Jeremia – en färgstark profet

Palestinas karta uppvisade under forntiden ett lapptäcke av småstater. Områdets inklämda läge mellan Egypten och Mesopotamien gjorde alltid dessa småstater beroende av härskarna i den ena eller andra av de två flodkulturerna. Hotades man av den dominerande stormakten i tvåflodslandet, ropade man på hjälp från Egypten och tvärtom. Fast det låg i sanningens namn mer i stormakternas intresse att behärska än att hjälpa. Palestina är en del av det geografiska område som benämns ”den bördiga halvmånen”. Här drog de stora handelsvägar fram som förband Egypten med Mesopotamien, och att ha tillgång till dem var livsviktigt för stormakterna. Palestinas småstater var i själva verket ständiga brickor i de dåtida stormakternas politiska spel.

Under framför allt 700-talet f Kr kom hotet mot Palestinaområdet från det nyassyriska riket. År 722 dukade Israel, den norra delen av det som en gång varit Davids och hans son Salomos rike, under för den assyriska övermakten. De ledande folkskikten deporterades och hela landet omvandlades till assyriska provinser.

Juda rike, den södra delen av Davids kungadöme, undgick inte heller den assyriska aggressionen, men lyckades ändå överleva som assyrisk lydstat. Beroendet hade såväl en politisk som religiös sida. Judéerna fick betala tribut till Assyrien och tvingades också införa en del assyriska religiösa bruk i Jerusalem.

Koloss på lerfötter

Drömmen för varje stormakt inom ”den bördiga halvmånen” var att behärska hela området mellan halvmånens båda spetsar. Assyrien lyckades göra drömmen till verklighet genom att år 671 f Kr lägga under sig Egypten. Men det assyriska riket var en koloss på lerfötter.

Kulmen i maktutvecklingen var nådd och avlöstes av stagnation och tillbakagång. Landet kunde inte längre lysa med kraftfulla härskare. Egypten gjorde sig snart självständigt igen, men var fortfarande svagt. I denna svacka vädrade småstaterna i Palestina morgonluft.

Det är nu som kung Josia i Jerusalem, en sentida ättling till kung David, lyckas rensa sitt land på alla främmande religiösa bruk. För att bättre kunna övervaka att folket verkligen dyrkade sin egen gud, Jahve, raserade han alla småhelgedomar i landet och gjorde Jerusalems tempel till det enda tillåtna. Där skulle alla offer förrättas. Han inställde tributbetalningarna till Assyrien och utvidgade sitt landområde genom krigiska expeditioner.

Hans dröm var att infoga också det forna Israel i sitt land och på det sättet restaurera Davids rike. Detta hade rämnat efter Salomos död år 922, men hade i århundraden fortsatt att framstå som den ideala statsbildningen.

Jeremia blir kallad

Josia blev kung vid åtta års ålder (år 640), sedan hans far hade mördats. Ungefär samtidigt som han själv aktivt tog över rodret till den medfarna skutan Juda hade en annan ung man, Jeremia, en livsavgörande upplevelse. Under Josias trettonde regeringsår (år 627) hörde Jeremia att hans gud, Jahve, talade till honom. Han uppenbarade att Jeremia redan före sin födelse varit utsedd att bli hans profet.

Att vara profet var inget ”drömyrke”, det fick Jeremia många gånger bittert erfara. Men profetkallelsen var inget man tackade nej till. Jeremia värjer sig från första stund, invänder att han är för ung, men det hjälper inte. Han vet att han från och med nu kommer att tala till folket enbart på uppdrag av Jahve. Dennes ord skall bli till eld i profetens mun, och folket han talar till skall bli veden som förtärs. Han skall med andra ord bli en förkunnare med klena utsikter till popularitet.

En kokande gryta

I kapitel 1 i den bibelbok som bär Jeremias namn beskriver den nyutnämnde profeten en syn han har: ”Jag ser en kokande gryta i norr, den lutar hitåt.” Jahve tolkar hans syn: ”Från norr skall olyckan välla in över alla som bor i landet, ty nu bådar jag upp alla stammar från rikena i norr.” Det finns alla skäl att tro att den kokande grytan avser det babyloniska riket, som vid den aktuella tidpunkten är en stjärna med tilltagande lyskraft. Olyckan från norr blir ett genomgående tema i Jeremias förkunnelse. Längre fram ger han till känna att ”lejonet har lämnat sitt snår, folkens förhärjare är på marsch”. Lejonet är Nebukadnessar, det babyloniska rikets kraftfulle kung från år 605.

