Ett elitgarde för bildning och mission

Den falske och intrigante jesuiten har länge varit en person vi älskat att avsky och skrämmas med. Och som led i det protestantiska försvaret mot Vatikane

15 mars 2001 av Torgny Nordin

Den falske och intrigante jesuiten har länge varit en person vi älskat att avsky och skrämmas med. Och som led i det protestantiska försvaret mot Vatikanens motreformation fick befolkningen i Sverige och övriga Nordeuropa redan i sina tidiga år andlig skyddsvaccinering mot jesuitisk påverkan. Visserligen infördes också hinder av rent juridisk natur mot katolska förkunnare, men tveklöst effektivast var ändå propagandan som framställde jesuiterna som särdeles listiga och ondskefulla.

Från början var karikatyren möjligen förståelig, då den fungerade som ett slags uppbyggligt mentalt försvar i det framväxande lutheranska Sverige, men längre fram i historien blir det svårare att finna något berättigande i nidbilden. Att i dag höra företagsledare, journalister och politiker återupprepa de gamla skräckhistorierna är generande, men avslöjar samtidigt segheten i dessa djupt förankrade fördomar.

”Låt oss äta jesuiter!” utropar kannibalerna i Candide, och Voltaire slår därmed an tonen i en litterär skräckgenre som skulle få avläggare över hela Europa. Från mitten av 1800-talet skrivs, i synnerhet i den anglosaxiska världen, mängder av böcker med jesuiter som konspiratörer och ärkeskurkar. Ofta framgår det redan av titeln på dessa böcker vad det hela handlar om. Ett bra exempel är boken The Female Jesuit, or The Spy in the Family av Jemina Lukes.

Pater Hieronymus

I Sverige är den i särklass mest bekante jesuiten i detta avseende pater Hieronymus i Zacharias Topelius Fältskärns berättelser. Med sin stilett lömskt dold i silverkrucifixet har pater Hieronymus varit ett av de mest älskade och långlivade favoritspökena för generationer av svenska skolbarn. Och till och med i Fridas stillsamma värld har Birger Sjöberg utplacerat skrupelfria jesuiter: ”... Se bak jasminens topp / en jesuit smyger på trädgårdsstegen upp ...”

Iñigo (Ignatius) Lopez som lade grunden till jesuitorden, eller Societas Jesu som är det korrekta namnet, föddes 1491 i det baskiska slottet Loyola. Han var yngst i en syskonskara på elva, eller möjligen tretton barn; källorna till Ignatius tidiga historia är sparsamma och osäkra. Att han fick en ståndsmässig uppfostran, lämplig för en spansk riddare, råder det emellertid inget tvivel om.

Som den renässansyngling Ignatius av Loyola var, tycks han i unga år inte haft några invändningar mot de fröjder livet har att erbjuda och han var i alla avseenden en beundrare av kvinnor, något som dock skyndas förbi i de officiella krönikorna.

Ignatius militära karriär blev relativt kort och fick ett abrupt slut en majdag 1521 då han i försvaret av Pamplona, under det pågående spansk-franska kriget, sårades allvarligt i benet av en fransk kanonkula. Under sjuktiden fann Ignatius inget mer spännande att läsa än sedelärande religiösa skrifter om helgonens bistra öden. Läsningen blev dock omtumlande för den unge militären och resulterade i att han bestämde sig för att helt byta livsuppgift. När han utmattad efter kirurgernas karvande fick en uppenbarelse så var saken klar – det var inte längre under Navarras vicekungs banér han skulle dra ut i fält, istället var det för den mäktigaste av alla konungar och dennes allt större ära – Omnia ad majorem Dei gloriam – han nu skulle fortsätta striden.

Krav på absolut lydnad

Från början ensam och senare med några vänner, gav sig Ignatius ut på landsbygden för att predika utifrån sina nyvunna insikter. Tillsammans gjorde de också ett något patetiskt försök att omvända kättarna i Det heliga landet. Ignatius började året efter skadan att nedteckna sina Exercitia spiritualia (Andliga övningar). Boken, som färdigställdes först tjugofem år senare, når knappast några stilistiska höjder, men är trots det en av de viktigaste källorna till kristen meditation, en verksamhet syftande till att stärka såväl personlighet och viljestyrka som insikterna i kristendomens inte alltid glasklara innersta väsen.

I en påvlig bulla från hösten 1540 stadfästes officiellt jesuitorden och riktlinjerna för munkordens struktur och arbetsuppgifter bestämdes. Ignatius av Loyola blev ordens förste ledare, benämnd general, och han lät sin militära uppfostran genomsyra det mesta från ordens uppbyggnad till nomenklatur och retorik. Kravet på lydnad var absolut. Kampen skulle gå vidare, men inte längre med svärd, utan med skarpslipade argument.

