Skatt på jord gav pengar till krig
I historisk tid har det funnits två typer av svenska grundskatter, skatt på jord: räntan och tiondet. Räntan hade sitt ursprung i de urgamla skatter som avlöst krigstjänstskyldigheten. Tiondet till kyrkan och fattigvården infördes efter europeiskt mönster på 1100-talet.
Grundskatterna avvecklades successivt under slutet av 1800-talet i samband med att indelningsverket avskaffades. De kom att ersättas av inkomstskatter och indirekta skatter.
Hur länge har vi haft ett svenskt högskattesamhälle?
– Svaret beror på hur långt tillbaka i tiden man vill gå och vilka grupper av skattebetalare man tittar på. Om vi talar om 1600-talet till exempel, tyngdes gemene man eller bondehushållen hårt av skatter, medan de mera välbeställda adelshushållen presterade mycket mindre till kronan.
– Från 1700-talets mitt och fram till vad vi kallar grundskatternas avveckling i slutet av 1800-talet lättade säkert skattetrycket på jordbruket generellt sett. Jordbruksproduktionen och det inkomstöverskott som bönderna kunde behålla i sina händer ökade starkt, samtidigt som grundskatterna, vilka länge utgjorde den största skattebördan, inte höjdes. Men sedan kommer de stora skattereformerna kring sekelskiftet 1900. Då avskaffas grundskatterna och införs de progressiva inkomst- och förmögenhetsskatterna.
Hur kunde grundskatterna finnas kvar så länge, de var ju ett ständigt klagomål hos bönderna?
– Ja, Sverige var ju länge ett land där jordbruk med binäringar försörjde största delen av befolkningen. Då var det naturligt att betala i naturaprodukter och dagsverken, som grundskatterna i princip innebar. Först i början på 1900-talet gick industrin i Sverige förbi jordbruket i produktionsvärde.
– En fördröjande orsak till att grundskatterna blev kvar så länge var indelningsverket, som innebar att grundskatterna från ett stort antal hemman gick till militären, till officerarnas lön och kavallerisoldaternas underhåll liksom också till en del civila tjänstemäns löner.
– Detta gällde från Karl XI:s tid, och i slutet av 1600-talet fixerade man grundskatterna i det sammanhanget. Just kopplingen med krigsmaktens underhåll gjorde nog att de kom att stanna kvar lite längre. Det fanns personer som tyckte det var bra med grundskatter därför att de inte drabbades av dem i så stor utsträckning. Avskaffade man dem skulle godsägare och tjänstemän få betala mera i skatt. Därför var det många som ville behålla dem så länge som möjligt.
Och det hade att göra med de politiska konstellationerna i ståndsriksdagen?
– Onekligen. Men även i tvåkammarriksdagen efter 1866 ville de flesta i första kammaren, där framförallt de mest välbeställda var representerade, ha kvar grundskatterna. Skulle de avskaffas så skulle säkert de högre tjänstemännen, godsägarna och finansmännen få betala mera i skatt. Så blev det också. Dessutom var det nödvändigt att lägga skatterna på den produktiva delen av befolkningen. Det var tidigare bönderna, och det blev nu alltmer arbetarna. När man införde inkomstskatten 1902 blev löntagarna den stora grupp som betalade skatt till kronan.
Det blev samtidigt ett rättvisare system genom att man införde progressiv beskattning?
– Om man hyllar principen ”skatt efter skatteförmåga”, blev det en rättvisare fördelning. År 1902 slog tanken om progressiv beskattning igenom, men man försökte med en sådan redan 1810. Det var då man mer intensivt började diskutera tanken att man skulle betala skatt efter skatteförmåga, och man försökte definiera hur skatteförmågan bäst kunde mätas. Resultatet den gången blev en progressiv inkomstskatt som bara varade i två år.
Numera består statens inkomster mest av olika former av skatter och avgifter. Är det något nytt?
– Nej, det är en gammal företeelse. Man kan säga att skatterna uppkom först när staten kom till, eftersom det ingår i definitionen på en stat att den tar upp skatter. Man brukar räkna med att staten i Sverige uppkom på 1100–1200-talen, och då tillkom också de stående skatterna. Men också avgifterna infördes tidigt; nästan tidigare, om man räknar böter som avgifter. Och sedan kom stämpelavgifter, som kom att spela ganska stor roll ända fram till 1900-talet.
Men det har väl ibland varit nödvändigt att ta till lån från utlandet, inte bara för att finansiera krig utan också för att bygga upp infrastrukturer?
– Det är först på 1800-talet som staten började använda utländska lån på det sättet. Förut var det ju bara krig som staten lånade eller fick subsidier till. Men när man började bygga upp järnvägsnätet ökade de utländska lånen. Det var då den statliga upplåningen började, men riktig fart får den först på 1900-talet.
Vilken historisk tradition har de indirekta skatterna?
– Tullar började vi med redan vid mitten av medeltiden, och det är de första indirekta skatterna. Först lade man dem på utländska handelsmän, men från 1300-talet lade man tullar även på egna medborgare. Köpmännen tyckte det var en börda, bland annat därför att det försvårade försäljningen av deras varor
– Sedan kom inrikestullarna. Det vi kallar ”lilla tullen” – tullen vid stadsportarna – infördes på 1620-talet och varade till 1810-talet. Det var något som bönderna klagade mycket över. De förde varor till städerna för att få pengar till penningskatter. Samtidigt måste de betala tull för varorna vid stadsporten.
