Rutger Macklean – mannen som styckade byarna

Den blivande enskiftespionjären Rutger Macklean tillträdde år 1782 Svaneholms gods i södra Skåne. Det var genom arv efter sin morbror, friherre Gustaf Julius Coyet, som han därmed blev ägare till ett fyrlängat slott med tillhörande huvudgårdsdrift och därtill hela Skurups socken med fyra byar – Skurup, Sandåkra, Hylteberga och Saritslöv.

Där fanns ett 50-tal gårdar som var frälsehemman under Svaneholm. Den odlingsjord som tillhörde huvudgården brukades av socknens frälsebönder, som gjorde dagsverken på godset med egna dragare och redskap, så kallat hoveri. Nackdelarna med hoverisystemet, som hade utvecklats under 1500- och 1600-talen på de skånska adelsgodsen, var bland annat att böndernas påtvingade odlingsinsats på huvudgårdsjorden ofta blev halvhjärtad, samtidigt som deras egna gårdsbruk på grund av bortovaron delvis blev försummade.

Det är omvittnat att avkastningen på Svaneholms huvudgård och produktiviteten på bygårdarna i Skurups socken vid Mackleans tillträde var mycket låg. Macklean talade själv om att det rådde ”oreda, vanmakt och förfall”. Många frälsebönder var djupt skuldsatta till herrskapet.

Skattebönderna gynnade

Utvecklingen för bondeståndet i allmänhet i Sverige under frihetstiden och delar av den gustavianska tiden hade annars en del gynnsamma inslag. Långa fredsperioder och goda lantbrukskonjunkturer i Västeuropa hade lett till att många svenska bönder kunnat exportera spannmål, särskilt havre. Till detta kan nämnas den speciella politiska kultur som under frihetstiden gav bönderna ett stabilt politiskt inflytande från sockennivå upp till den svenska ståndsriksdagen.

Denna utveckling hade kommit de självägande bönderna – skattebönderna – till del, liksom kronobönderna, som på gynnsamma villkor nu kunde förvärva egendomsrätten till sina gårdsbruk (så kallade ”skatteköp”). Medan många av dessa bondehushåll alltmer utvecklades till en elit inom allmogen blev frälsebönderna inte delaktiga i dessa processer.

Medeltida odlingsmetoder

För alla kategorier – det vill säga för skatte-, krono- och frälsebönder – gällde dock att de ännu vid slutet av 1700-talet använde odlingsmetoder med obruten tradition från medeltiden. Men det som i till exempel slättjordsbyarna i Skåne under högmedeltiden hade inneburit ett betydande uppsving framstod nu som ineffektivt och lågproduktivt.

Det dominerande odlingssystemet var nämligen fortfarande tresädet (trevångsbruket), som i princip innebar att hela åkermarken till en by var indelad i tre stora vångar (gärden) med åkermark och ängsmark. Två vångar besåddes årligen, och den tredje låg i träda och fungerade som betesmark.

Varje gårds ägor låg blandade över hela bymarken, och delningar av gårdar, hemmansklyvningar, hade lett till en allt mer långtgående uppsplittring av varje gårds ägor. Att ha ägorna spridda på uppemot hundra ställen motverkade givetvis rationellt bruk.

Det odlades också i stort sett samma grödor på slätten som under medeltiden: nästan enbart spannmål som råg, korn och havre. Och bönderna använde i huvudsak även samma typer av redskap som funnits i århundraden.

Sällan översteg skördarnas storlek på slättjordarna 5–6 gånger utsädet. Trots detta var Skåne under normala skördeår det område inom Sverige som producerade det största överskottet av spannmål. Men en bit in på 1700-talet hade en folkökning börjat i hela riket, och efter hand som befolkningsutvecklingen framskred ställdes helt nya och hårdare krav på jordbrukets försörjningskapacitet. Behovet av en skiftesreform växte i bybygderna, inte minst i Skåne.