Till dem som ansökte om inträde i jesuitorden lär Ignatius ha svarat att ”stor klokhet parad med lagom helighet är mer värd än stor helighet parad med ringare klokhet”. Några medelmåttor önskade inte Loyola, som såg framför sig en kristenhetens stormtrupp, redo att rycka ut varhelst tvivel eller protester, okunskap eller kätteri funnit fäste.

Jesuiterna framstod snart nog som ett kyrkans elitgarde, jesuitgeneralen fick inofficiellt namnet ”Svarte påven” och i folkmun skämtades det redan tidigt om kyrkans giv med sina nya förslagna och baksluga trotjänare: ”Häng en jesuit och han försvinner med repet”, lyder ett talesätt från Ignatius hemtrakter.

Motsägelsefull orden

Jesuitordens framväxt och utseende bör ses mot bakgrund av både reformationen och renässansen. Den bild som framträder låter oss likt en dubbelexponering ana den spänning och de motsägelsefullheter som präglat jesuitorden ända sedan grundandet.

Å ena sidan framstår tydligt arvet från renässansen med sitt utpräglade intresse för forskning och vetenskap. Denna inrikting, där många jesuiter för övrigt varit synnerligen framgångsrika, har visserligen alltid försvarats med att den bedrivits Ad majorem Dei gloriam, men den har ändå antytt en sekularisering av verksamheten. Kan man tjäna Gud lika bra genom forskning i till exempel paleontologi, biomedicin eller filosofihistoria, är det naturligtvis möjligt att ifrågasätta kyrkans betydelse.

Å andra sidan bör den roll jesuiterna spelat som motreformationens förkämpar inte underskattas. Ryktet om jesuiterna som Vatikanens stormtrupp går tillbaka till reformationen, eller rättare sagt till motreformationen, då jesuiterna bidrog till att driva protestanterna från Medelhavet nästan ända upp till Östersjön. Propagandabilden har hävdat att detta var möjligt tack vare jesuiternas lömskhet och ränksmideri – tänk på pater Hieronymus! – men i praktiken berodde det mer på att jesuiterna genom sin höga utbildning och ställning inom den katolska kyrkan var de som kanske främst kunde bemöta angreppen från de protestantiska teologerna.

Jesuiternas särställning och relativa självständighet har i praktiken inneburit att de haft ganska lite gemensamt med andra katolska munkordnar. De har alltid haft få egna kyrkor och aldrig varit bundna till religiösa ceremonier som man är i klostren. Varken späkningar eller nattliga uppstigningar står på deras dagordning.

De obligatoriska klosterlöftena gäller givetvis också jesuiterna, men de avlägger också ett särskilt lydnadslöfte gentemot påven. Åtminstone i teorin har jesuiterna därmed varit en insatsstyrka redo att sättas in där påven funnit det motiverat. Att dessa insatser i praktiken nästan alltid inneburit socialt arbete med undervisning bland behövande, hindrar emellertid inte att jesuiterna varit på samma gång en värdefull tillgång för Vatikanen, och utgjort en potentiell fara genom sin självständighet.

Jesuiterna har växelvis hyllats och kritiserats för de positioner de på grund av historiska omständigheter kommit att inta. Den grundmurade tron på förnuftets möjligheter och forskningens egenvärde har ibland misstänkts leda mot sekularisering, och hovsamheten gentemot påven har, enligt somliga, resulterat i kritiklös papism.

Protest mot köpslående

I det Europa som från 1300-talet och framåt genomgick en grundläggande samhällsförändring gled den stagnerande medeltidskyrkan in i en kris. Problemen blev med åren allt tydligare och hade flera orsaker, men vad som till slut utlöste reformationen var den oblyga avlatshandeln och simonin, handeln med kyrkliga ämbeten. Protestanterna med Luther i spetsen rasade mot detta köpslående, men vände sig som bekant även mot andra inslag i den katolska kyrkan, till exempel den latinska mässan och det irrationella dyrkandet av reliker.

Också i Sydeuropa förekom kritik. Men här vände man sig inte mot företeelser som relikdyrkan, rökelsemystik, processioner och annan vidskepelse – fenomen med urgamla förkristna anor i sydeuropeisk och antik kultur – utan mot den tilltagande förflackningen av tron. Det gällde, menade man, att återupprätta kyrkan, men inte genom att ifrågasätta dess dogmer utan genom att stärka dessa samt inte minst förbättra prästernas utbildning.

