Spionerna som höll liv i kylan
Strax efter andra världskrigets slut, i september 1945, uppsökte en sovjetisk medborgare det brittiska konsulatet i Istanbul. Mannen hette Konstantin Volkov och hade en hög befattning inom den ryska underrättelsetjänsten KGB. Han förklarade sig villig att hoppa av och förse de brittiska myndigheterna med namnet på sovjetiska spioner i den brittiska statsförvaltningen. Ärendet hamnade hos det brittiska kontraspionaget i London, där chefen för den sovjetiska sektionen förklarade sig villig att personligen resa till Istanbul och underlätta avhoppet. Tjänstemannen, som hette Kim Philby, kom emellertid att fördröja sin avresa och under tiden försvann den potentielle avhopparen Volkov och hans hustru spårlöst för att aldrig mer avhöras.
Denna episod, knappast mer än en fotnot i det kalla krigets ofantliga underrättelsehistoria, är på flera plan symbolisk. Volkov var en av det kalla krigets första avhoppare, långt innan väst insett att det rådde ett kallt krig – bland underrättelsetjänsterna hade detta börjat utkämpas redan innan den gemensamma motståndaren Nazityskland krossats, och i underrättelsevärlden skulle det fortsätta också sedan Sovjetunionen kollapsat och statschefer i öst och väst skålat och förklarat att en ny tidsålder hade börjat.
Episoden i Istanbul är typisk också på ett annat plan. Volkov och hans hustru var betydelselösa brickor i ett spel där alla medel var tillåtna, där några hade bokstavlig miljontur medan andra drogades, förpackades i tvångströja och smugglades iväg till isolering, tortyr och död. Ute i dagsljuset var skillnaden mellan väst och öst tydlig, men i underrättelsevärldens halvdunkel kunde vänner visa sig vara fiender och roller ombytta; KGB-officeren som ville förråda sin organisation vände sig till MI 6-officeren som redan förrått sin och som nu arbetade för KGB.
Det kalla kriget var ett fyra decennier långt ställningskrig som utkämpades med vapenskrammel, förhandlingar och ekonomisk makt. Det var ett krig där de militära medlen sällan kunde användas till annat än avskräckning och terrorbalans. Stridshandlingarna kom istället att utföras i det fördolda och handlade om det som man långt senare började kalla informationsöverlägsenhet; förmågan att veta mer om motståndaren, dennes resurser, planer och avsikter, än vad denne i sin tur visste om sin motståndare. Ja, idealet var till och med att veta mer om motståndaren än vad denne visste om sig själv.
Detta underrättelsekrig var från första början en djupt asymmetrisk konflikt. De sovjetiska underrättelseorganen hade skaffat sig ett ofantligt försprång genom att under täckmantel av vapenbrödraskap mot Tyskland infiltrera alla väsentliga säkerhetsinstitutioner i väst. De västliga underrättelsetjänsterna, som snabbt tog resterna av den nazityska underrättelsetjänsten i sin tjänst, stod å sin sida inför ett oöverstigligt infiltrations- och insamlingsproblem. Det stalinistiska Östeuropa var extremt slutet och dess militära potential och politiska aspirationer en gåta, ett problem som skulle förfölja de västliga underrättelseanalytikerna genom hela det kalla kriget ända fram till Sovjetunionens oväntade och framförallt oförutsedda upplösning 1991. Väst var därför beroende av uppgifter från avhoppare, ju högre uppsatta desto viktigare.
Den stora massan av det kalla krigets spioner, de som försåg sina uppdragsgivare med det som på underrättelsespråk kallas Humint (human intelligence), utgjordes av anonymt fotfolk. Hit hörde de exilbalter som från Sverige och Nordtyskland skickades över Östersjön och otaliga affärsmän med resor i Östeuropa eller Sovjetunionen. Från andra sidan opererade legioner av Stasis så kallade informella medarbetare och KGB: s underagenter, alla med sina informationskvoter att fylla.
Om fotfolket någonsin satte ett avtryck i det kalla krigets historia är osäkert. De ingick i en alltmer rutinmässig normalverksamhet där informationsbergen samlades för samlandet skull och i bästa fall bidrog till att fylla arkivdossierer eller senare de första generationerna av elektroniska databaser. Successivt överflyglades detta fotfolk av de tekniska övervakningssystemen som var både mer heltäckande och pålitligare än mänskliga observatörer. ”Spying is Dying” konstaterade CIA i slutet av 1970-talet, vilket dock kanske var att dra en alltför snabb slutsats.
