Och det hände sig vid den tiden…

Av alla historiska händelser har inga avbildats så många gånger som de som ägde rum omkring Jesu födelse och död. Och kanske de otaliga målningarna änd

25 maj 2001 av Ulla Britta Ramklint

Av alla historiska händelser har inga avbildats så många gånger som de som ägde rum omkring Jesu födelse och död. Och kanske de otaliga målningarna ändå är färre än skulpturerna. En särställning intar den speciella form av diorama vi kallar julkrubba.

Detta bör man ha klart för sig: när tidiga kristna tillverkade sina första krubbor var det i ett försök att efterlikna något som man trodde ännu fanns i sinnevärlden – för att se, verkligen se, platsen för julevangeliet. Och det var klostrens bröder och systrar som kärleksfullt tillverkade aktörer och kulisser till julens frusna teater.

Legenderna berättar också att Jesu födelseplats i sin helhet hade fraktats till Rom, till krubbans egen kyrka Santa Maria ad Praesepe, senare kallad Santa Maria Maggiore. Där förvarades ännu fem bräder från krubban när resten förstörts, och det var där som en kanik år 1291 byggde och lät ställa ut den första offentliga julkrubban. Man kan föreställa sig att den väckte enormt uppseende, och vid 1400-talets början hade kyrkorna i hela mellersta Italien anammat seden. Varenda konsthantverkare av betydelse gjorde sin version, precis som tidigare varje målare av rang hade tolkat motivet på sitt sätt. Och så vandrade krubborna ut i världen.

I en bildfattig tid kom de snart att fylla många skilda behov. Först och främst blev de tidigt ett viktigt propagandaredskap när det gällde att värva själar till kristendomen, och jesuitmissionärer i Kanada på 1600-talet beskrev livligt i brev hem hur indianerna inte kunde förmås slita sig ifrån de små figurerna. Ingen präst eller predikan kunde snabbare kommunicera evangeliets mystik. I Japan fanns det julkrubbor vid 1500-talets slut, i Ostindien och Amerika lite senare.

Här uppe i Norden såg vi däremot inga krubbor vare sig före eller efter reformationen. Under senare delen av 1800-talet importerades av rikt folk en och annan som kuriosa, men någon inhemsk produktion att lysa med har vi aldrig haft. Kanske saknade vi det mottagliga sinnet, begrep oss dåligt på den exotism som så förtollade såväl primitiva folk som raffinerade orientaler. För här fanns ju allt – här mötte öst och väst varann, kungar knäböjde med herdar, guld blandades med halm. Himlens änglar sjöng, boskap bölade och bräkte; stor opera. Inte konstigt att krubbornas stora hemland blev Italien.

Men de italienska konstnärernas religiösa inspiration började snart alltmer likna världslig tävlingslusta. Från att ha gjorts i enkla material som papier maché och trä tillverkades senare krubbor i stuck, terrakotta eller korall. En känd konstnär som Della Robbia i Florens gjorde en krubba i fajans. I Apulien högg man figurerna i sten, på Sicilien trumfade man över med marmor. Stallets väggar sprängdes när någon fann på att göra en rundhorisont som fond – det blev landskap och folkliv och rymd kring scenen. Ibland utökades dramat med flera akter: barnamorden i Betlehem, flykten till Egypten.

Ledande var Neapel. I kyrkan San Martin omfattade krubban hundratals figurer i marmor, med kläder av guld- och silvertråd.

Energi, tid och mycket stora pengar satsades på tillverkningen. Det hela urartade. Som så ofta i Italien blev intresset snabbt passion, sedan mani.

Det var under senare delen av 1500-talet som julkrubban flyttade in i högreståndshem och palats. Kanske tog den först upp bara ett rum; sedan en hel våning, snart hela huset. Hertiginnan Constanza av Aragona ägde, enligt en inventarieförteckning från år 1567, en krubba med 116 figurer. Figurerna kunde vara rörliga, med metalltrådar i lederna så att de vise männen kunde förevisas ibland ridande, ibland stående, ibland knäfallande. I några fall manövrerades scenerna mekaniskt, med processioner av änglar och herdar skridande framåt. Änglarna rörde sina vingar, och Jesu vagga gungade.

Så hade utvecklingen gått från religiös symbol till profan statuspryl. På 1600-talet började kyrkan på allvar oroa sig. I reformationens spår hade många julkrubbor försvunnit, men också katolikerna tyckte nu att hysterin måste stävjas. Krubban reformerades. Den blev mindre, enklare; här och där tog man till totalförbud. Ett uttryck för religiös exaltation hade alltså till slut av sin egen kyrka kommit att klassas som synd. I vår tid, då både oskulden och synden har svårt att riktigt göra intryck, har krubborna blivit museiföremål. I synnerhet vid jultid ställs de ut världen över, de napolitanska mästerverk som sprang ur den urmänskliga driften att ständigt överträffa.

Bayerisches Nationalmuseum i München har en berömd avdelning för tyska krubbor. En av napolitanskt ursprung har hamnat i New Yorks Metropolitan Museum, där den traditionsenligt inkorporeras med museets julgran. En annan av de allra skönaste finns i Palacio March i Palma de Mallorca, och den är ett utmärkt exempel på hur krubban förvärldsligades och avspeglade sin ägares överflöd. Här vandrar högdragna kameler med flätade och medaljprydda betsel, marknadsfolk väljer ur dignande frukttråg, en rödblommig slaktare ler simmigt bakom saftiga stekar och svarta män i rött livré och broderade västar bjuder bröd ur fint arbetade korgar.

Publicerad i Populär Historia 6/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också