Kunskap och undervisning

Utmaningen som Ignatius och jesuiterna tog på sig var dubbel: det gällde att verka för dels ett stärkande och spridande av den rätta tron, dels en satsning på fördjupad kunskap. Deras inriktning var alltså intellektuell. Undervisning och mission stod i centrum, och redan i mitten av 1500-talet hade jesuiter färdats igenom stora delar av den då kända världen. Från Mississippis outforskade träsk och Amazonas djungler, genom Arabiens varma öknar och över Asiens kalla stäpper letade de sig fram, inte sällan för att duka under för sjukdomar eller fientligt sinnade folk.

Undervisningen, både ute i missionerna och hemma i Europa, var dåtidens yppersta. Även bildning och kunskap i världsliga ting tillmättes högsta betydelse och särskilt betonades undervisningen av barn. Detta ledde under 1600- och 1700-talen till att jesuitskolorna fick högsta status, och inte minst många förmögna familjer, oavsett religiös tillhörighet, satte sina barn i dessa skolor. Att prygel var ovanligare i jesuitskolorna torde ha glatt åtminstone barnen.

Under ett par hundra år hade jesuiterna monopol på högklassig utbildning. Eftersom Europas furstar dessutom påfallande ofta nyttjade jesuiter som biktfäder och rådgivare går det näppeligen att överskatta jesuiternas verkliga inflytande. Detta ledde till att jesuiterna

ibland kom att betraktas mindre som präster och munkar än som ett slags makthungrigt intellektuellt avantgarde inom den katolska kyrkan. De bemöttes följaktligen med fruktan utifrån och med avund inifrån kyrkan.

Under 1700-talet ansåg allt fler att jesuiterna hade fått för stor makt. De fördrevs successivt från Portugal, Spanien och Frankrike och 1773 upplöste påven Clemens XIV jesuitorden. Först 1814 återupprättades jesuiterna efter att under mellantiden ha övervintrat i Ryssland.

Risk för sekularisering

Jesuiternas bildningsideal och debattiver ledde oundvikligen till kontroverser med oliktänkande filosofer och teologer. Inte minst från katolskt håll oroade man sig över att det starka humanistiska patos som jesuiterna stod för riskerade att leda till förvärldsligande. Och somliga skeptiker frågade sig om Gud verkligen behövdes, om nu människan är så klipsk, innovativ och framför allt fri som jesuiterna påstod.

Mot dominikanerna, som satsade stort på Guds nåd, betonade jesuiterna den mänskliga viljans frihet. Mot Luther och Calvin vars inställning var att frälsningen nås genom tron allenast och därmed ytterst ligger i Guds händer, hävdade jesuiterna att det är i en kombination mellan tro och goda gärningar som frälsningen är möjlig. Åter betonades alltså människans principiella frihet. Från protestantiskt håll uppfattades detta närmast som ett uttryck för högmod: hur skulle människan kunna påverka Gud, frågade sig protestanterna. Och Luther tillade att det i strikt mening inte finns goda handlingar, det är goda människor som handlar, men de goda människorna är som de är beroende på att de är skapade till Guds avbild. Och så vidare.

Intellektuell strid

En av de mer uppmärksammade intellektuella striderna utspelades under mitten av 1600-talet. Mot den teoretiska metod, kallad kasuistik, varmed jesuiterna försökte lösa upp samvetsbetänkligheter vid moraliskt svåra val, gjorde den franske filosofen Blaise Pascal ett generalangrepp som för lång tid skulle underminera jesuiternas auktoritet inom etiken.

Jesuiternas grundtanke var knappast originell; det handlade ytterst om att man vid bedömning av moraliskt handlande är tvungen att väga in omständigheterna och inte stanna vid en analys av om handlingen i fråga är i enlighet med exempelvis en viss norm eller inte. Pascal sköt dock in sig på ett problem i kasuistiken som gjorde att den kom att falla i vanära.

Genom att beskriva handlingen på ett annat sätt, betona andra aspekter, kunde jesuiterna få tidigare dåliga (eller goda) handlingar att framstå i ett nytt ljus, och därmed inte som tidigare komma i konflikt med en viss plikt eller norm. På så vis kunde en handling framstå som rätt vid ett tillfälle och fel vid ett annat, något som Pascal fann det omöjligt att acceptera eftersom det riskerade att leda till en förslappning av det moraliska medvetandet. Pascal, liksom även protestanterna, kritiserade främst jesuiternas uppfattning om att människan genom rationella argument kunde resonera sig fram till frågor om etikens grund eller Guds existens. Svaren på dessa frågor är och förblir fördolda för människorna, menade de. (I dag har kasuistiken delvis återupprättats, och diskuteras numera flitigt inom främst medicinen och vården; Pascals kritik har emellertid inte glömts bort.)