Med storspionerna förhöll det sig annorlunda. De betraktades ofta som det kalla krigets fruktade stöttrupper, de som hade kapaciteten att en dag välta hela spelet över ända. Det var genom dem öst och väst utspanade varandras mest välbevakade hemligheter, eller misstänktes göra det. Spionavslöjandena, utvisningarna, rättegångarna och ibland utväxlingarna var underrättelsekrigets fältslag, reträtter och vapenvilor.
Också på detta plan fanns en asymmetri mellan väst och öst. Den sovjetiska underrättelsetjänsten och dess östeuropeiska bundsförvanter visade sig ha en för väst skrämmande förmåga att rekrytera eller placera ut agenter också i de sammanhang där man från väst lade ner mest möda på att skydda sig. The Cambridge Five, den grupp spioner som Philby tillhörde, hade tagit sig in i just de sammanhang där de kunde åstadkomma maximal skada.
På samma sätt förhöll det sig med den östtyska underrättelsetjänsten, där Markus Wolf, den fruktade chefen för Hauptabteilung für Aufklärung (HVA), excellerade i att fylla den västtyska statsförvaltningen med spioner. Hans mest osannolika framgång var den sovande (men inte overksamma) agenten Günther Guillaume som planterades i Västtyskland på 1950-talet, slog rot i det socialdemokratiska partiet och började klättra uppåt tills han satt som förbundskansler Willy Brandts politiske sekreterare i början av 1970-talet.
Fallet Guillaume illustrerar samtidigt hur motsägelsefullt det framgångsrika spionaget kunde visa sig vara. Guillaume var den perfekte spionen – han kunde inte bara avlyssna förbundskanslerns samtal med dennes närmaste rådgivare, han var den närmaste rådgivaren. Men just detta faktum gjorde Guillaume till en så ofantlig politisk belastning för Brandt att denne tvingades avgå i samband med att Guillaume avslöjats 1974, en effekt som Östberlin inte avsett och som Wolf långt i efterhand kom att beklaga. I sin nit hade östtyskarna spionerat ihjäl Brandts östpolitik och därmed den europeiska avspänningens främsta drivkraft.
Men vapnen, missilerna, risken för en apokalyps genom misstag? Bidrog inte det kalla krigets spioner, de stora såväl som de små, åt att hålla maktbalansen på plats och därmed, om än i svekfulla och tvivelaktiga former, hålla kriget borta?
En i dag vanlig föreställning är att det kalla krigets spioner, naturligtvis först och främst de ”goda” men i någon mån också deras motparter, ingick som kuggar i det kalla krigets väldiga maktpolitiska och kulturella maskineri och därmed bidrog till att den fruktade väpnade konflikten mellan väst och öst aldrig bröt ut. I ett system som genererade ömsesidig misstro och fruktan var, enligt detta synsätt, spionerna en dämpande kraft, de var ”informationsutjämnare” som i kritiska lägen kunde säkerställa att stats- och militärledningar kunde kika i varandras kort och därför tillåta sig att inte överreagera.
Denna bild av det kalla krigets spioner har inte minst funnit förespråkare bland dem själva. Föreställningen om den fredsbevarande ”informationsutjämnaren” har fungerat som en legitimering i efterhand av förräderi från britten Kim Philby till den norske UD-tjänstemannen Arne Treholt. Vem vill inte hellre framstå som en räddare av världsfreden än som en som sålt sitt land?
De undersökningar som gjorts av det kalla krigets spioneri i väst ger dock en tämligen entydig motivbild: ideologi spelade en viktig roll i början, då många agenter rekryterades bland personer med en bakgrund i prosovjetiska kommunistiska rörelser. Men ju mer tiden gick desto mer tog de rent ekonomiska motiven över. Spionage var ett av många sätt att snabbt bli rik och kunna byta till en eftertraktad livsstil. Från 1970-talet och framåt var praktiskt taget alla avslöjade sovjetspioner i USA rent kommersiella landsförrädare.
