Skymning för dagens stater?
I Östeuropa har efter sovjetsystemets fall uppstått en rad etniska konflikter som fått ett blodigt förlopp: i Tjetjenien, i före detta Jugoslavien och i en del andra områden av det tidigare sovjetväldet. Separatistiska och nationalistiska känslor har vällt upp sedan locket lyfts i de tidigare kommunistdiktaturerna. Före 1990 var annars separatismen i västra Europa ett stående tema. Walesare, skottar, bretagnare, katalaner, basker, alla har de under 1970- och 1980-talen krävt total eller partiell frigörelse från sina moderländer. För det mesta har språket varit en samlande symbol för etnonationalisterna. Men det behöver inte vara så: i fallet Norditalien och Skottland är inte språket utan kulturell eller socio-ekonomisk identitet en sammansvetsande faktor.
För dessa rörelser spelar historien en stor roll för att rättfärdiga autonomi- eller separationskrav. Den inspirerande friheten kan ligga olika långt tillbaka i historien – flera av separatiströrelserna går åtskilliga sekler tillbaka för att underbygga sina krav. Lega Nord pekar på den norditalienska ”Hansan” under renässansen, som agerade mycket självständigt gentemot både påven och den tyskromerske kejsaren. Walesarna minns en friare period innan Henrik VIII införlivade landet i sitt välde, och i Bretagne ser man tillbaka på sin frihet under medeltiden.
Skottland och Katalonien förlorade sitt nationella oberoende i början av 1700-talet. Katalonien, Baskien samt i viss mån Slovakien har upplevt korta självständighetsperioder under 1930- respektive 1940-talet. När det gäller reminiscenserna av medeltiden är det klart att moderna etniska begrepp tillämpas på en tidsperiod då nationer i vår mening knappast existerade – fast det spelar föga roll för argumentationen.
Med undantag av baskiska ETA och irländska IRA tycks det emellertid i dag som om kraven på etnisk autonomi i Västeuropa dämpats i lika hög grad som de spirar i östra Europa.
Men det kan vara ett lugn på ytan – i Storbritannien reser skottar och walesare krav på att landet åtminstone förvandlas till en federation. Det skotska nationalistpartiet SNP har inte förlorat sin styrka och kräver total nationell lösgöring från Westminster. Den konservativa regeringen med John Major i spetsen vägrar att gå med på någon som helst förändring av status quo, medan Labour lovat göra en del eftergifter om man kommer i regeringsställning. Så har däremot skett i Spanien gentemot Katalonien och Baskien, och i Frankrike har sedan 1980 inscenerats reformer för större regionalt självstyre. Mindre berörda av problemen är redan fungerande förbundsstater som Tyskland och Schweiz, och förstås de enhetsstater där minoritetskraven inte är så starka. Fast överallt, till och med i vårt land, finns det en tendens bort från den centralistiska nationalstaten.
Sven Tägil är professor i historia vid Lunds universitet och har under många år följt den etnonationella vågen i Europa. Hur vill han beskriva dagens strävanden efter frigörelse i västra Europa – om man jämför med läget för 10–15 år sedan?
– Det är inte så lätt att svara på den frågan. Formerna för sådana här grupper som agerar separatistiskt eller med andra syften har nog ändrats. Man får inte för snabbt dra slutsatsen att också innehållet blivit förändrat. Det finns fortfarande samma känslor av identitet och sammanhållning som det fanns för tio år sedan. Men läget är ju annorlunda i dag än för några decennier sedan.
På vad sätt skiljer sig dagens situation från det Europa som följde efter andra världskriget?
– Det hittills lyckade integrationsexperimentet i Västeuropa ger intryck av att ha förändrat spelreglerna, med den övernationella strukturen i EU-maskineriet. Och nationalstaterna – de som är de viktiga aktörerna – har fått förändrade roller under de senaste åren. Och så har vi en tredje regional nivå innanför denna struktur. Det är kanske där vi ser förändringarna.
Det verkar rentav som om många regionaliströrelser är positiva till EU?
– Ja, det är nog en riktig iakttagelse. Och det hänger samman med den hierarkiska uppdelningen mellan övernationellt och nationellt. Här fick man plötsligt en nivå över nationalstaten att förhålla sig till. Tidigare var regionen och nationalstaten den dimension som man rörde sig inom. Det är då naturligt att många av de här rörelserna som representerar etnonationella minoriteter tycker att det nya läget är positivt. Alla regionala rörelser har faktiskt visat en positiv inställning till EU.