Storskiftet 1757

År 1757 utfärdades i riket en förordning om storskifte, vars ursprungliga mål var att radikalt samla varje gårds ägor i ett enda skifte. Vid genomförandet av reformen ändrades snart målet till att varje enskild gård skulle ha högst fyra skiften av åkermark och fyra av ängsmark, något som dock långt ifrån alltid uppnåddes. I trevångsbrukets byar blev det vanligt med drygt fyra åkerskiften per gård i varje vång, alltså sammanlagt tolv åkerskiften eller något mer.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Storskiftet genomfördes i drygt 25 procent av de skånska byarna, främst i Sydvästskåne – dock inte i Skurups socken. Det fick alltså den påtagliga effekten att varje gård fick färre och större skiften. Men varken byn som bebyggelseform eller vångstrukturen bröts.

Rutger Mackleans reform

Avsevärt större betydelse för framtiden fick i det avseendet Rutger Mackleans reformer på Svaneholms gods och i Skurups socken på 1780-talet. De skulle i själva verket bli mönsterbildande för 1800-talets stora kulturlandskapsomvandling i de svenska slättjordsområdena.

Macklean var vid tiden för sin jordrevolution i Skurups socken i 40-årsåldern, men hade redan hunnit verka som jurist, militär, hovman och politiker. Han föddes 1742 på Ströms herrgård i Hjärtum, Bohuslän, som Rutger Macklier. Det var först 1783, när han och brodern Gustaf fick kungligt stadfästelsebrev på friherrskap, som bröderna började använda namnet Macklean.

Rutger studerade juridik vid Lunds universitet 1757–60 och tjänstgjorde efter examen vid Göta hovrätt i Jönköping, bland annat som auskultant, extra notarie och kanslist 1760–64. Han inträdde sedan på den militära banan, blev löjtnant vid Jämtlands kavallerikompani 1771 och var kapten vid Kalmar regemente 1776–80.

Han har förmodligen vistats tämligen sporadiskt vid sitt regemente, eftersom han samtidigt tjänstgjorde som hovman i Stockholm: först som kammarherre hos Gustav III:s syster prinsessan Sofia Albertina 1775–80 och 1780–86 i samma befattning hos kungens danskfödda gemål, drottning Sofia Magdalena. Det framstår i efterhand som en märklig miljö för en flärdfri och egensinning person som Macklean. Hans yngre bror Gustaf var för övrigt samtidigt kammarherre hos hertig Karl (den senare Karl XIII).

Fängslades av Gustav III

Samtidigt som han alltså vistades i kungliga kretsar som hovman var Rutger Macklean aktiv som politiker, och som sådan var han anhängare av en inskränkt kungamakt och en stark riksdagsmakt. Han deltog i flera riksdagar mellan 1778 och 1789, och på riksdagen 1786 tillhörde såväl han som brodern adelsståndets mest aktiva oppositionsmän mot kungamakten. Det väckte givetvis kung Gustavs tydliga ovilja, och dessa känslor var besvarade från Mackleans sida.

I februari 1789 genomdrev kungen med stöd av de ofrälse stånden en författningsändring, den så kallade Förenings- och säkerhetsakten, som stärkte kungamakten och inskränkte adelns privilegier. Då hade de ledande oppositionsmännen häktats och förts till Fredrikshov, där de hölls i förvar till riksdagens slut. Bland de fängslade fanns bröderna Rutger och Gustaf Macklean.

Efter denna dramatiska händelse drog sig Rutger Macklean tillbaka från den aktiva rikspolitiken, och man vet exempelvis inte om han hade någon förbindelse med sammansvärjningen mot Gustav III 1792. Han återkom en sista gång till riksdagen 1809/10, där han verkade för en utjämning av ståndsprivilegierna. Han hade dessutom med sig ett utkast till regeringsform, som nära anslöt till den franska konstitutionen från 1791 med enkammarriksdag och starkt inskränkt kungamakt.

