Breven från Maria Raunio: pionjär, arbetare, socialdemokrat

I Serlachiuska stiftelsens konstmuseum i Mänttä, en liten gudsförgäten håla i närheten av Tammerfors i Finland, hänger en målning av Axel Gallén, Finlands store nationalromantiske sekelskiftesmålare. Den föreställer en ung flicka i en kyrka, sedesamt hållande sin psalmbok och med håret undanknutet i schalett. Tavlan heter kort och gott ”Flicka i Keuruu gamla kyrka”, och samsas på museiväggarna med verk av övriga företrädare för Finlands så kallade guldålderskonst – Edelfelt, Schjerfbeck och andra svenskklingande namn.

Den finländska kulturen var vid förra sekelskiftet fortfarande i landets svenskspråkigas händer, men den nationella väckelsen var i full gång, och delar av den finlandssvenska eliten ägnade sig helhjärtat åt den finska saken. Flickan på Galléns tavla fanns i verkligheten. Hon hörde hemma i denna trakt, och det var inte bara Gallén som hittat till hennes lilla by; en grupp teaterentusiaster med den unga Aino Järnefelt (sedermera fru Sibelius) hade en gång sökt sig hit för att bjuda det finska ödemarksfolket på kultur. Axel Gallén och hans rikssvenske vän, greve Louis Sparre, var ute för att studera den finska allmogen på nära håll och ett av hans synliga resultat blev flickan på bilden.

Detta var före rösträttens införande i Finland. När den kom, 1906, var det i princip slut med finlandssvenskarnas makt; rösträtten gav den finskspråkiga majoritetsbefolkningen en rättvis representation. Att dessutom kvinnor nu fick möjlighet att väljas in i parlamentet var en världssensation. De förändrade styrkeförhållandena gjorde att 1906 blev det stora namnbytets år. Finnar som under den svenska dominansens tid försvenskat sig återtog sina ursprungligt finskklingande namn, och vissa svenskspråkiga fennomaner förfinskade sig. Axel Gallén, som nu blev Akseli Gallen-Kallela, hörde till bägge dessa grupper. Själv helt svenskspråkig hade han på fädernet finska bonderötter.

Det var Galléns folksvärmeri som fått flickan, som då hette Maria Saarinen, att fastna på hans bild. Ingen visste när den målades att denna enkla landsortsflicka 1906 skulle komma att vara med och skriva kvinnohistoria. På målningen är hon ännu ett barn, vi ser runda kinder och en blick fylld av det allvar situationen måtte ha ingett henne när den främmande herremannen utvalde just henne för sitt måleri. Men hennes gestalt har börjat knoppas, målningen kom till 1889 och Maria var nyss fyllda sjutton.

Hon föddes 1872, hennes far var skräddare och hon själv äldst i en talrik syskonskara. Familjen tillhörde väckelsetidens småfolk. De var arbetsamma och uppåtsträvande, en begynnande medelklass av Karl Oskars och Kristinas typ, som lade stor vikt vid all den bildning som vid denna tid kunde stå det fattiga finska folket till buds. Alla barnen sattes i skola, något som inte var alldeles självklart för de enklare klasserna i Finland vid den här tiden.

Är det en tillfällighet att denna landsortsflicka, som senare skulle bli kvinnopionjär, redan här hade kommit att uppmärksammas? Svaret är nej. Hon hade en personlighet som tycks ha fängslat den gästande konstnären. Den målande herremannen hade naturligtvis utgjort ett spännande avbrott i den lilla byns vardag, ungarna flockades kring hans staffli, och Maria var en av dem. I ett brev hem från denna tid skriver Gallén att han uppskattar ”dessa landsbygdens lakoniska tillbakadragna människor”, men även dem bland dem som ”är livliga, vilkas ögon glittrar av glädje över främ-lingarna”.

Den pigga flickan var en representant för det oskuldsfulla finska bondfolk som stod Galléns hjärta nära.

Det slutande 1800-talet innehöll inte bara väckelserörelser och nationalromantik. En dag kommer en kringresande agitator till byn. Han är socialist och han vinner den lyssnande tonårsflickans öra.

Hans ord är rättframt enkla och han talar så alla förstår när han far ut mot det gamla, den förstelnade statskyrkan, den förlegade ståndsrepresentationen. Han talar för de ungas framtid, för demokrati, för yttrandefrihet och folkupplysning. För fattiga finnar fanns all anledning till agitation; det ryska förtrycket hade hårdnat vid denna tid och inom landet var det de svenskspråkiga som hade makten.

Ännu händer dock ingenting anmärkningsvärt. En plankmålare som anländer till Keuruu gör Maria med barn, giftermål följer efter ett tag, ett stort antal söner framföds i rask takt, några dör, fem överlever.

