Bruno is back!

Bruno is back! basunerade New York Times ut när Bruno Mathsson 1978 återvände till staden nära fyrtio år efter det att hans möbler först ställts ut i USA. 71 år gammal var hans ställning som en av modernismens främsta möbelformgivare starkare än någonsin, trots att flertalet av de stolar och bord han visade upp hade varit i produktion sedan 1930-talet.

19 augusti 2006 av Carolina Söderholm

Att Bruno Mathsson skulle ge sig in i möbelbranschen var något av en självklarhet för familjen. Hans släkt var möbelsnickare sedan fem generationer tillbaka, och fadern, Karl Mathsson, hade sin verkstad i källaren i familjens hus i Värnamo. Efter skolgången blev Bruno lärling i sin fars firma, där han lärde sig hantverket från grunden och utvecklade en stark känsla för material och form. Vid sidan av det praktiska verkstadsarbetet målade och skulpterade han. Och han läste alla böcker om arkitektur och konst som han kunde komma över.

”Gräshoppan”, den första i raden av Mathsson-stolar som revolutionerade sittkonsten, med böjd träram och sits av sadelgjord, gjordes på beställning av Värnamo lasarett 1931. Men sittmöblerna stuvades snart undan på vinden – de föll varken personal eller patienter på läppen.

Upphovsmannen gav sig dock inte. Under de följande åren ägnade sig Bruno Mathsson åt att utforska sittandets mekanik såväl praktiskt som teoretiskt. Metoderna var okonventionella. Han studerade sittkurvor genom att sätta sig i snödrivor och experimenterade med en ny limteknik som gjorde det möjligt att använda sig av skiktlimmat trä på ett smidigare sätt.

Mot 1930-talets mitt kände han sig redo att visa resultatet av sina forskarmödor för en större publik, vilket skedde genom en separatutställning på Röhsska Konstslöjdsmuseet i Göteborg 1936. Utställningen blev en succé, folk strömmade till och på stående fot inbjöds Mathsson att vara med på världsutställningen i Paris året därpå. Hemma i Värnamo medförde framgångarna att ”Gräshoppan” åter kom till heders.

Faktum var att Bruno Mathsson redan nu, endast 30 år gammal, var i god färd med att etablera sig internationellt. Det blev hektiska år för det lilla familjeföretaget som sålde större delen av sin produktion på export. Avtal skrevs för tillverkning på licens med danska, engelska och franska firmor, och även från amerikanskt håll visades stort intresse.

Andra världskrigets utbrott hindrade dock vidare expansion och licenstillverkningen lades på is. Mathsson hänvisades till den mer svårflörtade inhemska marknaden, och sålde sina möbler genom direktförsäljning och via beställningar per post och telefon.

Det är inte osannolikt att Bruno Mathssons egen smått excentriska personlighet ökade intresset för hans nydanande formgivning. Sedan han 1936 kommit i kontakt med frisksportrörelsen lade han om sin livsföring och började äta kruska och råkost. Av den tidigare tämligen sjuklige ynglingen blev en spänstig atlet som sov utomhus från maj till november i en specialkonstruerad ”thermosäng”, som vid behov värmdes upp av hett vatten.

Efter en trög start på 1940-talet kom affärerna så småningom åter i rullning. Tålmodigt arbetade Bruno Mathsson med att förbättra och komplettera sin möbelkollektion, som vid det här laget, förutom ett antal stolsmodeller, även bestod av ett praktiskt matbord (som kunde fällas ut och rymma tolv middagsgäster), ett läsbord och en vilsäng. Han tog bland annat fram nya varianter av den vilstol som han tidigare haft i produktion, och gav den både armstöd och fotstöd samt namnet ”Pernilla” – efter DN-journalisten Pernilla Tunberger som 1943 besökt honom för en intervju.

Det skulle dock dröja ända till 1969 innan den viktigaste kvinnan i hans liv fick en stol uppkallad efter sig (”Karin”, en stoppad fåtölj med förkromat stativ). Den unga göteborgskan Karin Swärd hade han träffat 1942, på Toftaholms herrgårdspensionat vid sjön Vidöstern. Den sommaren tältade Bruno Mathsson på en liten ö i sjön, och med en egenhändigt byggd kanot paddlade han in till herrgården för att äta. Paret träffades och tycke uppstod. Drygt ett år senare gifte de sig och bosatte sig i en flygel till herrgårdspensionatet, där han inredde två rum åt dem med sina egna möbler. Först 1964 flyttade Karin och Bruno Mathsson till ett eget hus.

Att rita hus var ett intresse som Bruno Mathsson länge odlat vid sidan av möbelskapandet. Han inspirerades särskilt av japansk trähusarkitektur med enkla konstruktioner och närhet till den omgivande naturen.

Från mitten av 1940-talet och i över ett decennium framåt kom han att ägna sig åt att rita och bygga hus.

Under 1950-talet uppfördes ett antal glashus signerade Bruno Mathsson, däribland en utställningslokal i anslutning till familjefirman i Värnamo, en utställningshall och radhuslänga för Kosta glasbruk samt enfamiljshus av både enklare och mer exklusivt slag runt om i landet.

Mest känt var Alice Babs hus i Saltsjöbaden. Dit vallfärdade människor under helgerna för att se på det djärvt formgivna huset och försöka få en skymt av ägarinnan innanför glasfasaderna.

Mathsson var långt före sin tid i sitt arbete som husarkitekt, både vad gällde konstruktion, uppvärmning och estetisk utformning. Svårigheten att få bygglov gjorde dock uppförandet av varje hus till en segdragen process. Till slut tröttnade han och från 1960-talets början ritade han endast hus åt sig själv. Idag värderas hans glashus från 1950-talet högt som en unik epok i den moderna svenska arkitekturhistorien, och flera av dem har också varit aktuella för byggnadsminnesmärkning.

Efter en hjärtattack 1976 fick Bruno Mathsson en pacemaker inopererad och 1979 drabbades han av Parkinsons sjukdom. Han arbetade dock vidare och när han avled 1988, 81 år gammal, lämnade han ett sällsynt starkt arv av framgångsrik och tidlös formgivning efter sig.

Carolina Söderholm är konstkritiker och kulturskribent. Hon är i höst aktuell med boken Svenska formgivare (Historiska Media).

Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!
Få 6 nr av Populär Historia för 379 kr!

Kanske är du intresserad av...

Läs också