Slavhandeln i siffror

Den atlantiska slavhandeln från Afrika till Nya världen bedrevs med varierande intensitet från början av 1500-talet ända fram till omkring 1870, då trafik

25 maj 2001 av Bengt Ankarloo

Den atlantiska slavhandeln från Afrika till Nya världen bedrevs med varierande intensitet från början av 1500-talet ända fram till omkring 1870, då trafiken slutligen upphörde. Dess omfattning och verkningar blev föremål för spekulation och debatt medan den ännu pågick. Abolitionisterna, de som verkade för handelns avskaffande, tenderade att överdriva både dess volym och brutalitet.

Slaveriets anhängare försökte å sin sida tona ner de moraliska vådorna med systemet och i paternalistisk anda lyfta fram dess uppfostrande betydelse: Afrikas hedniska vildar blev kristna arbetare i civilisationens tjänst. Den propagandan förlorade under 1800-talets lopp nästan all sin trovärdighet.

Siffrorna på den förfärande dödligheten under överfarten, the Middle Passage som den kallades, liksom skildringarna av slavskeppens fullproppade och stinkande lastrum, blev inte bara centrala inslag i den abolitionistiska kampanjen under 1800-talet utan kom också att bilda grunden för en historieskrivning som har traderats ända in i vår egen tid. Dess genomslagskraft också bland professionella, källkritiskt skolade historiker har varit i det närmaste fullständig.

Detta kan förefalla egendomligt men är åtminstone psykologiskt ganska förklarligt. Det omänskliga vill vi utmåla i så starka färger som möjligt. Ett exempel från senare tid kan belysa denna tendens.

Vår rättmätiga avsky för blodiga diktatorer som Hitler och Stalin gör oss benägna att acceptera uppgifter om ett nästan obegränsat antal offer för deras tyranni. Forskare som sysslat med Auschwitz eller Gulag och som har velat tilllämpa källkritisk försiktighet, har riskerat att stämplas som antisemiter, nynazister eller stalinistiska medlöpare.

Den lite nedslående berättelsen om hur slavhandelns historia blev en politiskt korrekt och nästan allenarådande tradition har skrivits av Philip D Curtin i det första kapitlet av hans banbrytande arbete The Atlantic Slave Trade. A Census. Boken utkom 1969 och är en noggrann sammanställning av monografier och forskningsrapporter från många olika håll.

Gör rent hus

Curtins arbete utmynnar i en beräkning (en ”census”) av slavtrafikens omfattning, som är den bästa och metodiskt mest medvetna vi hittills har sett. Den innehåller med nödvändighet ännu en hel del uppskattningar och den har sedermera korrigerats i detaljer, men den står i allt väsentligt fast. Och den gör som sagt rent hus med de tidigare alldeles okritiska beräkningarna.

Det är lärorikt att se hur dessa traditioner har uppstått och utvecklats. Den inflytelserikaste utgår från Edward E Dunbar, en amerikansk publicist som var verksam under åren närmast före inbördeskriget. Han gjorde sig bland annat till talesman för den liberala regimen i Mexiko under president Juarez. Denne hade just besegrat den reformfientliga oppositionen, men hotades nu av utländsk intervention. En sådan förverkligades också snart därefter, när Napoleon III lanserade sin tronkandidat Maximilian, ett tragiskt misslyckande som det skulle visa sig.

Dunbar ville påverka den liberala opinionen i USA till stöd för Juarez och det var som ett led i denna kampanj han tog upp frågan om slaveriet. I april 1861, bara några månader före inbördeskrigets utbrott, publicerade han en serie artiklar under titeln The Mexican Papers, däribland en om ”The History of the Rise and Decline of Commercial Slavery in America, with Reference to the Future of Mexico”. I denna ingick en statistisk uppställning över importen av slavar till Amerika 1500–1850, uppdelad på femtioårsperioder och med en slutsumma på strax under 14 miljoner. Dunbar påpekade att siffrorna var resultat av hans egna beräkningar och att de förmodligen var i lägsta laget.