Men Mackleans förslag blev aldrig framlagt. Den svenska regeringsformen av 1809 och riksdagsordningen 1810 (med bevarad ståndsriksdag) präglades visserligen av maktdelning men hade likväl utrymme för en stark kungamakt. Den ordningen var av allt att döma oförenlig med Mackleans uppfattning.

Inspirerad av upplysningen

Rutger Macklean har visserligen själv inte efterlämnat någon omfattande skriftlig dokumentation kring sitt politiska tänkande, men forskningen har kunnat skapa sig en god bild av hans idévärld på grund av att hans bibliotek till stora delar har bevarats på Svaneholm. De delar av boksamlingen som försvunnit från slottet är för övrigt kända genom en auktionskatalog från tiden strax efter Mackleans död 1816.

Det är tydligt att han varit väl insatt i och starkt påverkad av fransk upplysningsfilosofi och att han noga följde utvecklingen i revolutionens Frankrike. Macklean sågs av många i samtiden som republikan, i alla fall på äldre dagar.

Däremot kan man knappast se Macklean som en anhängare av de mer radikala franska jakobinerna. I grundläggande samhällsekonomiska frågor har han stått på fysiokratismens grund. Denna lära konkurrerade dels med merkantilismen, som såg handeln och penningen som välståndets grund, dels med liberalismen, som hade motsvarande syn på arbetet. Fysiokraterna satte jordbruket och egendomsrätten i centrum, och därav följde att makten främst borde företrädas av jordägarna.

Macklean skriver själv i sin postumt utgivna Lärobok i Landtbruket för Skurups socken (tryckt 1845, ny utgåva 1985): ”Utur jordens sköte hämtas allt vad till livets behov och människans förnöjelse fordras. Jorden är den källa, varutur både enskilt och allmänt välstånd härflyter.” Den starka tron på jordbrukets betydelse har tillsammans med upplysningstidens syn på framsteg, rationalitet och modernitetens välsignelsebringande effekter väglett Macklean i hans insatser som godsägare, jordbruksreformator och folkbildare.

Studerade moderna jordbruksmetoder

Macklean var som person stridbar, energisk och praktiskt sinnad. Dessutom var han väl insatt i moderna jordbruksmetoder, dels genom studieresor till kontinenten och till Storbritannien, dels genom bokliga studier. Hans bibliotek visar att han var välbekant med den moderna internationella litteraturen om tidens skiftesrörelser. Av de kända cirka 720 titlarna i hans boksamling handlade över en tredjedel om lantbruk och ekonomi.

Inte minst i England hade den så kallade enclosure movement pågått en tid, och man hade här sett resultatet av radikala utskiftningar i form av bysprängningar och enskiften. Liknande reformarbete pågick i Tyskland, och i Danmark hade en skiftesförordning utfärdats 1781. Macklean hade också intresserat sig för den unga statsbildningen i Nordamerika, USA, där gränsdragningarna vid utläggning av farmer präglades av rätlinjiga mönster.

Genomförde radikalt enskifte

Macklean hade fördelen av att vara ensam jordägare i sin stora socken, och han kunde därför ge den unge lantmätaren Carl Gideon Wadman uppdraget att lägga upp ritningarna för ett radikalt skifte. Den berömda kartan från denna förrättning har titeln ”Charta öfver frälsehemmanen Skurup, Hylteberga, Sandåckra, Saritslöf och Ängamöllan under Svanholms sätesgård uti Skåne och Malmöhus Lähn genom Utbrytning uti Storskifte lagde, År 1785”. Att processen här kallas ”storskifte” beror helt enkelt på att termen ”enskifte” ännu inte var gängse, men i praktiken genomfördes här vad som snart framstod som ett synnerligen radikalt enskifte.

