Andrew Carnegie – den givmilde skotten

Det värsta med Andrew Carnegie (1835–1919), åtminstone som motiv för en kort levnadsbeskrivning, är att han låter som en moralkaka ämnad att slukas hel av godtrogna, idealiserad och banaliserad. Men det bara var så, att han älskade alla människor. När han en gång för alla blivit ordentligt rik, gick han igenom alla personer han känt i hela sitt liv, satte upp fonder för sjuka och behövande och införde pensioner för de gamla. Den här verksamheten – som aldrig fick någon publicitet – såg han inte som välgörenhet utan som ett sätt att för mindre lyckosamma än han själv verkliggöra den amerikanska konstitutionens credo: allas frihet att försöka uppnå lycka. Att sponsra blev för honom ett mål i sig, och den mest gynnade mottagaren av hans generositet var framtiden.

Son till en vävare på den skotska kusten var han ett känsligt barn, mottagligt för all slags skönhet: naturens, Shakespeares, eller några bitar färgat glas i kyrkans fönster.

Men handvävstolens dagar var räknade, maskinerna gjorde hundratusentals vävare i Storbritannien arbetslösa. Familjen Carnegie, som så många andra, emigrerade till USA. Den hamnade i Pittsburgh och där fick den 13-årige Andrew först jobb i en bomullsfabrik. Men Samuel Morse hade just uppfunnit telegrafen och Andrew blev den andre telegrampojken i Pittsburgh. Hans lön var två och en halv dollar i veckan. I brev hem rapporterade han om Amerika – debatterna om slaveriet, om nykterhetsfrågan, om att han regelbundet gick i den swedenborgianska kyrkan, och att han hört Jenny Lind sjunga.

Han lärde efter en tid känna en man som ägde nästan fyrahundra böcker – och nu planterades i tonåringens huvud den första idén som skulle bära frukt senare i livet. Bibliotek! Mannen lånade för en vecka i taget ut sina böcker till intresserade pojkar och Andrew var en av de flitigaste låntagarna. Hans arbete upptog ju bara tolv timmar per dygn – han hade massor av tid att läsa.

”När jag blir rik”, skrev han, ”så blir det ädlaste användningsområdet för pengarna etablerandet av fria bibliotek.”

Somliga av böckerna behandlar tekniska ämnen, till exempel – idé nummer två! – järntillverkning.

Sjuttonårig blir Andrew medlem av en litterär klubb. Han börjar skriva debattinlägg till pressen, bland annat i slavfrågan, och tar anställning vid den nya järnvägen – för dess framtidsmöjligheters skull. Familjen är nu tämligen väl etablerad och äger sitt eget hem.

Vid Pennsylvania Railroad – som vid den här tiden utgjordes av ett enda spår mellan Philadelphia och Pittsburgh – får han som en av chefernas högra hand 35 dollar i månaden. Han kan inte begripa vad han ska göra med så mycket pengar. Nu börjar han investera. Modern, som blivit änka, hjälper honom genom att ta ett lån på huset. Och när hans chef avancerar, avancerar också Andrew. Järnvägen utvecklas, och snart får han förtroendet att ta hand om en nyutvecklad gren av nätet, Western Division.

Andrew Carnegie hade haft tur. Han hade fötts i en lycklig, kärleksfull och klok familj. Och till den lyckliga slumpen hörde också det faktum att man drabbats av fattigdom och flyttat till Amerika just vid det tillfälle när de stora tekniska genombrotten skedde. Investeringar vid den här tiden innebar liten risk – vart kunde det gå om inte framåt?

Nu var han alltså järnvägsboss, men hade kunnat spåra ur som människa om han inte dragits in i Pittsburghs mest välbärgade och bildade kretsar – tillräckligt bildade för att Carnegies självkänsla skulle få ett litet hack och han skulle inse att han måste vårda sina gåvor för att få ut det mesta av livet: sitt intellekt, sin själ, men också sin stil. Han började roa sig på tidens sätt. Det blev utflykter med fiske, jakt eller botaniserande. Han blev en utmärkt skridskoåkare och en farligt charmant dansör.