Hur länge har det funnits ”lyxskatter”, skatt på vissa exklusiva varor?
– De började införas under senare delen av 1600-talet och varade till första delen av förra seklet. Att beskatta lyxvaror, eller överflödsartiklar som de kallades, var ett sätt att inhösta statsinkomster. Det var ofta sådana varor som man inte tyckte att folk skulle bruka – som tobak och kaffe. Även produkter som peruker och spelkort lyxbeskattades!
Men i början av 1800-talet gick man ifrån lyxskatterna. Varför?
– De var ganska omständliga och byggde på idéer som började anses förlegade. Det var egentligen bara de som var av finare stånd som hade sådana här lyxvaror och det skulle de betala för. Det var en renodling av skattesystemet att ta bort alla sådana här vad man ofta kallar ”objektskatter”.
Den franska revolutionen uppstod bland annat på grund av adelns skatteprivilegier. Har vi i Sverige haft liknande upprorsstämningar gentemot skatter som upplevdes som orättvisa eller tyngande?
– Ja, vi har haft en del bondeuppror som delvis motiverades av missnöje med tunga skatter: Engelbrektsupproret på 1430-talet, bondeupproren under Gustav Vasa och det så kallade klubbekriget i Finland på 1590-talet. Det var uppror som vände sig direkt mot staten. Av dessa var det bara Engelbrektsupproret som hade framgång. Man fick rikets överhuvud, unionskungen, avsatt och bönderna fick en skatteminskning. Efter bondeupproren på 1500-talet har vi inte haft något som skulle kunna kallas för revolutionära uppror, där missnöje med skattebördorna spelat någon större roll.
Hur länge uppbars skatter i natura? När började uppbörd i pengar dominera?
– Det skedde under 1800-talet. Grundskatterna som tidigare utgick i naturapersedlar eller dagsverken hade bönderna länge haft viss möjlighet att delvis avlösa i pengar. Ofta ville dock de som bar upp kronans skatter – de så kallade indelningshavarna inom det militära indelningsverket fick böndernas skatter direkt som sin lön – ofta ha naturaprodukter. Det var mera fördelaktigt under tider av inflation. Men under 1800-talet var det snarast så att dessa naturaprodukter stagnerade i värde. De blev helt ersatta med pengar genom ett beslut från 1869. Då hade också gemene man mycket större tillgång på pengar än under tidigare århundraden.
Vad hände med kyrkoskatten, det så kallade tiondet, när Gustav Vasa införde reformationen?
– I och med att katolska kyrkan avskaffades drog kronan in två tredjedelar av tiondet så att det kom att ingå i grundskatterna. Tiondet avskrevs först när grundskatterna avvecklades mellan 1885 och 1902. Den del av tiondet som prästerskapet hade kvar avskrevs under en längre tid och fanns kvar ända till 1944!
Hur länge var militära ändamål den drivande motorn till skatter och så kallade bevillningar?
– Under hela stormaktstiden var skatterna mycket betungande. Men även under 1700-talet och början av 1800-talet förekom flera krig. Under denna period var det tunga skattebördor just på grund av krigen.
– Men från 1814 har Sverige haft fred. Detta medförde att krigsmaktens krav minskade, vilket också bidrog till att skattebördorna under 1800-talet minskade. Under 1900-talet har försvarsutgifterna bara varit stora i samband med världskrigen, då de ibland utgjort bortåt femtio procent av statsbudgeten.
– Samtidigt kan man säga att i krigstider sätts skattefantasin i rörelse. Ett uppseendeväckande exempel är förmögenhetsskatten under Karl XII:s tid. Det är det första exemplet i Sverige på att man tar principen ”skatt efter förmåga” som en grund för beskattningen. Den stötte på för hårt motstånd, kanske beroende på att den träffade alltför väl.
– Under 1800-talet fick vi en förmögenhetsskatt under Gustav IV Adolf med Karl XII:s skatt som förebild. Den motiverades också av att det rådde krig – även om Sverige just då inte var krigförande – liksom 1810 års progressiva inkomstskatt. Det var franska revolutionens och napoleonkrigens tid, då det ventilerades nya idéer på många områden.
– Men efter 1810 kom en reaktion. Den riksdagsbevillning som då tillkom och som sedan blev den viktigaste direkta skatten under 1800-talet blev inte progressiv utan proportionell med vissa klart degressiva drag.
Finns det några egenheter i svensk skattepraxis jämfört med andra länder?
– Speciellt för Sverige är att vi har haft ett förhållandevis starkt bondestånd jämfört med andra länder i Europa. Och till skillnad från bönderna i övriga Europa, som i stort sett var helt underställda adeln, var många bönder här i Sverige självägande och många brukade kronans jord. I Sverige var endast en del av bönderna frälsebönder, det vill säga brukare av adelns jord. Statsmakten hade här genom sina fogdar kontroll över de flesta bönderna, delvis även över frälsebönderna. Bönderna var också representerade i riksdagen och kunde påverka skattebesluten där. Även på lokal nivå kunde bönder och fogdar förhandla om skatternas utformning.
– Den här organisationen gav skattesystemet i Sverige både flexibilitet och styrka från 1600-talet och framåt och gjorde att det jämfört med motsvarande system i andra länder troligen var mera effektivt och kanske också hade större legitimitet hos befolkningen.
Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion.