Rundades av uppåt

Dunbars närmast dagspolitiska pamflett skulle nog ha glömts bort om inte den färgade medborgarrättskämpen W E B du Bois hade utnyttjat den för ett inlägg i rasfrågan vid en internationell kongress i London 1911. I den statistik du Bois här presenterade hade Dunbars slutsumma rundats av uppåt, så att den nu var 14 650 000, en ökning med omkring fem procent. Men uppgifterna kom återigen att publiceras på en tämligen undanskymd plats, nämligen i rapporten från Londonkonferensen.

Det blev först i nästa steg som Dunbars siffror (så som du Bois hade friserat dem) på allvar tog steget ut i den vetenskapliga offentligheten. Det skedde när de 1936 togs in i R R Kuczynskis stora demografiska översiktsverk Population Movements. Härefter förekommer de i ett så stort antal historiska framställningar att det inte längre går att spåra alla förgreningarna. Ett vanligt drag är att man refererar till ”the distinguished scholar” Kuczynski plus någon annan ”eminent expert” i samma tradition, så att läsaren får intrycket av att flera förstklassiga källor oberoende av varandra styrker de lämnade uppgifterna.

Miljoner adderas

Somliga tar fasta på Dunbars egen kommentar (som också följer med i traditionen), att siffrorna snarast är i underkant och lägger till ytterligare några miljoner för att vara på den säkra sidan. Djärvast bland dessa traditionens förbättrare är nog Robert Rotberg, som i sin Political History of Tropical Africa (1965) hänvisar till Kuczynski men höjer totalsiffran till ”minst tjugofem miljoner slavar”.

Bland de många moderna framställningar som måttfullt håller sig till de ursprungliga cirka 15 miljonerna slavar som ingick i traditionen från Dunbar och du Bois kan nämnas de inflytelserika afrikahistorikerna Basil Davidson samt författarteamet R Oliver och J D Fage. De senares A Short History of Africa (1962) var länge kursbok vid många universitet, däribland de svenska, och har således blivit läst av tusentals ännu verksamma historielärare.

Curtin har emellertid också kunnat spåra en andra större tradition, som länge var oberoende av – och alltså ovetande om – den första. Den utgår från beräkningar gjorda på 1780-talet av Bryan Edwards, som studerade den brittiska slavimporten till Jamaica.

Dennes beräkningar togs på 1890-talet över av G Bancroft i hans amerikanska historia och av W E Leckey i hans engelska. Senare återgavs Edwards ursprungliga 2 000 000 av E D Morel i The Black Man’s Burden (1920), men inrymdes där under den tjugo år kortare perioden 1680–1766. Morels uppgifter fördes vidare av Melville J Herskovits (1935) och F Tannenbaum (1946).

Det var emellertid först 1966 som de två stora traditionerna från Dunbar och Edwards mötte varandra. Det skedde i D B Davis The Problem of Slavery in Western Culture, som refererar till båda i deras senaste versioner hos respektive Basil Davidson och F Tannenbaum. Eftersom båda traditionernas totalberäkningar i allmänhet ligger någonstans i intervallet 15–20 miljoner ger de sken av att bestyrka varandra och representera en sorts konsensus bland historikerna.

Cirka elva miljoner slavar

Curtin själv går däremot noggrant och kritiskt igenom all monografisk källforskning på lokal och regional nivå både rörande de mottagande kolonierna i Nya världen och utskeppningsregionerna i Afrika. Hans slutsummering stannar på 9,5 miljoner slavar införda i Amerika, vilket med en dödlighet under transporten på 15 procent skulle betyda en utförsel från Afrika i storleksordningen elva miljoner. Det är också där senare och ännu mer förfinade beräkningar stannar.