Det nygifta unga paret intresserar sig för tidens idéer. I den arbetarförening som Marias far varit med om att grunda utses hennes man till ordförande, själv blir hon dess sekreterare. Men tiderna är bistra, familjen sliter ont. Marias man åker till Amerika för att söka sig en bättre utkomst, men omkommer där i en arbetsolycka. Året är 1905, storstrejkens år i Finland.

Den unga änkan, som behåller den döde makens efternamn Raunio, är nu inte bara fattig, hon är utfattig. De blygsamma inkomster hon haft som sömmerska i sin fars skrädderi upphör. Faderns agitation har skrämt bort hans borgerligt sinnade kunder. Han degraderas till dödgrävare.

Maria lämnar sina små söner hos sina föräldrar och reser till Tammerfors för att söka arbete. Hon blir kontorist på en vänstertidning, börjar skriva själv, reser runt och agiterar för kvinnlig rösträtt och väljs så in i den nya riksdagen (lantdagen), där hon sitter 1907–09 och gör sig bemärkt som en talför och initiativrik ledamot för det socialdemokratiska partiet. Som man kan vänta, ömmar hon i särskilt hög grad för sociala frågor, obligatorisk skolgång som ett led i fattigdomens bekämpande, materiella förbättringar för ensamma mödrar och deras barn. Hon ville ersätta de nådegåvor som en nyckfull fattighjälp kunde bestå med den självklara rätten till socialhjälp för de nödställda. Här var det hennes egna bittra erfarenheter som brände. Hon hade själv tvingats tigga om sådana nådegåvor men avvisats under förödmjukande former: en kvinna som var så snyggt klädd kunde väl inte vara fattig!

Men vid valet 1910 var Maria inte längre med på de socialdemokratiska listorna. Hon hade följt sitt samvete och i vissa frågor helt oskuldsfullt röstat med ”borgarna”, vilket gjort att hon råkat i onåd för sina ”revisionistiska böjelser”.

Ett halvt år senare finner vi henne i Amerika. Hennes ressällskap är en garvare som vid framkomsten blir hennes nye man. Paret slår sig ned i finskbygden i Oregon där Maria energiskt ägnar sig åt politisk agitation. Täta föreläsningsturnéer varvas med tidningsskriverier. Den tidskrift för kvinnor som hon grundade blev emellertid ett fiasko. Dess socialistiska idéinnehåll möttes av ett kompakt ointresse bland de finska immigrantkvinnorna.

Det åttonde numret av hennes tidskrift utkom med svarta kanter. Maria Raunio hade då hittats död på sitt pensionatsrum, efter en överdos sömnmedel, endast 39 år gammal. Hon begrovs på fattigkyrkogården i Oregon.

Varför tog hon livet av sig? Kvinnor begår sällan självmord enbart av karriärskäl. Hon föreföll att ha varit ensam på sitt rum när hennes hyresvärdinna hittade henne. Var befann sig hennes man? Hade de grälat?

Om han hade övergett henne måste detta ha inneburit en dubbel ensamhet i det främmande landet. Hon hade knappt alls hunnit se sina barn. Modersvåndor föreföll ofrånkomliga.

Det var ungefär så mycket jag fick veta i den lilla skrift som råkade falla i min hand för ett par år sedan. Finska riksdagen hade då bestämt sig för att med en bok hylla sina 16 kvinnopionjärer i anledning av riksdagens nittioårsjubileum. Maria Raunio var en av dessa, de första parlamentskvinnorna inte bara i Finland utan i världen.

Ja, varför tog Maria livet av sig?

Det finska riksdagsjubileet föranledde mig att skriva en liten artikel om Maria i en stockholmstidning. Den ledde i sin tur till överraskande resultat. Samma morgon som artikeln publicerades kom ett fax inte bara från Marias sonson utan också från hennes sonsons son, bägge svenskar, och bosatta i Sverige. Jag fick dessutom veta att Marias yngste son Pauli ännu levde. Han var nittio år och bodde i Linköping där hans son Gerhard var anställd vid universitetet. Historien hoppade plötsligt rakt in i nutiden. Maria Raunio blev riksdagskvinna 1907 och hade en son som ännu var i livet! Hur hade Marias ättlingar hamnat i Sverige?

Genom kontakten till Marias ättlingar kunde jag fortsätta att forska i hennes öde:

Budet om Marias död togs emot med stor bestörtning av hennes föräldrar hemma i Finland. De var extremt fattiga, hade en egen stor barnaskara att ta hand om och dessutom nu ansvaret för sin äldsta dotters fem söner. Omvårdnaden om Marias barn hade varit ett tillfälligt arrangemang. I den nya situation som uppstått i och med hennes död bestämde de att Marias yngste son Pauli skulle skickas till en av sina morbröder som arbetade som skräddare i Stockholm. Pojken sattes på en fraktbåt och sändes iväg. Omgiven av färgpytsar och rädd att söla ned den finkostym han iskrudats satt han så i båtens lastrum och hulkade, en liten åttaåring som kände sig helt övergiven i världen.