Ingen hänsyn togs till de fyra byarnas historiska traditioner som bebyggelsemiljöer för bondgårdar, utan bykärnorna tömdes på gårdsbebyggelser. I stället för de cirka 2 000 ägolotter som gårdarna i de fyra byarna (jämte kvarnhemmanet Ängamöllan) hade disponerat fick nu varje gård sin odlingsmark samlad i var sitt så långt möjligt kvadratiska enskifte, där den sammanhängande arealen per gård var på cirka 20 hektar åker och cirka 5 hektar äng. Marken omfördelades på detta sätt i 75 enskiftade gårdsenheter.

Nya trelängade gårdsbyggnader uppfördes i varje enskifte, och man använde därvid en byggnadsteknik som efter baronen har fått benämningen ”mackelering”. Det var stråtäckta hus, vars väggar bestod av lera som ältats och blandats med halm och som byggts upp kring ett armeringssystem av käppar av al, pil och hassel. Metoden sparade trävirke och gav kompakta, starka väggar.

Hoveriplikten avskaffades

Böndernas gamla hoveriplikt gentemot godset avskaffades nu och ersattes med arrendeavgifter. Därigenom fick de mer tid för det egna jordbruket. Genom detaljrika och stränga arrendekontrakt påbjöd baronen brukarna nya växtföljder, som måste följas bestämt. En av Mackleans nya odlingstekniska insikter var nämligen att baljväxterna hade en förmåga att binda kväve i jorden, vilket kunde komma följande års gröda till nytta. Därför skulle bönderna alternera sin spannmålsodling med odling av klöver, fodervicker och foderärter.

Tidigare hade endast hö använts som vinterföda för djuren, men nu fick man ett foder av högre kvalitet. Att boskapsskötseln därmed befrämjades var givetvis en viktig del i gårdarnas produktion av livsmedel, men det var även viktigt som en källa till gödningsmedel för jorden. Om bonden bröt mot någon av kontraktets 17 punkter och försökte hoppa över något led i det påbjudna växelbruket kunde han genast skiljas från hemmanet.

Godsets egna odlingsmarker indelades i sex stora avelsgårdar och brukades av anställda och husmän. För dessa och deras familjer, liksom för vissa hantverkare, uppfördes gatehus i de gamla bykärnorna.

Tiden under och närmast efter reformarbetet var problemfylld. Macklean fick ge bönderna fem års frihet från arrendeavgift, och han måste själv inteckna egendomen och skuldsätta sig. Dessutom vägrade många bönder att medverka. Enligt traditionen måste baronen tidvis gå handgripligt till väga för att få bönderna att lämna bykärnorna och slå sig ner på sina tilldelade enskiften. De som inte ville gå med på baronens samhällsexperiment lämnade Skurups socken för att söka sig gårdar på annat håll. Men processen ägde rum i folkökningstider, och det var därför inte svårt att på sikt hitta nya brukare.

Svaneholm blev mönsterjordbruk

Efter den första tidens initialproblem, motstånd och protester visade det sig snart att de nya idéerna hade klart positiva följder. Produktiviteten i jordbruket höjdes avsevärt och alla berörda parter ökade sina inkomster kraftigt. Mackleans årsvinst blev sålunda mer än tredubblad mellan 1783 och 1798. I bouppteckningen efter G J Coyet upptogs Svaneholm till ett värde av 20 000 riksdaler – vid Mackleans frånfälle 1816 värderades godset till 150 000 riksdaler.

Men det var nu inte bara godsägaren utan även arrendebönderna som kunde föra ut överskottsprodukter på marknaden. Svaneholms gods och gårdarna i Skurups socken framstod för samtiden som mönsterjordbruk.

För att bygga upp ett fungerande lokalsamhälle, grundat på för sin tid avancerad jordbruksteknik och penninghushållning, ville Macklean stimulera befolkningen i Skurups socken genom att sprida upplysning och kunskap, samt förmedla fostran och moraliska föredömen.