Ja, skottar och walesare säger ju: ”Hellre Bryssel än London” ...
– Å andra sidan är det också möjligt att man nyktrat till lite grann. Jag minns att man i Katalonien för en 10–15 år sedan var väldigt positiv till en integration i Europa. Då sade man i Barcelona: Varför ta omvägen över Madrid – vi ligger ju närmast ”Europa”. I dag har jag en känsla av att många är mer observanta på att man ju väldigt länge varit inkluderad i en stat.
– Under denna tid har man byggt upp ett nätverk inom staten, i det här fallet i Spanien, och väldigt många förbindelser mellan Madrid och Barcelona, som man inte har något intresse av att bryta. Plus den ekonomiska faktorn: det finns en inarbetad hemmamarknad som man inte plötsligt kan vända ryggen till. Så i dag kanske många är lite mera försiktig med att markera att ”vi vill inte tillhöra den här historiska gemenskapen”, som man faktiskt är en del av.
Vanligtvis har separatistpartierna i Västeuropa inte omfattat mera än omkring 20 procent av det folk man säger sig vilja företräda. De har inte rört sig så mycket framåt heller, trots den separatistiska vågen under de senaste årtiondena. Det här är väl också ett skäl till att man tvingas gå kompromissens väg?
– När det gäller folkligt stöd åt de här grupperna har det ju aldrig varit fråga om en majoritet. Men även bland dem som är positiva finns gradskillnader. Vi har aktivister, vi har en grupp som inte är aktivister men ändå tycker det är bra att några är det, och så har vi den stora majoriteten som jag tror inte engagerar sig särskilt mycket. Men den lilla gruppen aktiva har ändå ett propagandamässigt grepp och en styrka som är större än den proportionella andelen av befolkningen.
Om man ser på Storbritannien är strävandena mot autonomi i de olika delarna av kungadömet inte begränsade till de rena nationalistpartierna som Plaid Cymru i Wales eller Scottish National Party (SNP). Det existerar väl en bredare plattform i dag?
– Ja, så är det. När man tittar på SNP:s siffror i omröstningarna var de ju tidigare väldigt höga, men de har sjunkit under senare år. De traditionella partierna i Skottland, de konservativa och labour, såg att de höll på att slås ut på den skotska arenan. Då skiftade de taktik och blev mera ”skotska” än tidigare.
Storbritannien står ju inför en valsituation. Vad gäller Nordirland så kan en framtida ”devolution” (frikoppling från centralstyret i London) ge upphov till en dominoeffekt med tanke på skottarnas och walesarnas intresse för självstyre. Det kommer väl naturnödvändigt att leda till en lösare stat, en federal statsbildning i stället för dagens londonstyrda Storbritannien?
– Man kommer att bli tvungen till det – det kanske till och med blir under vår livstid. Fallet Nordirland är måhända lite speciellt. Det området skulle man väl gärna vilja bli av med, om det bara hade låtit sig göras på ett vettigt sätt. När det gäller Skottland och Wales förhåller det sig lite annorlunda.
– Å andra sidan är de skotska och walesiska fallen inte helt jämbördiga. Walesarna gavs för några år sedan en möjlighet till större frihet, de kunde rösta för ett eget parlament – men gjorde inte detta. Där har det helt lagts upp på det kulturella planet. I Skottland är det språkliga inte så skiljande – skottarna har ju mest övergått till att tala engelska. Där har språket inte samma symbolfunktion som i Wales. Kulturellt upplever sig skottarna ha uppnått en minst lika hög nivå som engelsmännen. Det skotska skol- och universitetssystemet har klarat sig mycket bra, där är de egentligen inte förtryckta. Och under 1800-talet och in på detta sekel när det brittiska imperiet ännu fanns, spelade skottarna en mycket stor roll i förvaltningen.
Frankrike brukar traditionellt ses som en väldigt centralistisk stat. Hur har utvecklingen varit där?
– I Frankrike har man neutraliserat mycket av de gamla historiska provinserna som Bretagne och Elsass i norr och Provence i söder. Departementsindelningen från franska revolutionen, som fortfarande existerar, var ett medvetet försök att bryta upp historiska regioner och skapa nya regionala enheter.
– Detsamma skedde i Sverige på 1700-talet. Länen var en uppifrån administrerad form som skulle slå sönder landskapen som är de historiska regionala enheterna. Alla centralistiska stater är inriktade på att slå sönder regionala historiska enheter, eftersom de kan bli ett hot mot nationalstaten.