Periodmässigt fördelar sig utförseln av dessa elva miljoner slavar på följande sätt:

1600–1699 1 579 000

1700–1810 6 777 000

1811–1867 2 648 000

Ett bättre underlag också för en bedömning av slavhandelns kvalitativa aspekter håller just nu på att skapas. Det sker genom upprättandet av en databas med uppgifter både från tidigare grundforskning och från nya källor. I databasen, som är lokaliserad till W E B du Bois Institute i USA, sammanförs data från de slavhandlande nationerna – främst England, Frankrike, Nederländerna, Portugal och Spanien – i en så vitt möjligt enhetlig form.

En forskargrupp ledd av Stanley L Engerman, en gång i tiden medförfattare till Time on the Cross, har med hjälp av databasen försökt urskilja den långsiktiga trenden i dödlighet under sjötransporten. Några preliminära resultat redovisades vid The Social Science History Associations kongress i Chicago hösten 1995.

Inte överraskande bekräftar denna granskning tidigare iakttagelser om en stadigt sjunkande dödlighet ombord på slavskeppen. Denna förbättring skedde trots att två faktorer av forskarna har ansetts verka i riktning mot högre dödlighet. Sedan de första regionerna i Guinea och Västafrika praktiskt taget tömts på potentiella slavar, tvingades slavjägarna söka sig längre in i landet. De långa marscherna ner till kusten försvagade fångarna så att de lättare föll offer för vedermödorna ombord. Den andra följden av den hårda exploateringen av västra Afrika var att jakten så småningom flyttades över till den östafrikanska kusten med månadslånga sjötransporter som följd.

Trots detta sjönk som sagt den totala dödligheten kontinuerligt. Bäst var förhållandena ombord på de engelska skeppen, där mortaliteten under 1700-talet gick ner med 60 procent. På de franska och holländska sjönk den under samma tid bara med 30 respektive 24 procent. Alla nationer deltog i ansträngningarna genom lagstiftning mot alltför packade lastrum och genom att ge direkta belöningar till kaptener och skeppsläkare som såg till att hålla dödligheten på låg nivå.

Att engelsmännen ändå lyckades bäst tolkar Engerman som ett tecken på deras teknologiska och organisatoriska försteg. De byggde större och rymligare skepp och de rekryterade bättre besättningar.

Bättre teknik spred sig

När den engelska slavtrafiken upphörde 1810, steg också den genomsnittliga dödligheten. På de portugisiska och spanska fartyg som nu huvudsakligen hade hand om transporterna kom dock mortaliteten att stabilisera sig på en nivå som låg under den som rått ombord på franska och holländska skepp ännu mot slutet av 1700-talet, en indikation på att den bättre tekniken höll på att sprida sig.

En av fördelarna med databasen vid du Bois Institute är att man kan testa hypoteserna i den tidigare forskningen mot ett stort och systematiskt ordnat material. Det urval Engermans undersökning vilar på omfattar mer än fem miljoner individer och 17 000 fartygsresor.

Sambandet mellan dödligheten och överfartens längd är varken enkelt eller entydigt. Visserligen tycks de korta resorna från Angola till Brasilien ha varit de minst farliga. Men eljest har dödligheten per dag ombord varit ungefär densamma oavsett om man seglade från Gambia eller från Mozambique.

Ett annat förvånande resultat är att dödligheten inte heller steg mot slutet av långa resor, då brist på vatten och proviant kan ha inträtt, utan den var tämligen jämnt fördelad under hela överfarten.

Intresset har därför kommit att fokuseras på förhållandena närmast före utskeppningen. Transporterna till kusten och väntetiden där kan visa sig ha betydelse för slavarnas chanser att klara sjöresan. Samtidigt måste konstateras att dessa faktorer är allra svårast att belysa med hjälp av bevarat källmaterial.

Dödligheten står i ett visst negativt samband med skeppens storlek och i ett svagt positivt med antalet slavar per ton skeppsvikt. Men någon skarp skillnad mellan tätt och luftigt packade skepp kan inte urskiljas.

Om dödligheten till sjöss bland slavarna under 1600-talet ofta låg på nivåer över 20 procent, sjönk den alltså kontinuerligt så att den mot slutet i allmänhet inte nådde upp till en tiondedel. Vilket genomsnitt för hela perioden detta kommer att ge, återstår att se, men 15 procent förefaller vara en möjlig nivå.