De gammaltestamentliga profeterna var inga spågubbar med siktet inställt på en avlägsen och obestämd framtid. Tvärtom var de sin egen tids förkunnare och anknöt till det som hände i deras närhet. De dundrar mot sociala förbrytelser och religiöst avfall, mot präster, kungar och andra myndighetspersoner. De är väl insatta i det politiska dagsläget, men saknar för den skull inte historiska kunskaper.

Frimodigt träder de fram och uppehåller sig med största självklarhet kring Jerusalems tempel och i det kungliga palatsets närhet. I grund och botten ser de alla försyndelser som brist på tillit till folkets egen gud, som i sin godhet en gång utvalt sitt folk och lovat att aldrig svika. Profeterna beskriver gärna förhållandet mellan Jahve och hans folk i bilden av ett äktenskap. Men den unga och hängivna brud som Jahve en gång äktade har förvandlats till en otrogen hustru, som vältrar sig i otukt med andra folk och deras gudar. Straffet kommer inte att låta vänta på sig.

Jeremia är en domsprofet av klassiskt snitt när det gäller förkunnelsen. Men vi kommer honom dessutom personligen närmare än någon av hans ”kolleger”. Vi följer hans fåfänga kamp, när han jämrande försöker vrida sig loss ur Jahves grepp. Hans avsky för profetkallet är så stor att han exempelvis kan utropa: ”Ve, min mor, att du födde mig, en man som ständigt råkar i tvist och träta med hela världen!” Ofta försätter profetuppdraget honom i direkt livshotande situationer.

De första åren efter profetkallelsen är Jeremia relativt tyst. Få profetior kan härledas till kung Josias tid, men det beror säkert på att denne med sina religiösa uppryckningsaktioner var en kung i Jeremias smak. Josia gjorde det som var rätt och riktigt, och han värnade den svages och fattiges rätt, sammanfattar Jeremia själv. Men tiderna förändras, och den kokande grytan i norr blir alltmer aktuell. Det var tydligt att det assyriska riket gick mot sin undergång. År 612 föll assyriernas huvudstad Nineve för en koalition av babylonier, meder och andra folk.

Farao ingriper

Oron över den babyloniska maktutvecklingen växte i Egypten. Som ett sista desperat försök att stävja babyloniernas framgångar bestämde sig den nye och energiske farao Neko för att ingripa på den forna antagonisten Assyriens sida. På väg från Egypten norrut passerade han Megiddo, dit Josia begett sig för att hejda honom. Omständigheterna är oklara, men det verkar som om Josia stupat i strid mot farao. Nekos hjälpinsats var förgäves, men han lyckades i alla fall säkra sitt eget inflytande i Palestinaområdet under några år framöver. När han återvände från sin misslyckade hjälpexpedition avsatte han Josias son och efterträdare Joahas och tog honom med till Egypten.

En annan son till Josia, Jojakim, insattes som egyptisk lydkung. Juda rike var räddat från Assyrien, men hade i gengäld fallit i händerna på Egypten.

Joahas regeringstid blev kort, bara tre månader. Josias död och Joahas fångenskap kommenterar Jeremia i poetiska ordalag: ”Gråt inte över den döde,/ sörj honom inte./ Gråt i stället över den som vandrar bort,/ ty han skall aldrig återvända/ och se det land där han föddes.” Efterträdaren Jojakim förespår han i en besk profetia en ”åsnebegravning”, d v s att hans kropp skall slängas obegravd utanför Jerusalems portar. En så neslig död undgår dock Jojakim. Snart ändras på nytt de storpolitiska förhållandena. Farao Neko möter år 605 sin överman i gestalt av den nytillträdde babyloniske kungen Nebukadnessar. Jojakim blir nu vasall under Babylonien, men hans lojalitet blir inte långvarig.

Symboliska handlingar

Jeremias förkunnelse skedde inte bara i muntlig form. Ibland utförde han symboliska handlingar som en pedagogisk illustration till det han ville ha framfört. Så snart Jojakim förvandlats till babylonisk vasall tillverkar Jeremia på Jahves anmodan ett ok som han lägger på sina egna axlar. Det är en lättbegriplig maning till envar att lydigt gå in under det babyloniska oket. Enligt Jeremia är det den enda möjlighet till räddning som bjuds. Detta budskap upprepar han sedan med jämna mellanrum åren framöver.

