Perspektiv: Förutsättningar för religionsbytet
Detta är naturligtvis inte en falsk bild. Men den räcker inte som ensam förklaring till varför människorna bytte religion vid järnålderns slut och medeltidens början. Bilden behöver kompletteras och utvidgas: man måste helt enkelt fråga sig vem byter religion och varför?
På 300-talet blev kristendomen officiell religion i romarriket. Det första område utanför imperiet som blev kristet var Irland på 400-talet. Att nordborna redan då och i stor utsträckning kom i kontakt med kristendom och kristna utövare är självklart. Långt före de famösa vikingatågen på 800- och 900-talen var utbytet av varor och tjänster stort mellan de skandinaviska områdena, kontinenten och – inte minst – de brittiska öarna. Troligen hörde det från 400-talet och framåt till allmänbildningen att åtminstone känna till kristendomens grunddrag. Men lika självklart som att svenska charterturister som reser till Egypten idag inte blir muslimer är det att dåtidens nordbor inte automatiskt blev kristna under sina färder utrikes.
De flesta som idag arbetar med frågan är överens om att religionsskiften normalt inte sker över en natt. Ett samhälles religiösa strukturer är som en supertanker man inte vänder i brådrasket. Ett religionsskifte är ett skeende, en komplicerad och mångbottnad process, som man inte skall tro att man till fullo kan förstå genom att studera någon enstaka runsten eller ett par lösfynd. Före kristendomens intåg i Sydskandinavien tillbads en rad olika gudar. Man kan konstatera att det under vikingatiden inte fanns någon officiellt påbjuden kult för hela området. I olika regioner förekom lokala variationer där vissa gudar betonades och tillbads framför andra. Detta ledde i sin tur till att kristendomen kunde tas emot på olika sätt och vid skilda tidpunkter i Sydskandinavien.
På många sätt och vis är Bibeln normativ för vårt sätt att tänka och hur vi tolkar vår omvärld. Ett exempel på detta är hur det går till när människor byter religion. Denna bild är i mycket präglad av berättelsen i Apostlagärningarna om när Saulus blev Paulus. Fariséen Saulus var en judisk skriftlärd, tillika romersk medborgare som ägnat sitt ditintillsvarande liv åt att förfölja Jesus och hans anhängare. En dag skulle han på översteprästernas uppdrag bege sig till Damaskus för att där med sedvanlig nit förfölja kristna. På vägen dit blev dock han och hans reskamrater slagna till marken av ett ljus starkare än solen. En röst hördes som på hebreiska sade: Saul, Saul, varför förföljer du mig? Efter denna upplevelse kunde han inte göra annat än byta sida och bli en av Jesu mest hängivna anhängare och romkyrkans grundare.
Paulus omvändelse har ofta fått tjäna som sinnebild inte bara för den enskilda människans omvändelse, utan även för hur kristendomen går segrande fram bland världens folk. Har man bara fått möta Kristus är den omedelbara och villkorslösa omvändelsen snart ett faktum. Men detta att som en blixt från en klar himmel ”drabbas” av en ny religion har inte så mycket att göra med hur religionsskiften i praktiken går till.
Det måste till något annat för att människor i stor skala och fullt ut skall byta religion. Om vi för tillfället lämnar korståg och tvångsdop därhän bör, för det första, en omfattande sekularisering av samhället ha skett vilket leder till att den gamla religionen inte längre upplevs kunna svara mot människornas andliga behov. För det andra får det inte finnas någon som kan eller vill stoppa människor från att intressera sig för nya andliga rörelser.
Det finns ingenting i den religionsvetenskapliga forskningen som stöder de påståenden som ofta förs fram i arkeologisk och historisk facklitteratur, att kristnandet först spreds i samhällets övre skikt och/eller att det framförallt skulle ha varit kvinnorna i denna grupp som först attraherades av kristendomen. Det finns ingenting som tyder på att någon specifik social eller etnisk grupp eller genus skulle vara mer benägen att byta religion än andra. Det avgörande för människors handlande är de redan existerande strukturernas inverkan på gott och ont. För att en ny religion skall kunna slå igenom på bred front måste alltså strukturerna tillåta en andlig öppenhet och nyfikenhet bland människorna.
Under vendeltid och vikingatid, det vill säga ungefär från mitten av 500-talet fram till omkring år 1000, styrdes delar av Skandinavien av mäktiga hövdingar som i stor utsträckning även var ansvariga för kultutövandet. Troligen var det först när denna gamla teokratis makt över människ-ornas andliga liv bröts som kristendomen på bred front kunde komma in som ett attraktivt alternativ. Man brukar mena att det sker i Sydskandinavien under 1000-talet, naturligtvis med regionala variationer.
Av tradition har man i Sverige främst diskuterat Mälardalens kristnande, mycket på grund av det stora och fantastiska källmaterial som finns där i form av runstenar och undersökta vendel- och vikingatida gravar. I Västergötland är källmaterialet betydligt mindre rikligt, antagligen beroende på att en omfattande sekularisering av samhället ägde rum där på 700- och 800-talen. Källmaterialet i landskapet är sparsamt men ändå tillräckligt stort för att man skall kunna dra ganska långtgående slutsatser om kristnandet i området. Bland annat tycks de gamla, förkristna gravfälten generellt ha övergivits redan vid 900-talets mitt. Istället sökte man sig till nya, väl avgränsade platser där man inte längre tolererade annat än kristet gravskick. I en annan del av det som så småningom kom att bli Sverige, vid Valsgärde strax norr om Uppsala, begravde man enligt förkristen sed så sent som omkring år 1100. Det var den sista medlemmen av en gammal maktelit som begravdes tillsammans med en häst och vapen. Detta illustrerar hur viktigt det är att studera olika regioners olika förutsättningar och inte låsa sig för en modell. Detta leder i sin tur till andra svar på andra frågor än de man kanske vanligtvis brukar ställa i sådana här sammanhang.
Claes Theliander är arkeolog och doktorand vid Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet. Han kommer under våren 2005 att disputera på avhandlingen Från fornskandinavisk till kristen ritual – en arkeologisk undersökning av gravskickets utveckling i Västergötland AD 700–1200. Han har i år även gett ut Det medeltida Västergötland – en arkeologisk guidebok (Historiska Media).
