Oliver Cromwell – Englands diktator

År 1661 inträffade en lika brutal som politisk gravskändning i London. Det balsamerade liket efter den döde lordprotektorn Oliver Cromwell togs fram i Westminster Abbey – där det skänkts en högtidlig statsbegravning några år tidigare – och hängdes upp på Tyburns avrättningsplats. I sinom tid kapades huvudet, varefter kroppen grävdes ned i galgbackens jord. Huvudet sattes på en påle, vilken placerades högst upp på Westminster Hall, där de döda ögonhålorna skall ha stirrat ut över London i flera decennier.

Så starkt var det hat som drabbade en av Europas märkligaste statsmän genom tiderna, en konservativ och religiös lågadelsman som mot sina egna intentioner gjorde England till republik och sedan blev republikens monark. Lika beundrad som han var av sina trogna, lika hatad var han av alla de fiender som han besegrade i drabbning efter drabbning. Oliver Cromwell lämnade ingen oberörd.

Oliver Cromwell tog över som 18-åring

Han såg dagens ljus den 25 april 1599 i Huntingdon i östra England, son till Robert Cromwell och Elisabet Steward. Fadern hade suttit i parlamentet och dominerat hembygden i sin egenskap av fredsdomare och rik jordägare. Unge Oliver föddes alltså in i det sociala skikt som av hävd dominerade det engelska samhället.

Han hade ett personligt ansvar för att bevara familjens prestige. När fadern dog var det naturligt att han, arton år gammal, skulle lämna universitetet i Cambridge för att återvända till hemmet i syfte att hjälpa mor och syskon. Några år senare, 1620, gifte han sig med Elisabet Bourchier, dotter till en köpman i London, som i sinom tid skulle skänka honom fem söner och fyra döttrar.

Puritan som rökte och drack

I allt detta var Cromwell föredömligt plikttrogen. Även i övrigt var han typisk snarare än speciell. Han älskade att jaga och var en skicklig kännare av hästar. Han uppskattade musik, särskilt orgelmusik. Trots att han var kalvinistisk puritan till själen var han knappast renlevnadsman i praktiken: han rökte, drack öl och sherry och inmundigade gladeligen det engelska kökets kulinariska kreationer.

Det finns inget som tyder på att Cromwell skulle ha gått till historien om inte kung Karl I kastat in landet i det inbördeskrig som förde Cromwell till makten. Tvärtom: så länge det rådde fred i England gjorde Cromwell bara vad som förväntades av en man i hans ställning. År 1628 gick han i faderns spår och blev parlamentsledamot. Han hade en tid ekonomiska svårigheter, men de upphörde när han vid 39 års ålder ärvde en hel del jord i närheten av Ely efter sin morbror.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

När vi ser den unge Cromwell agera politiskt är det i rollen som arg ung man, därtill färgad av religiös glöd efter att ha genomgått en andlig kris i trettioårsåldern – han ville avskaffa alla biskopar och ersätta rådande prästsystem med lokala predikantval. Cromwell tillhörde de missnöjda stormän som förgäves protesterade mot Karl I:s maktfullkomliga agerande, till exempel indrivandet av en skeppsskatt utan parlamentets godkännande.

Engelska inbördeskrigets utbrott

Men först när kungen såg sig tvungen att inkalla ett treveckorsparlament (”korta parlamentet”) våren 1640, och ett längre parlament i november samma år (”långa parlamentet”, 1640–53), blev det utrymme för Cromwell att agera på den politiska scen han nu, steg för steg, skulle göra till sin.

Från och med 1642 hamnade Cromwell allt oftare i rampljuset. Detta år utbröt det stora inbördeskrig som skulle dominera engelsk historia under den påföljande tioårsperioden. Karl I lämnade London och började samla rojalistiska trupper för att nedslå det bråkiga parlamentet. I detta läge visade Cromwell att han kunde göra mer nytta för parlamentets sak än att bara excellera i puritansk retorik. Han kunde organisera och leda.

Cromwells järnsidor

I juli 1642 fick Cromwell parlamentets tillåtelse att gå till aktion i hembygden. Inom kort hade han satt upp en egen kavalleristyrka, och när krigets första egentliga drabbning ägde rum vid Edgehill den 23 oktober deltog han med sina trupper. Medan andra ädlingar förde befäl på fältet arbetade Cromwell under krigets första år bakom scenen, strängt upptagen av att organisera och träna sina mannar. Han drillade en elitstyrka genom att prioritera duglighet framför religiös övertygelse och social tillhörighet.