Malaria och gula febern

Dessa siffror kan också jämföras med mortaliteten bland de vita besättningsmännen, som ofta låg avsevärt högre. Malaria och gula febern var särskilt farliga för européerna. Det är känt att bland de nyanlända kolonisatörerna i Guinea avled hälften redan under det första året. En vida spridd sjömansvisa varnade med drastisk överdrift för de faror som lurade i de afrikanska farvattnen:

Take care and beware

Of the Bight of Benin.

For one that comes out

There are forty go in.

Riktigt så farligt var det väl ändå inte, men både engelska och franska sifferserier från senare hälften av 1700-talet tyder på en dödlighet i besättningarna på en femtedel och mer.

Det är också redan möjligt att göra en rad andra kritiska iakttagelser med utgångspunkt från The W E B du Bois Slave Ship Data Set. Englands dominans under trafikens höjdpunkt på 1700-talet bekräftas, men den stora portugisiska införseln redan under 1600-talet och framför allt under verksamhetens sista halvsekel gör att Portugal till sist framstår som den ledande slavhandlarnationen med över 40 procent av den samlade volymen. England kommer därnäst med 31 procent, så Frankrike med 11 samt Nederländerna och Spanien med vardera 6.

Västra Centralafrika, ungefär nuvarande Angola, var den ojämförligt största utskeppningsregionen med 40 procent av exporten. Så följer i fallande skala Benin (17), Biafra (16), Senegambia (14), Guldkusten (7) och sist Sydöstafrika (5), dit avståndet var störst och trafiken kom igång först på 1800-talet.

Den manliga dominansen bland slavarna var överallt tydlig. Deras andel varierade mellan 60 och 70 procent, högst på Kuba och i södra Brasilien, mycket beroende på det stora antalet unga pojkar i transporterna dit. Det kvinnliga inslaget i slavbefolkningen var ändå förhållandevis starkt jämfört med de europeiska bosättningarna i Nya världen. som länge var utpräglade manssamhällen.

Vi föreställer oss gärna att vetenskapen utvecklas genom att senare och bättre kunskap tränger ut äldre och sämre. Den långvariga och slentrianmässiga traderingen av kraftigt överdrivna beräkningar av den atlantiska slavtrafikens volym och mortalitet ger knappast något stöd för en sådan optimistisk vetenskapssyn, åtminstone inte innan Curtin bringade reda i kalkylerna.

Uppslagsverken i dag

Hur har det gått sedan? En kontroll av hur slavhandeln behandlas i några nyare svenska översikter ger följande blandade men övervägande positiva resultat. Både i Bra Böckers och Bonniers nya världshistorier behandlas slavtrafiken sakkunnigt och i direkt anslutning till Curtins arbete. Det gäller också om Åke Holmbergs något äldre Vår världs historia.

I den lärobok i allmän historia som ännu används på grundnivån på svenska universitet – McKay-Hill-Buckler, A History of World Societies (tredje upplagan 1992) – återges Curtins tabell direkt i texten, som också fastställer dödligheten till en nivå på mellan 10 och 15 procent. Också i en av de nya läroböckerna för gymnasiet, I historiens spegel (1995), har det nya forskningsläget satt spår. Där följer författaren (Sverker Oredsson) framställningen hos Steensgaard och uppskattar införseln till Nya världen till knappt 9 miljoner – alltså lite i underkant.

Det är bara i den text som borde vara den aktuella svenska auktoriteten framför alla andra, Nationalencyklopedin, som tiden tycks ha stått stilla och de gamla dåliga traditionerna hålls vid liv. Under uppslagsordet slavhandel berättas där bland annat att ”omkring 20 procent av slavarna ... beräknas ha dött under transporterna ... Totalt beräknas cirka 15 miljoner slavar ha förts från Afrika till Nord- och Sydamerika.” – Take care and beware.

Bengt Ankarloo är professor i historia och verksam vid Lunds universitet.

Publicerad i Populär Historia 1/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också