Reagerade mot övergrepp i kolonier

Även om jesuiterna alltid varit kosmopoliter, har huvudintresset historiskt sett riktats mot Asien och Sydamerika. Föga överraskande har deras aktiviteter där inte varit problemfria. Jesuiterna reagerade kraftigt mot kolonialmakternas våldsamma och tyranniska övergrepp mot urbefolkningen i Sydamerika. För att ge indianerna skydd byggde de i Paraguay och i provinsen Missiones i Argentina upp samhällen där indianerna inordnades under jesuitprästernas ledarskap. Tack vare jesuiternas modiga agerande, som inte alltid sågs med blida ögon från Vatikanens håll, kunde många indianer överleva – om än inte alltid kulturellt så i alla fall rent fysiskt.

De konflikter som jesuiterna mot sin vilja drogs in i gällde således inte endast teoretiska spörsmål, utan även själva målen för verksamheten. En central kontrovers, med betydelse än i dag, utspelades redan under 1500-talets senare hälft och har gått till historien under beteckningen ”ritstriden”. Tvisten gällde hur långt jesuiterna i Asien skulle få anpassa sina liv till de lokala och ursprungliga sederna och riterna.

Jesuiterna, som för övrigt var bland de första kristna som på allvar insåg hur mycket äldre och mer utvecklad den indiska och kinesiska kulturen var jämfört med den europeiska, menade att det var helt legitimt att deltaga i till exempel anfädersriter och klä sig som brahmaner och mandariner. Argumentet var då liksom nu att dialog och samförstånd är omöjligt om man inte kan acceptera den kulturella mångfald som råder. Den grundläggande idén, som är långt ifrån okontroversiell, är att det finns en kärna i all religiositet som är överkulturell och därmed förenar snarare än skiljer människor åt. Många jesuiter hävdade att det finns flera vägar som leder till Gud, och vilken som väljs spelar mindre roll så länge som den leder åt rätt håll. För denna hållning fick de utstå mycken kritik och ett tag förbjöds till och med jesuiterna av påven att uppträda och klä sig på asiatiskt sätt.

Komplicerad relation till påven

Jesuiternas intellektuella hållning och bestämda ställningstaganden har alltså inte varit utan konsekvenser och relationen till den påve man lovat särskild lydnad har stundtals varit komplicerad. Redan så tidigt som vid mitten av 1500-talet försökte till exempel påven Paulus IV att minska jesuiternas makt genom att införa treårsmandat för jesuitgeneralen istället för livstidsanställning. Beslutet hann dock aldrig träda i kraft eftersom Paulus IV dog kort efter att förslaget lagts fram. För jesuiterna var utgången lyckosam, men resulterade förstås genast i ryktesspridning om huruvida döden varit helt naturlig.

Även i vår tid har delar av den katolska kyrkan i allmänhet och Vatikanen i synnerhet kommit att se med oblida ögon på jesuiternas verksamhet. Den förre jesuitgeneralen, den karismatiske och visionäre Pedro Arrupe – som dessutom till det yttre liknade Ignatius av Loyola – betonade starkt att jesuiternas obetingade försvar för människovärdet innebar kamp för de svagas rättigheter och för social rättvisa. Med dessa åsikter kom Arrupe förståeligt nog på kant med den genomkonservative Johannes Paulus II. Men under den nuvarande jesuitgeneralen Peter Hans Kolvenbach tycks dock relationen mellan den svarte och vite påven åter ha normaliserats.

Huruvida relationen kommer att bestå även framgent är en öppen fråga. Jesuiternas kristna humanism med starka kulturella och sociala åtaganden står inte sällan i ett spänningsförhållande gentemot Vatikanens religiöst och politiskt konservativa hållning. Möjligen har denna spänning till och med ökat under senare tid, vilket kan bero på den latenta konflikt som tycks ligga i å ena sidan den starka betoningen av den katolska identiteten, som Vatikanens högste ledare gjort en så stor sak av, och å andra sidan jesuiternas gränsöverskridande arbete som bedrivits allt sedan ritstridens dagar.

Torgny Nordin är journalist och doktorand i filosofi vid Göteborgs universitet. Han medarbetar regelbundet i Populär Historia.

Publicerad i Populär Historia 1/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också