Han tog del av tidens diskussion i pedagogiska ämnen. Framför allt var han intresserad av pedagogen på modet, den i Schweiz verksamme Johann Heinrich Pestalozzi. I likhet med Rousseau ansåg denne att människan var god av naturen och att man genom undervisning med såväl teoretiska som praktiska moment kunde undanröja hindren för en god utveckling. Tillsammans med två andra skånska godsägare sände Macklean en student till Schweiz för att denne skulle studera för Pestalozzi under ett helt år.

Skola och vaccinering i Skurup

Efter studentens återkomst lät Macklean inrätta två skolor på sitt godsområde, en i Skurups by 1793 och en i Sandåkra 1795. I första hand gällde det att alla barn skulle lära sig att läsa, skriva och räkna, och en huvudvikt kom att ligga på praktiskt användbara kunskaper som åkerbruk, hushållning och naturlära. Detta genomfördes i Skurups socken cirka femtio år före den svenska folkskolestadgans tillkomst 1842. I samband med skolreformen lät Macklean även vaccinera barnen mot smittkoppor.

Rutger Macklean levde och verkade på sitt gods till sin död 1816. Han var ogift, och med honom dog den mackleanska släkten ut på manssidan. Hur såg man i samtiden på denne man?

Det är tydligt att han bland befolkningen i den närmaste bygden åtnjöt stor respekt för sin stränga rättvisa och patriarkaliska omsorg, men också att han varit mer fruktad än folkkär. Termen ”upplyst despot” ligger nära till hands. Vid de oroligheter som ägde rum på den skånska landsbygden 1811, mest kända för kravallerna vid Klågerup, gav sig en skara upproriska drängar till att attackera Svaneholms slott och utsatte Macklean och hans tjänstefolk för viss misshandel.

Ekonomi eller idealism?

Man har diskuterat i vad mån Mackleans reformverk har varit motiverat av idealism eller av rent och skärt ekonomiskt egenintresse. Har det med andra ord främst gällt att höja de underlydande bondefamiljernas materiella och andliga villkor eller att med moderna metoder göra godsdriften vinstgivande? De bevarade godsräkenskaperna visar att ekonomin vid Mackleans tillträde var sådan att reformer var nödvändiga redan av privatekonomiska skäl.

Sedan har det, av allt att döma, hos jordägaren verkligen funnits en tilltro till att även bönderna kunde få del i framstegen och att det skulle vara till nytta för både bönder och jordägare att lösa upp en gammal feodal sedvänja som hoveriet. Under alla omständigheter blev resultatet till gagn både för godsägare och bönder. På det sättet var det inte enbart en ”baronernas revolution”, även om den startade som en sådan.

Den välkände Carl August Ehrensvärd, greve, amiral och konstnär, bodde på 1790-talet mycket på sin hustrus familjegods Tosterup i sydöstra Skåne och umgicks som god vän med Macklean. Ehrensvärd beundrade Macklean och såg hans reformverk som ett lysande exempel på en ny ordning, värd att sträva efter för såväl Tosterup som för andra stora gods.

Ehrensvärd beskrev Mackleans skapelse som ”nya Jerusalem, delad i 75 fermer, 50 à 60 Tundland i hvar och en: En Lycklig Bonde mitt uti femtio Tundland, som skattar mer och mår bättre än förut han giorde i Byalag”.

Förebild för andra enskiften

Det stod snart klart att Rutger Mackleans reformer kom att förebåda 1800-talets stora agrara omvälvningar och att de direkt inspirerade till stadgorna om enskifte för Skåne 1803, för Skaraborgs län 1804 och för stora delar av övriga landet 1807 samt om laga skifte 1827. I slutet av sin levnad fungerade Macklean vid flera tillfällen som rådgivare och god man vid enskiftesförrättningar i skånska byar.

Den dynamik och välståndsutveckling som dessa skiften gav de grundläggande betingelserna för kom under 1800-talet främst skattebönder och kronobönder i slättbyarna till del. Likväl är det uppenbart att Mackleans reformer direkt eller indirekt även gjorde frälsebönder delaktiga i ett framstegsscenario.

Publicerad i Populär Historia 4/2000