Bakom slöjan

Första gången jag mötte beslöjade kvinnor var på Gazaremsan under den första intifadan på 1980-talet. Det var uppror och flyktinglägrens gränder vibrerade av tårgas. Zeinab, som jag intervjuade för en bok om det palestinska upproret, och hennes väninnor, bar hijab och pratade om motstånd och rättigheter. Så kom vi in i ett av husen och kokade te. Zeinab tog av sig sjalen, la upp fötterna på bordet och tände en cigarett. Nå, vad vill ni egentligen veta? Jag gjorde den för många självklara erfarenheten: att slöjan är ett plagg som bärs utomhus, i det offentliga rummet. Slöjan används där män och kvinnor, gifta och ogifta, förtryckta och ockupanter, vistas tillsammans.

11 juli 2006 av Anne Sörman

Men inomhus, bland familjemedlemmar och i kvinnors slutna gemenskap, åker sjalen av. Då vi skulle gå ut i lägret igen kom husets äldre kvinnor med svarta kjolar och vita tygsjok till mig och min väninna. Vi var tvungna att klä oss som muslimska kvinnor för att inte väcka de israeliska soldaternas uppmärksamhet. Den traditionella klädedräkten fungerade som skydd. Vi avidentifierades. Ordet slöja för tanken till ett tunt, florliknande tyg. Ett lätt genomskinligt tygplagg som kan svepas kring håret eller axlarna. Slöja, veil, har blivit ett samlingsnamn för det plagg som kvinnor av religiösa, politiska eller andra skäl använder för att täcka håret – och ibland hela kroppen. Att skriva slöjans historia är inte lätt. Vems historia berättas, männens eller kvinnornas? Är det slöjans funktion, dess symbolik? Är det beslutsfattares och lagstiftares historia, eller berättelsen om dem som av tvång eller övertygelse täcker sitt hår? Är det vad slöjan innesluter, eller vad den utestänger som vi ska berätta? Först några begrepp:

• Hijab betyder egentligen ”barriär” eller ”skilja av” på arabiska. Hijab är den vanligaste beteckningen på huvudduken, slöjan, som även täcker panna och hals och som bärs av kvinnor i Mindre Asien och Nordafrika. Hijab kan också betyda ”förhänge” och referera till en moralisk gräns mellan människa och Gud.
• Purdah är ett vidare begrepp som betecknar kvinnors avskildhet, eller åtskillnaden mellan män och kvinnor. Att iaktta purdah innebär bland annat att kvinnor tilldelas särskilda rum i bostaden dit främlingar inte har tillträde. Då kvinnorna lämnar hemmets avskildhet ikläder de sig detta rum genom en slöja.
•Chador namaz kallas den bönesjal som bärs av kvinnor i Iran och som endast lämnar ansikte, fötter och händer synliga. Chador namaz påbjöds av ayatolla Khomeynis regim under 1980-talet och är alltjämt genom lag påtvingad de iranska kvinnorna.
• Chadri är en heltäckande dräkt, ibland med ett visirliknande galler för ögonen, som används i Afghanistan, Pakistan och bland muslimer i norra Indien.
• Burka kallas den dräkt som bärs av kvinnorna i Afghanistan, men även i Saudiarabien och Oman.

