Polis försöker hejda ett gatuslagsmål mellan nazister och kommunister vid ett SA-möte 1932 i Eschwege, Hessen.

© Sueddeutsche Zeitung/IBL Bildbyrå

Weimarrepubliken: Extremistiskt våld blev vardag

Dagligen drabbade nazister och kommunister samman i blodiga strider under Weimartiden. Men det hände också att de samarbetade.

10 augusti 2019 av Lars Ericson Wolke

 En januarikväll 1930 knackade några män på dörren till en lägenhet på Grosse Frankfurter Strasse i Berlin. När innehavaren öppnade dörren sköts han med ett pistolskott. Den skjutne, som avled några dagar senare, var Horst Wessel, ett befäl i de nazistiska stormtrupperna SA. Mördaren var knuten till kommunistpartiet, KPD. 

Mordet var bara ett av hundratals politiska våldsdåd som skakade Weimarrepublikens Tyskland, och många skedde just i drabbningar mellan nazister och kommunister.

Horst Wessels begravning

Begravningen av Horst Wessel kantades av slagsmål mellan grupperna, samtidigt som mordet utnyttjades av den nazistiska propagandan. Wessel hade skrivit en kampsång för sina SA-män, ”Die Fahne Hoch”, som snart blev nazisternas hymn. Efter maktövertagandet blev den Tredje rikets inofficiella nationalsång under namnet ”Horst Wessel Lied”. I texten manas SA-milisen till kamp ”mot Röd front och reaktionen”, det vill säga mot både kommunister och konservativa borgerliga grupper i Tyskland.

Under Weimarrepubliken hade de flesta politiska partier, även de demokratiska, någon form av uniformerade partimiliser. De största och bäst organiserade var kommunisternas Rot Front (Röd front), med rötter i det misslyckade revolutionsförsöket kring årsskiftet 1918–19, och nazisternas stormavdelningar. Aktiviteterna innefattade allt från skydd av egna möten till planerade gatuslagsmål och politiska mord. 

Horst Wessels (infälld) död 1930 spelade stor roll i nazistisk propaganda. På fotot passerar begravningståget Jüdenstrasse i Berlin.

© Bundesarchiv

Goebbels i Berlin

Kampen mellan nazister och kommunister stod ofta om samma arbetarväljare, vilket gjorde den extra hård. I Berlin, där socialdemokrater och kommunister dominerade väljarkåren, tillspetsades situationen när nazisterna, som länge var svaga i huvudstaden, gjorde aktiva försök till inbrytningar.

Redan den 11 februari 1927 hölls ett stort nazistiskt möte i Pharus Halle i den kommunistdominerade Berlinstadsdelen Wedding. Nazisternas partiboss i huvudstaden, den senare propagandaministern Joseph Goebbels, talade om ”Den borgerliga klasstatens kollaps”, ett tema som valts för att om möjligt attrahera kommunistsympatisörer. Våldsamma slagsmål mellan kommunister och nazister hann bryta ut innan polisen lyckades evakuera den överfulla lokalen.

Walter Stennes SA-styrkor

Till det spända läget i Berlin bidrog Walter Stennes, ledare för huvudstadens SA-styrkor och en hårdför krigsveteran. Han vägrade ofta lyda direktiv från parti- och SA-ledningen i München och föredrog skarp konfrontation med kommunisterna. 

I motståndarlägret konstaterade kommunistledaren Ernst Thälmann i en redogörelse inför den kommunistiska internationalens, Kominterns, exekutivkommitté i Moskva att nazistpartiet slets mellan ledningens legalistiska inriktning och en mera radikal gren, främst representerad ”av kapten Stennes i Berlin och delvis av Goebbels”. De vänsterradikala nazisterna betonade, i motsats till partiledningen kring Hitler, socialismen i partinamnet mera än nationalismen. Därmed drog de åt kommunisternas håll.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Det var ett flerfrontskrig som rasade. SA drabbade samman med socialdemokraternas Reichsbanner-milis eller arrangerade våldsamma angrepp mot Berlins judar. Kommunisterna skulle, på Sovjetledaren Stalins direkta order, bekämpa Weimarrepubliken och det socialdemokratiska SPD. 