Men i åtskilliga av de stora spionavslöjandena har frågan om motiv varit mer komplex och förblivit obesvarad, möjligen också för huvudpersonen själv. Ingen kan med säkerhet säga vad som drev Philby. Och på samma sätt förhåller det sig med Treholt, som greps för spioneri för KGB i januari 1984. Varken pengar eller omsorg om världsfreden är tillräckliga eller rimliga förklaringar. Här fanns någonting annat, något som Treholts kontrollofficer, KGB-generalen Titov, skickligt utnyttjade; en önskan om storhet och bekräftelse, att spela i en division ovanför toppolitikerna.
Treholt-saken blev den mest uppslitande händelsen i norsk nutidshistoria efter den tyska ockupationen. Landet delades mellan dem som såg Treholt som en simpel förrädare och å andra sidan kritiker som menade att Treholt blev offer för en hetsjakt och politiserade domslut, att ingen som blivit så stämplad som folkefiende kunde få en rättvis rättegång. Bakom den hätska kontroveresen fanns oron. Om den betrodde Arne, son till en hög statstjänsteman och god vän till ministrar och chefredaktörer, kunde vara spion – vem kunde då inte vara det? De outtalade misstankarna skapade ett klimat av fruktan; vem var vän och vem var förklädd fiende?
Förmodligen var det på detta plan som det kalla krigets spioner hade sin största betydelse. De bidrog till att skapa och vidmakthålla spionskräcken, ett tillstånd som förlamade regimerna i öst och som förgiftade samhällsklimatet i väst.
Det kalla krigets spioner kom inte, som i John le Carrés berömda roman, in från kylan. De höll den i själva verket vid liv.
Wilhelm Agrell är historiker och författare, verksam vid Lunds universitet.
Gunvor Galtung Haavik
Spion av kärlek
Gunvor Galtung Haavik var en 64-årig byrådirektör på det norska utrikesdepartementet när hon 1977 greps på bar gärning under ett så kallat konspirativt möte med en KGB-officer i utkanten av Oslo. Hon togs in till förhör på polisstationen på Victoria Terasse, samma lokaler där Gestapo hållit till under ockupationen, och ombads förklara sig. Hon berättade att hon under kriget arbetat som sjuksköterska i Bodø och där träffat en rysk krigsfånge, Vladimir Kozlov. När hon efter kriget fått tjänst som sekreterare på den norska ambassaden i Moskva hade hon sökt upp honom och de hade fortsatt att ha kontakt, via brev som förmedlats av den sovjetiska ambassaden.
När Galtung Haavik förklarat detta erkände hon att han varit sovjetisk spion i närmare trettio år och att hon var beredd att nu berätta om allt detta; hennes enda villkor var att få göra det för några som var vänliga. KGB hade under Moskvatiden kommit på hennes relation med Kozlov och vänliga »vänner» till ambassadens ryske chaufför hade dykt upp och varit behjälpliga för att sedan vid den psykologiskt lägliga tidpunkten veckla ut pappret med agentförbindelsen.
Konsekvenserna av Haaviks spionage gick inte att fullt ut överblicka, med tanke på den mängd dokument hon haft tillgång till. Hon mottog visserligen mindre penningbelopp vid sina kontakter, men drevs knappast av ekonomiska eller ideologiska motiv. Kozlov var hennes livs stora kärlek, ett faktum som hennes kontrollofficerare förstod att utnyttja till fullo.
Gudrun Haavik ställdes aldrig inför rätta. Hon avled i sin cell under häktningstiden, dödsorsaken var hjärtsvikt.
Anthony Blunt
Förlorade adelskapet
Den 15 november 1979 briserade en nyhetsbomb av sällan skådat slag i det brittiska underhuset. Premiärminister Margaret Thatcher bekräftade inför förstummade ledamöter att den högt ansedde sir Anthony Blunt, uppburen konstvetare och förvaltare av drottingens konstsamlingar, under 1930- och 40-talet varit sovjetisk agent och bland annat fungerat som talangscout åt sin uppdragsgivare. Även om fakta i målet var entydiga saknades enligt Thatcher tillräckliga bevis för att ställa Blunt inför rätta; man fick nöja sig med att dra tillbaka adelskapet.
