Stig Lindberg (i mitten) är en av de formgivare som starkt präglat bilden av Gustavsberg.

© SCANPIX

Gustavsberg – svenska varumärken

Blå blom, Berså och Pyro – mycket av porslinet från Gustavsberg är i dag eftertraktat i antikbutiker och på loppmarknader runtom i landet. Wilhelm Kåge, Stig Lindberg och Karin Björquist var tongivande formgivare.

22 november 2008 av Thorsten Sandberg

Wilhelm Odelberg fick en flygande start som disponent. Han kunde dra nytta av både den industriella högkonjunkturen som inträffade under 1870-talet och borgarklassens ekonomiska expansion. Den ledde till en ny livsstil och förändringar i konsumtionsmönstret.

Fransk nyrokoko, som hade tagit form några decennier tidigare, var epoken man sneglade på när lyxserviser och andra mer exklusiva produkter skulle designas för att möta borgerskapets önskemål. Men serviserna uttryckte mer av kundkretsens frodiga ideal än rokokons förfinade formspråk. En populär uppsättning i de borgerliga hemmen på 1870-talet var Sobrown, med kraftfull blå dekor. Det storsäljande bassortimentet präglades däremot av strama former, släta ytor och bara en antydan till mönster.

Under Wilhelm Odelbergs första år gjorde Gustavsbergs produkter bra ifrån sig runt om i Europa. Från världsutställningen i Paris 1878 reste han hem med ett Grand Prix i bagaget. Framgången väckte intresse hos köpstarka internationella kunder. Kungligheter och rika amerikaner styrde kosan till det lilla industrisamhället och deras besök var hett stoff för skvallerpressen.

Framtiden såg hoppfull ut för porslinsfabriken ute på Värmdö. Men redan innan 1878 var till ända skulle lyckan ha vänt. Sverige hade drabbats av finanskris och kunderna drog åt svångremmen. Gustavsbergs huvudägare, Samuel Godenius, förlorade sin förmögenhet när en viktig finansiär gick i konkurs. Men krisen blev kortvarig. Redan 1880 vände försäljningen uppåt igen.

Wilhelm Odelberg, som nu var störste aktieägare, förvandlade Gustavsberg från bruk till modern industri. Han var den dominerande gestalten fram till sin död 1924, då sönerna tog över ledningen. Odelberg är dock inte det namn man omedelbart förknippar med Gustavsberg. Kåge, Lindberg och Björquist tränger sig före. Men så var de också företagets stjärnformgivare under 1900-talet, med sina signaturer spridda över världen på otaliga serviser och konstföremål.

Wilhelm Kåge engagerades 1917 som konstnärlig ledare med uppdraget att ge Gustavsberg ett nytt och modernt sortiment. Redan till Hemutställningen på Liljevalchs konsthall samma år skapade han en bordsservis, KG, som kallades Arbetarservisen. Konstkritikerna gillade den hemtrevliga blå dekoren men arbetarfamiljerna hade knappast råd att köpa tallrikarna och faten. Trots namnet blev den nästan dubbelt så dyr som den billigaste dekorerade servisen.

på 1920-talet formgav Kåge flera uppsättningar i stengods och benporslin vilka fungerade både som ”vackrare vardagsvara” och vid mer representativa uppdukningar. På Stockholmsutställningen 1930 lanserades klassikern Pyro med en ensam och kraftfull blomma som dekor. Finessen med Pyro var att man kunde ställa ugnskärlet direkt på matbordet.

Samma år som Gustavsberg köptes av Kooperativa Förbundet, 1937, anställdes Stig Lindberg. Han debuterade 1941 och målade året efter, tillsammans med Wilhelm Kåge, fajanser med mönster i starka färger. Lindberg var företagets starkt stigande stjärna och efterträdde 1949 Kåge som konstnärlig ledare. Med sin särpräglade formkänsla och fantasifulla ornamentik räknas Stig Lindberg till landets mest betydande formgivare. En av hans populäraste serviser är Berså, tillverkad åren 1960–74.

Karin Björquist kom till Gustavsberg 1945 som praktikant och efterträdde 1981 Stig Lindberg som konstnärlig ledare. Efterhand utvecklade hon en egen stil som skilde sig från Kåges och Lindbergs formspråk. Annorlunda gentemot traditionen på fabriken var också hennes intresse för konsumenternas vardagsbehov, uttryckt i ett nära samarbete med KF:s provkök. Men Karin Björquist är också mamma till en av landets mest kända och förnämliga serviser – Nobelservisen, som tillverkades till Nobelstiftelsens 90-års-jubileum 1991.

Gustavsbergs porslinsfabrik hade grundats 1824 av grosshandlare Johan Herman Öhman, som fyra år tidigare köpt Gustavsbergs tegelbruk. Han insåg att platsen, med sin goda tillgång till vattenkraft, var utmärkt för porslinstillverkning, som krävde mycket energi, och fick Kommerskollegiums tillstånd att ”inrätta och driva fabrik för allehanda porcellainer”.

170 år senare var epoken över. Efter flera svåra år, då tusen anställda miste jobbet, lades den industriella porslinstillverkningen ner 1994. I regi av Hushållsporslinsfabriken, HPF, som startades 1996 av några före detta anställa, har tillverkningen sedan fortsatt i liten skala. Produktionen av sanitetsporslin, som startade 1939, är fortfarande kvar i Gustavsberg.

Att läsa: Gustavsberg – porslinet, fabriken, konstnärerna (2007) av Gösta Arvidsson.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!


Publicerad i Populär Historia 12/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också