Var Jeremia en förrädare eller åtminstone en babylonisk medlöpare? På sätt och vis. Men man kan också se honom som en realistisk bedömare av det aktuella politiska läget. Och lyckoprofeten Hananja, som bröt sönder Jeremias ok, som en illustration till att det babyloniska oket inom två år skulle vara krossat, blev i varje fall inte sannspådd. Jeremias lojalitet mot Babylonien gjorde honom inte populär hos Jojakim. När Jojakim får sig till livs profetiorna i en bokrulle som Jeremias sekreterare Baruk nedtecknat, bränner han personligen upp bokrullen spalt för spalt i ett glödande fyrfat och ger sedan order om att Jeremia och hans sekreterare skall gripas. ”Men Herren hade gömt dem”, kommenterar bibeltexten.

Jojakim lyssnade inte på Jeremia. Han försökte tvärtom efter några år kasta av sig oket. Det resulterade i babyloniska straffexpeditioner. År 598 beslöt Nebukadnessar att ge honom en rejäl näsbränna genom att belägra Jerusalem.

Jojakim dog under belägringen och hans son, den artonårige Jojakin, besteg tronen i hans ställe. Han gav upp belägringen efter knappa tre månader. Både han och den övriga kungafamiljen deporterades till Babylonien. Också officerare och ämbetsmän och andra betydande personer förvisades. Om Jojakin berättas det att han levde länge i Babylonien. Fyra kilskriftsfynd från det kungliga palatset i Babylon nämner hans namn.

Matleveranserna till kungafamiljen som nämns i dokumenten ger vid handen att han knappast satt i fängelse på vatten och bröd. Vår bibliska källa, Andra kungaboken, berättar att han fick större frihet efter Nebukadnessars död (år 562) och att han fick sitta vid kungens bord som gäst. Att han skulle återfå sin kungavärdighet var det dock inte tal om.

En ny lydkung

Trots allt var det ännu inte helt ute med Juda rike, Jerusalem och Davids kungaätt. Nebukadnessar insatte Sidkia som ny lydkung. Han var den tredje av Josias söner som besteg tronen. Sidkias situation var inte lätt. Han var en helt ung man, endast tjugoett år, han var svag och obeslutsam. Hans lydrike var ytterligt rumphugget och bestod i stort sett bara av Jerusalem och den kringliggande landsbygden. Snart nog började han lyssna till en nationalistisk, men fullkomligt orealistisk grupp som ville söka stöd hos Egypten. I sitt vankelmod kallar han profeten till sig och ber honom att rådfråga Jahve om hur det kommer att gå. Jeremias svar är entydigt: staden kommer att förstöras och kungen att deporteras, såvitt han inte förblir lojal mot Babylonien.

Men Jeremia talade för döva öron. År 589 ryckte babyloniska trupper in i Juda och besatte både Jerusalem och andra befästa städer i närheten. Från denna tid finns en intressant källa förutom den bibliska. Det är de s k Lakishbreven, krukskärvor med text som skickats från Jerusalem till kommendanten i det närbelägna Lakish. Ett av breven berättar att det i Jerusalem finns män som sprider modlöshet bland soldaterna. Inga namn nämns, men i alldeles samma ordalag kritiseras Jeremia i den gammaltestamentliga texten. Ett av Lakishbreven låter också meddela att befälhavaren i Jerusalem har begett sig till Egypten för att hämta hjälp.

Egyptisk hjälp på väg

Nu är det år 588. Egyptisk hjälp är verkligen på väg. Babylonierna har avbrutit belägringen och marscherat söderut mot Negevöknen för att hejda den egyptiska hjälpexpeditionen. I Jerusalem jublar de som satsat på den egyptiska hästen. Gjorde man kanske inte rätt när man vägrade att underkasta sig babylonierna? Självklart är en man som Jeremia nu mindre populär än någonsin. En kväll försöker han lämna Jerusalem genom Benjaminsporten. Han tänker bege sig till sin hemby Anatot, norr om Jerusalem, där han har ett arv som väntar på honom. Men han hejdas i porten av vakterna. Historien om arvskiftet låter föga trolig, och vakterna misstänker att hans verkliga ärende är att ansluta sig till babylonierna, vilket han öppet uppmanat alla och envar att göra. Han grips och arresteras.