Blunt var den siste av The Cambridge Five som avslöjades och hade liksom de övriga rekryterats redan på 1930-talet. Medan kollegan Philby inledde sitt mullvadsarbete i underrättelsetjänsten MI 6, tog Blunt innerbanan och började i säkerhetstjänsten MI 5, där han blev assistent och förtrogen åt chefen för kontraspionaget Guy Liddell, vilket torde varit till stor glädje för hans sovjetiska uppdragsgivare. Blunt föregav inga ideologiska eller ekonomiska motiv, endast förhållandet till Guy Burgess, ännu en i Cambridge-ringen.
Kim Philby
Den mest berömde
Harold Adrian Russell (»Kim») Philby var det kalla krigets mest berömde spion, förebild för Bill Haydon, huvudpersonen i författaren John le Carrés roman Mullvaden. Philby tillhörde den krets brittiska överklassynglingar i Cambridge som på 1930-talet värvades av den sovjetiska underrättelsetjänsten, för framtida bruk.
I början av andra världskriget lyckades Philby få anställning vid Secret Intelligence Service (MI 6). Med flit, kvicktänkthet och de rätta sociala kontakterna klättrade han uppåt, och kunde vid krigsslutet tillträda en nyinrättad post som chef för den sektion som bekämpade sovjetisk infiltration, från vilken han grundligt saboterade alla brittiska underrättelseoperationer i början av det kalla kriget. 1950 tvingades han lämna MI 6 på grund av misstankar om spioneri men först 1963 hade de brittiska myndigheterna bevis nog för att förbereda ett åtal. Philby hade då flyttat till Beirut som journalist och undgick sina förföljare med minsta möjliga marginal. Några månader senare höll han presskonferens i Moskva och förklarade att han hoppat av och blivit sovjetisk medborgare.
Philby dog 1988 och förärades en praktfull begravning organiserad av hans gamla arbetsgivare KGB.
Oleg Vladimir Penkovskij
Västs man i Moskva
Oleg Vladimir Penkovskij var den högst placerade källa som de västliga underrättelsetjänsterna hade i Moskva under det kalla krigets höjdpunkt. Han var överste vid generalstabens underrättelsetjänst (GRU) och chef för dess avdelning för utländsk teknisk-vetenskaplig information (det vill säga militärt industrispionage) när han 1961 sökte kontakt med de västliga underrättelsetjänsterna i Moskva, där han först avvisades av CIA men via mellanhänder lyckades nå fram till brittiska MI 6.
Under ett och ett halvt år försåg han väst med en mängd uppgifter; inte bara om GRU och dess verksamhet, utan också om sovjetiska vapenprogram och landets kärnvapenpotential. Penkovskij greps i augusti 1962, dömdes till döden och avrättades på våren 1963.
Hans brittiske kontaktman, affärsmannen Greville Wynne, greps också och dömdes till ett långt fängelsestraff men blev föremål för en av det kalla krigets berömda »spionutväxlingar» i Berlin, då han frigavs i utbyte mot den sovjetiske agenten Gordon Lonsdale.
Aldrich Ames
Med pengar i sikte
CIA-agenten Aldrich Ames är en typisk representant för det sena kalla krigets spioner. Liksom många av sina företrädare var han dubbelarbetande, men till skillnad från flertalet av dem belastades han inte av några dubbla lojaliteter eller emotionella sidomotiv. För Ames handlade det om pengar, och enligt marknadens spelregler innebar fler och större hemligheter högre försäljningspriser.
Ames rekryterades av KGB 1984, när det kalla kriget redan kulminerat och Gorbatjov och Reagan snart skulle stå tillsammans framför frihetsgudinnan. Affärer är dock affärer och »tillgången» Ames övertogs av gamla KGB:s konkursförvaltare, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten SVR.
Ames greps 1994 och ansågs då vara den spion som orsakat CIA störst skada någonsin. Ett av de »kontoutdrag» som föll i FBI:s händer hade rubriken »Käre vän», och redovisade sedan de astronomiska summor Ames hade innestående på diverse konton och aktiefonder, liksom den attraktiva tomt med flodutsikt som låg och väntade på honom. »Vi har inte tagit några foton på grannhusen» förklarade KGB med fullständigt avstaliniserad retorik, »eftersom vi utgår från att Du har en mycket bättre uppfattning om hur Din datscha skall se ut».