I valen till stadshuset i Berlin 1930 blev det nazistiska NSDAP tredje största parti med 14,7 procent av rösterna, efter KPD med 27,3 och socialdemokratiska SPD med 27,2 procent.

Demonstrationer, upplopp och slagsmål var en återkommande del av gatubilden under Weimarrepublikens sista år. Här förs en ung man bort av polis i samband med arbetslöshetskravaller i Berlin 1929.

© Sueddeutsche Zeitung/IBL Bildbyrå

Walter Ulbricht och Erich Mielke

Under 1931 krävde det politiska våldet i Berlin 29 dödsoffer. I april hade kommunisterna beordrat angrepp mot ”kaserner”, krogar där nazister brukade samlas, och den 7 augusti sköts två poliser ihjäl av kommunistiska prickskyttar i Prenzlauer Berg. Ordern till skyttarna kom från partichefen i Berlin, Walter Ulbricht – efter kriget en av DDR-diktaturens ledare, ansvarig för byggandet av Berlinmuren 1961. En av skyttarna var Erich Mielke som 1957–89 var säkerhetstjänstens (Stasis) högste chef i DDR.

Våldsspiralen snurrade allt snabbare. Bara under juni och juli 1932 förekom det 461 politiska sammanstötningar i den största delstaten, Preussen. Under dessa dödades 82 människor medan fyrahundra skadades svårt. I Berlin inträffade 139 sammandrabbningar med tio döda. 

19 döda i Altona

Våldet kulminerade i Altona i västra Hamburg den 17 juli 1932 då kommunister och nazister drabbade samman. När polisen hade skingrat de stridande hade 19 människor dödats och 60 sårats. Den socialdemokratiske polischefen Grzesinski ansåg att Röd front-milisen och nazisternas SA var lika våldsbenägna och fientliga mot demokratin. En polisutredning visade också att ungefär varannan SA-man tidigare hade varit kommunist. 

Vid valen i juli 1932 vann nazisterna 230 riksdagsmandat, medan socialdemokraterna blev näst största parti med 132 mandat. Kommunisterna ökade till 89.

Goebbels och Ulbricht i debatt

Enstaka någorlunda normala politiska kontakter förekom dock. Den 28 oktober 1930 arrangerades en debatt mellan Joseph Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die Rote Fahne

En annan debatt hölls i Berlin 1931, där nazisterna företräddes av Goebbels, medan kommunisterna representerades av riksdagsledamoten Walter Ulbricht. Publiken i Friedrichshainhallen serverades separata anföranden från Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i Internationalen, medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande Horst Wessel-sången.

Kommunistledaren Walter Ulbricht talar i Friedrichshainhallen, Berlin, i januari 1931. Hans ideologiske motståndare, nazisternas Joseph Goebbels, sitter med handen mot kinden till vänster.  

© ullstein/Prisma/All over press

Nazister och kommunister enade

I november 1932 inledde transportarbetarna i Berlin en strejk som stöddes av såväl det kommunistledda facket som av de nazistiska arbetsplatscellerna. Som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida – en helt ny syn för berlinarna. 

Tillsammans attackerade de och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar och spårvagnar som fortfarande rullade. Goebbels och Ulbricht kom sedan att angripa ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die Rote Fahne. Det här samarbetet mellan nazister och kommunister förtegs under DDR-tiden.

Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som strejkvakterna gjorde sig skyldiga till. På några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot civila. 

Adolf Hitler blir rikskansler

Effekten kom vid valet den 6 november, då nazisterna backade till 196 riksdagsmandat. Kommunisterna gick dock framåt och nu förfogade de båda ickedemokratiska partierna över en gemensam majoritet i riksdagen. I det läget valde panikslagna borgerliga politiker att erbjuda Hitler kanslerposten i en koalitionsregering. De trodde sig kunna kontrollera nazistledaren – något som snabbt visade sig vara en grov felbedömning.

Det första slaget riktade nazisterna mot kommunisterna. Ett tiotal inblandade i mordet på Horst Wessel hade hösten 1930 dömts till fängelse, varav skytten Albrecht ”Ali” Höhler fick sex år. Så snart nazisterna tagit makten 1933 hämtades Ali Höhler ur sitt fängelse av SA-män och mördades i ett undanskymt skogsområde.

Publicerad i Populär Historia 1/2013

Kanske är du intresserad av...

Läs också