Mycket hade han fått till skänks. Han var liten men välväxt, hade en brinnande blick, ett snabbt intellekt och ett passionerat engagemang i de mest skilda ämnen. Att han skulle kunna misslyckas med något alls i livet korsade sannolikt aldrig hans tankevärld.

Under inbördeskriget på 1860-talet prövades för första gången järnväg och telegrafi i en krigssituation och Carnegie blev intensivt aktiv i unionens tjänst.

Redan innan han fyllde trettio var han rik. Då övergav han järnvägen och gav sig in i järnindustrin. Han hade haft tur också i det att han hamnat i Pittsburgh, stålstaden, just när träbroar tillhörde det förflutna och skulle bytas ut mot broar av stål. En månad efter att han hade slutat vid Pennsylvania Railroad grundade han sitt eget företag, Keystone Bridge Company. Året därpå startade han Pittsburgh Locomotive Works. Och det skulle bli fler bolag.

När han hade – bokstavligen – alla dessa järn i elden, gjorde han vad man kan vänta sig av Andrew Carnegie: han tog fem månaders semester. Köpte biljett på en ångare till Europa, där han gick på teater och opera, studerade medeltida arkitektur och renässanskonst, vandrade i bergen och lät sig sänkas ner i en vulkankrater.

Från och med nu arbetade han sällan mer än halva året. En affärsman som inte kan vila resten av tiden har inte sina saker i god ordning, menade han.

I december 1868, när han nyss fyllt 33, skrev han ett berömt memorandum där han förband sig att varje år avsätta sitt överskott till samhällets bästa: ” ... det finns ingen värre form av avgudadyrkan än dyrkan av pengar. [- ] Jag tänker avgå när jag är 35, och de följande två åren tillbringa eftermiddagarna på skolbänken och med systematisk läsning.”

Nu blev det inte riktigt så. Carnegie gjorde en jordenruntresa, och samtidigt sina första donationer: en simhall och ett bibliotek till den skotska hemstaden

”För mänsklighetens bättrande” är hans credo och den passion som ligger bakom hans byggande av 2 811 folkbibliotek, varav nästan tvåtusen i USA, resten i andra engelskspråkiga länder. Någon har räknat ut att de i USA förser 37 miljoner amerikaner med daglig läsning, och tanken svindlar när man försöker föreställa sig deras betydelse.

Bland sådana gåvor som sällan får plats i hans digra biografi hör 50 000 dollar till Madame Curie och 120 000 dollar till Robert Koch för hans bakteriologiska forskning.

Men även pojken med guldbyxorna drabbades ibland av svår ekonomisk kris. År 1897 måste till och med Andrew Carnegie låna. Just då skrev biskopen av New York och ville ha en ny orgel till katedralen – och Carnegie tvingades svara nej. Han gjorde dock bot för det genom att senare skänka bort 7 689 kyrkorglar!

Vid sekelskiftet 1900 dominerade Carnegie Steel fullständigt den amerikanska järn- och stålproduktionen. Men år 1901 sålde han sitt bolag till J P Morgan för 250 miljoner dollar och nu kunde han börja ge bort pengar på allvar. Scottish Universities Trust, Carnegie Institution, United Kingdom Trust och Carnegie Endowment for International Peace är några av hans skapelser, liksom Fredspalatset i Haag, Carnegie Hall i New York och konstgallerier, museer och symfoniorkestrar.

Han donerade också pengar till speciella ”hjältefonder” som upprättades på flera håll i världen, också i Sverige. Sedan 1911 delar Carnegiestiftelsen ut belöningar till personer som med fara för eget liv räddat andra, eller till anhöriga till dem som ”omkommit under utförande av sådana fredliga hjältebragder”.

”Den som dör rik, dör utan ära”, sa Andrew Carnegie och han hann själv ge bort mer än 350 miljoner dollar innan han avled 1919.

**Publicerad i Populär Historia 2/2001