Till vaktgården

Efter arresteringen förs Jeremia från Benjaminsporten till vaktgården nära palatset. Det sker genom Sidkias försorg, som än en gång, nu i hemlighet, frågar hur det kommer att gå. Svaret kommer som på beställning: ”Du skall falla i den babyloniske kungens händer.” På vaktgården fortsätter Jeremia att sprida sin demoraliserande propaganda. Nationalisterna svarar med att kasta honom i en brunn på gården. Det finns inget vatten i den, men väl ett lager gyttja där profeten fastnar. Han tycks dömd att dö i brunnen. En hygglig man räddar honom emellertid med kungens goda minne och firar upp honom med rep gjorda av klädtrasor från den kungliga klädkammaren. En sista gång ger han Sidkia sitt envetna råd, och än en gång förblir kungen honom ohörsam.

Babylonierna återvänder och återupptar belägringen, sedan man avvärjt hotet från Egypten. Jerusalem var dock ingen lättintaglig stad. Den var belägen på ett utskjutande berg med branta stup på två sidor. Från Gihonkällan, belägen nere i en dalgång, leddes vattnet in i staden genom en tunnel. Också vid en långvarig belägring klarade man vattenförsörjningen. Men brödet tog slut, och svälten härjade. I juli år 587 f Kr stormade babylonierna staden och slog den första bräschen i stadsmuren.

Tempel sattes i brand

Jerusalems öde var beseglat. Palats och tempel stacks i brand, och allt av värde fördes bort därifrån. De ledande personerna mördades, andra deporterades. Sidkia, som försökt fly men blivit upphunnen vid Jeriko, fördes till Nebukadnessar som hade sitt fältläger i Rivla i Syrien. Hans öde blev ohyggligt. Han tvangs se på när hans söner avrättades, därpå fick han själv ögonen utstungna. Han fördes sedan till Babylonien. Därefter finns inga underrättelser om honom.

Får man tro uppgifterna i Gamla testamentet var Jeremia en betydande person, för Nebukadnessar gav personligen order om att han inte fick utsättas för något ont. Var han kanske underrättad om profetens babylonienvänliga propaganda? Jeremia befriades omedelbart från fångenskapen vid vaktgården. Han fick fritt välja mellan att deporteras till Babylonien eller att slå sig ner i Mispa norr om Jerusalem, där en man vid namn Gedalja residerade som kunglig befallningsman. Förvånansvärt nog ville Jeremia stanna i landet.

Trots denna sin önskan kom Jeremia att tillbringa sina sista år i Egypten, det land han i åratal propagerat mot. När Gedalja mördats av judeiska nationalister fruktade de kvarvarande repressalier från babylonierna och flydde därför till Egypten. Jeremia var övertygad om att man inget hade att frukta, men hans protester hjälpte föga. Han fördes mot sin vilja till Egypten, där han enligt Gamla testamentet fortsatte sin profetiska verksamhet.

Med dessa dramatiska händelser slutar Juda rikes historia. Men hoppet om en restauration fanns. I Babylonien levde de deporterade, och hos dem hölls de gamla drömmarna om Davids kungaätt och Jahves tempel och stad levande. Och i Babylonien äntrade snart nya profeter scenen för att förkunna att Jahve trots allt är en trofast gud, som inte sviker de löften han gett sitt folk.

Eva Strömberg Krantz är docent och verksam som översättare inom Bibelkommissionen.

Att läsa:

Gamla testamentet är den viktigaste och så gott som enda källan för vår kunskap om Juda rikes historia. Om den sista dramatiska tiden läser man i Andra kungaboken kapitel 22–25. Jeremiaboken, som inte är författad av Jeremia, innehåller både profetens egen förkunnelse och berättelser om hans verksamhet och liv. Profetiorna, som går tillbaka till profetens muntliga förkunnelse, är i viss mån kronologiskt ordnade. Alla kan inte härröra från Jeremia själv. Läs även:

Bertil Albrektson & Helmer Ringgren En bok om Gamla testamentet 1992, John Bright A History of Israel London 1977, Helmer Ringgren (red) Israels profeter Stockholm 1974

Publicerad i Populär Historia 6/1994