i dess gamla form upptogs av antika författare, som gärna placerade ett h framför en begynnelsevokal. I det skicket har vi fått namnet från de antika skrifterna, som är våra enda källor om herulernas historia.

Samma ord finns i andra gemanska språk, bl a engelskans earl. Ordet är alltså inte speciellt nordiskt och inget bevis på att herulerna kom från Norden. Och egentligen är ju sådana förfäder knappast något att yvas över!

Publicerad i Populär Historia 2/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också