Det höll mycket riktigt på att gå illa. Morbrodern var inte snäll mot honom, han var svårt alkoholiserad och utnyttjade sin systerson som gratis arbetskraft. Efter ett regelrätt slagsmål mellan de två – Pauli var då tonårig – kastades den unge pojken direkt ut på gatan, hemlös.

Men livet ville annorlunda med honom. Han arbetade sig upp och blev så småningom chefsdesigner på ett större textilföretag, gifte sig med en svenska och fick son och barnbarn. Sitt finska modersmål glömde han efterhand, och de minnen han hade av sin mor förbleknade. Han kom ihåg ett besök hos henne i Helsingfors under hennes lantdagstid och han kom ihåg hur hon spottat ilsket när hon såg rysk militär på gatan. Maria var präglad av den ryska förtryckarperioden och 1908, när den lille Pauli besökte henne, hade det inte gått mer än fyra år sedan den förhatlige ryske generalguvernören Bobrikoff hade mördats. Den här antiryska präglingen gällde också Marias bröder; sina socialistiska böjelser till trots stod de på den vita sidan när inbördeskriget kom 1918.

På Paulis vägg hade hela hans liv hängt en reprodukion av Gallen-Kallelas målning. Modern var Paulis stolthet men han hade fått slita ont och han hade också känt sig bitter på henne: varför lämnade hon oss?

I hans ägo fanns en bunt privatbrev skrivna av Maria till hennes föräldrar under amerikatiden. De var alla skrivna på finska, det modersmål som Pauli nu hade glömt.

Jag fick låna breven av Paulis son Gerhard.

Breven var skrivna med en vårdad och vacker handstil. Språket var talspråksmässigt enkelt och rättframt, med en något oortodox grammatik. Innehållet var dock otvetydigt. Det var brev som högg tag i en när man läste dem, brev fulla av sorg och saknad efter barnen där hemma. Varför skriver ni inte? frågar Maria ständigt sina föräldrar, varför hör jag ingenting av er? Kan ni inte berätta hur ni har det? Jag skulle så gärna vilja att ni sände mig fotografier av barnen. Har de förra pengarna kommit fram? Här kommer en ny slant, jag sänder mera så fort jag kan .

Av breven framgår att Maria hade det mycket knapert i Amerika, men att hon ständigt sände iväg det lilla hon kunde för sina barns försörjning. Det var omtanken om familjen som hade drivit henne bort från Finland. Hennes drömmar om att få öppna en liten livsmedelsaffär hade gått i kras eftersom hon saknat borgen för det lån som krävts. I breven är barnen aldrig ur hennes tankar, hon sänder en liten penny till Vilho när hon kan, en annan till lille Pauli.

Gripande är den frånvarande moderns ständigt pågående omsorger om barnens uppfostran: ”Vilhos handstil är ännu inte så bra, säg åt honom att han måste öva sig flitigt och vara duktig i skolan, säg att han skriver ett brev till sin mamma”. Det blev uppenbart av breven att saknaden och det dåliga samvetet var det pris Maria fått betala för sina försök att ta sig fram i livet. Nöden hade tidigt tvingat henne att lämna sina barn ifrån sig, hennes politiska engagemang hade förlängt skilsmässsan, amerikaresan tycktes permanenta den. Det föreföll sannolikt att hon helt saknade de pengar som skulle ha behövts för en returbiljett. Den naturligaste utvägen hade därmed stängts. Tragedins förutsättning tycks ha varit en total hopplöshet.

Jag översatte breven till svenska så fort jag kunde, det var bråttom. Pauli var gammal. Här skulle han få se att hans mor visst inte hade övergett sina barn, att de alltid hade varit i hennes tankar, att hon i själva verket aldrig hade upphört att längta efter sin lille son. De översatta breven åkte nu iväg till Linköping, en senkommen hälsning från en mor till hennes yngste son. Pauli hann glädjas, han levde ytterligare några år, fortfarande pigg, och nu försonad med sin mor. Jag fick budet om Paulis död hösten 2000.

Maria Raunios övriga barn blev kvar i Finland. För dem liksom för hennes svenska ättlingar har det gått bra i livet. Marias begåvning och framåtanda har hos hennes barn och barnbarn gynnats av bättre villkor än dem som var hennes. Hennes familjs historia är i så måtto en Finlands socialhistoria i miniatyr.

Men Maria Raunio har förblivit märkligt okänd. Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om de borgarflickor av god familj som 1907 tog säte i det finska parlamentet, de har hyllats och ärats, som de världspionjärer de var. Men Maria? Var det inte betydligt märkligare med denna olärda kvinna av folket, denna kvinna som utan allt stöd av en social position blev en av världens föregångare som kvinnlig politiker?

**Publicerad i Populär Historia 6/2001