Då talibanerna tog makten i början av 1990-talet lagstiftade de om att afghanska kvinnor måste bära burka utanför hemmen. I Koranens sura 24:30 står att rättrogna kvinnor ska ”behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantaget vad som alltid är synligt därav. Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder.” I en annan sura, 24:59, står även att kvinnor ska ”svepa sina kläder omkring sig”. Vad som menas med ”behag” är öppet för tolkningar. De flesta muslimska uttolkare är överens om att det inte finns ett entydigt stöd i Koranen för att dagens muslimska kvinnor måste bära slöja.
Även i Bibeln finns liknande regler. Aposteln Paulus uppmanar i Nya testamentet kvinnor att inte uppträda barhuvade då de utövar sin tro: ”En kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad...” (1 Kor 11:5)
Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ärbarhet och dygd. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta flickor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som ungmöerna, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. Huvudbonad som tecken på fromhet och gudsvördnad finns i flera religiösa traditioner; den muslimska bönesjalen och kristna nunnors huvuddok är några exempel. Ortodoxa judinnor och fromma laestadianer täcker till vardags sitt hår. Och som en motbild har kvinnans lössläppta hår ofta varit erotiskt laddat. Den beslöjade kvinnan och den asexuella skolfröken med håret i knut, kontrasteras mot den frisläppta flickan med lockarna förföriskt fladdrande.
Slöjans historia är flertusenårig. Så tidigt som på 1200-talet f Kr föreskrev assyrisk lag att fria kvinnor skulle bära slöja utomhus, medan slavinnor och prostituerade inte fick beslöja sig. I antikens Grekland skulle gifta kvinnor vara beslöjade, medan ogifta kvinnor, prästinnor, prostituerade och slavinnor var förbjudna att bära slöja. I antiken, liksom i vårt nordiska bondesamhälle, var slöjan/huvudduken främst en klassmarkering. Slöjan markerade att en kvinna tillhörde en enda man, medan den obeslöjade kvinnan var tillgänglig för alla. I Gamla testamentets berättelser anges att dåtidens kvinnor bar slöja. ”Då dolde hon sig i en slöja”, berättas till exempel om Rebecka i Första Moseboks 24:e kapitel.
De tidigast kända ikonografiska bilderna av kvinnor som bär slöja härrör från 100-talet och staden Palmyra i nuvarande Syrien. I Palmyra började Sidenvägen som ledde romerska handelskaravaner mot Persien och Asiens inre. Jesu moder, Maria, har alltsedan kyrkans första århundrade avbildats med en sjal över huvud och axlar. Kanske var det därför som nunnor i de tidiga klostren antog detta bruk. I det bysantinska riket utvecklades en haremskultur som bland annat byggde på kvinnors avskildhet i hemmen. Stadspalatsen i Konstantinopel och Kairo var inredda med avgränsade rum för kvinnor, medan männen och gästerna vistades i andra rum. Denna arkitektur blev en av förutsättningarna för att sprida bruket av purdah, då islam expanderade. Profeten Muhammeds förkunnelse på 600-talet gav dåtidens kvinnor större frihet och mer inflytande. Islam förbjöd till exempel flickmord och månggifte och gav kvinnor rätt att äga och ärva.
Men bruket att bära slöja plockades upp och spreds även till Asien på 1200-talet, där det antogs främst av religiösa medel- och överklasskvinnor i städerna. När landsbygdens kvinnor kom till stan tog de med sig traditionen dit. Under 1900-talet har slöjan i flera delar av världen åter blivit politiskt laddad. I Egypten drev kvinnorörelsen i början av seklet krav på att avskaffa slöjan, och menade då mer än själva plagget – man avsåg hela systemet med segregation mellan könen. Shahen av Iran förbjöd bruket av slöja under 1930-talet, men under ayatollah Khomeinys regim tvingades kvinnorna att täcka sina huvuden.
I Nordafrika och i Mellanöstern har slöjan under postkolonialismen åter tagits i bruk. Skälen är komplexa. Iran, Afghanistan och Saudiarabien är exempel på länder där religiösa diktaturer påbjuder kvinnor att bära slöja, och straffar dem som trotsar lagen. Även om stödet i islams lag är mycket svagt, har slöjans symbolvärde knutits till religionen. Att unga muslimer i det sekulariserade Europa väljer att bära slöja, har flera skäl. De rymmer ett avståndstagande från västvärldens kommersialiserade och sexualiserade kultur, och en djup identifikation med den muslimska kulturen. Unga kvinnor som bär slöja, uttrycker ofta en vilja att värna sin integritet och frihet. De känner sig fredade i sjal. Andra ser slöjan som symbol för förtryck.
Den egyptiska författarinnan Nawal el Saadawi, som talat och skrivit för kvinnors rättigheter vägrar att ingå i en diskussion om slöjan, utan brukar hävda att det är makten som ska avslöjas – inte kvinnors ansikten.

Anne Sörman är journalist och författare. Hon har skrivit flera reportageböcker om Palestina, bland annat Mer än stenar – Om kvinnor i det palestinska upproret, (1989, tillsammans med Ylva Beckman).

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också