– Mitterand gav emellertid större svängrum åt de regionala enheterna.
I dag finns det vad jag vet ingen opposition mot franska staten, varken i Bretagne, Elsass eller Sydfrankrike. Ett undantag är Korsika, separatismen på denna ö är fortfarande ett problem man inte kommit åt. Möjligen beror det på att det är geografiskt skilt från fastlandet och har en egen kultur som är annorlunda. Och bakgrunden är inte fransk. Ännu när Napoleon föddes på Korsika låg området utanför Frankrike.
I Madrid har man efter Francoregimens fall för drygt tjugo år sedan visat en vilja att tillmötesgå gamla regionala krav. Katalonien och Baskien har lyfts upp i självständighetsavseende. Det verkar på dig som om katalanerna var nöjda, men i Baskien fortsätter ju ETA med sina terrorhandlingar ...
– Det är inte lätt att hitta en enkel formel för det. Katalanerna har alltid varit pragmatiskt inställda, medan baskerna har en annan kultur, de kör gärna huvudet i väggen. Ingen av de här regionerna kan sägas ha varit exploaterade av den spanska centralmakten. Katalonien är den mest expansiva delen av Spanien, men Baskien är inte heller någon fattig provins. Vad gäller terroraktioner är det mycket små grupper som står för detta. Det är grupper som är tämligen isolerade från folkmajoriteten, tror jag.
Det slår en att det ofta är samma kombination som går igen som i fallet Katalonien. Man ser det i Norditaliens stadssamhällen, som i flera århundraden utgjort den mest expansiva delen av den italienska halvön. Samma sak med Slovenien, den mest utvecklade delen av Sydslavien som ligger närmast Wien. Är det inte understundom så att separatiststrävanden grundar sig på en sorts överlägsenhetsfilosofi?
– Många upplever att de inte har mycket att tjäna på den statliga ram inom vilken man befinner sig. Man är med och betalar mer än man får igen. Slovenien var med och bröt upp den jugoslaviska federationen som skapades relativt sent. Slovenerna var irriterade över att behöva lämna ifrån sig så mycket till Jugoslavien, man upplevde att man fick subventionera de fattiga områdena i söder – Makedonien och Kosovo. Slovenerna tyckte de fick för lite tillbaka, och det här gäller naturligtvis också Norditalien, där delar av befolkningen tror att man skulle ha utvecklats bättre om man fått klara sig själv. Katalonien är som sagt en av de mest utvecklade regionerna i Spanien. Plus att man där har en väldigt lång tradition av egenstatlighet, en egen kultur och ett eget språk.
Ett klassiskt exempel på ett land med etniska spänningar är Belgien med sina flamländare och valloner. Men den senaste tidens skandaler i de styrande kretsarna tycks väl snarast ha sammansvetsat folkgrupperna. De har fått en gemensam fiende ...
– Detta är något som sker just nu. Men det Belgien som skapades efter julirevolutionen 1830 har inte räckt till för att bygga upp en fungerande belgisk identitet. Man har samma kung, samma nationella fotbollslag och så vidare. Allt annat har varit uppdelat på flamländskt och vallonskt. Men det är oftast tryck utifrån som kan verka sammansvetsande och det är ingen statisk process. Utvecklingen kan gå i en riktning och sedan slå tillbaka i en annan.
Finns det i den här problematiken en osynlig järnridå mellan dagens Väst- respektive Östeuropa?
– Ja, man kan se en skillnad i fråga om den politiska kulturen när det gäller att lösa konflikter.
Men Tjeckien och Slovakien skildes ju på fredlig väg?
– Ja, och jag kan hitta exempel på icke-fredliga vägar i Västeuropa också. Vi berörde ju tidigare Baskien. Det är ingen naturlag som säger att väst har en typ av konfliktlösningar och öst en annan. Men om man tar de delar av Sovjetunionen, som i samband med imperiets sönderfall etablerade sig som stater, har man ett egendomligt sätt att lösa – eller inte lösa – etniska konflikter.
– På Balkan har man också flera exempel på detta. I Västeuropa har några konflikter som var aktuella efter andra världskriget dämpats i intensitet – till exempel i Sydtirol där de tysktalande har fått en hel del rättigheter under italienskt styre. Det här visar att det är bättre att förhandla än att köra huvudet i väggen och bomba och spränga. Det är oftast kontrafinalt, det har ju historien visat.
Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion.