Resultatet av mödorna var en ryktbar kavalleritrupp, av sina fiender ofta refererad till som ”rundhuvuden” (Roundheads), ett rojalistiskt öknamn som syftade på deras frisyr (men som de på Cromwells order inte fick lov att använda om varandra). De var också förbjudna att svära och bli berusade. Truppen har gått till historien som the Ironsides, ”järnsidorna”.

Med sina hårdtränade ryttare höll Cromwell östra delen av England för parlamentets räkning, men snart tröttnade han på försvarstaktiken och gjorde på eget initiativ motoffensiver in på rojalistiskt område. Den 28 juli 1643 tillfogade han fienden ett svidande nederlag i slaget vid Gainsborough i Lincolnshire.

Edward Montagus parlamentsarmé

Efter ytterligare framgångar vid Winceby och Newark lyckades han övertala ett tacksamt parlament att skapa en helt ny armé avsedd för anfall. Befälet gavs till Edward Montagu, earl av Manchester, som genomförde rekryteringen under första halvåret 1644. Cromwell utnämndes till Montagus närmaste man med rangen av generallöjtnant. Under det fälttåg som följde triumferade parlamentet över kungen i slaget vid Marston Moor den 2 juli.

Kort därpå utbröt emellertid en intern fejd på den segrande sidan. Cromwell beklagade sig ljudligt över de andra parlamentsofficerarnas grova brister, deras slöhet och ovilja till raskt agerande. Under påföljande månader växte sprickan mellan Montagu och Cromwell. Cromwell attackerade Montagu i parlamentets underhus medan Montagu gjorde vad han kunde för att nedsvärta Cromwell i överhuset.

Fairfax tar över armén

Konflikten slutade med att Cromwell i december drev igenom ett beslut som förbjöd alla parlamentets ledamöter – det vill säga både honom själv och Montagu – att föra aktivt befäl.

Som ledare för nästa parlamentsarmé lyckades Cromwell få parlamentet att utse hans gode vän Thomas Fairfax. Därmed var ett stort hinder på Cromwells väg mot makten undanröjt. Med Fairfax i ledningen för Englands främsta väpnade styrka kunde han agera på ett betydligt mer inflytelserikt sätt än tidigare. Trots att Cromwell formellt inte fick inneha armébefäl kunde han med Fairfax hjälp bli näst högste ledare för armén när denna utsattes för sina svåraste utmaningar år 1645.

Slaget vid Naseby avgörande

I slagen vid Naseby och Langport avgjordes nu, enligt många bedömare, krigets första stora fas till parlamentets förmån. När man efter 1646 års framgångar trodde att kungen var definitivt besegrad önskade emellertid parlamentet avrusta Cromwells och Fairfax armé så fort och framför allt så billigt som möjligt. Detta gick tvärtemot Cromwells önskan att soldaterna skulle erhålla stora belöningar för sina gudomligt inspirerade insatser.

I juni 1647 blev konflikten akut. Cromwell lämnade parlamentet och anslöt sig till de förbittrade trupperna. Till saken hör att armén samtidigt tillfångatog Karl I och därför hade viss trumf på hand. Budbärarna förde under hösten det ena förslaget efter det andra mellan Cromwell, kungen och parlamentet. Mitt under förhandlingarna flydde plötsligt Karl I till Isle of Wight och tog där kontakt med skottarna, som övertalades att gå i krig för den kungliga saken. Parlamentet fann sig nu återigen behöva Cromwell, Fairfax och deras armé.

Karl I avrättas

År 1648 tågade Cromwell mot norr och segrade vart han kom. Ett uppror i Wales krossades och skottarna besegrades. Samtidigt agerade hans anhängare i söder: de mest obekväma parlamentsledamöterna rensades ut från församlingen, och på juldagen accepterade Cromwell att monarken ställdes inför rätta. Domen blev dödsstraff. År 1649 föll Karl I:s huvud.

England hade blivit republik, formellt benämnd Commonwealth. Oliver Cromwell utnämndes till förste ordförande i det styrande organ som kallades Council of State, ”statens råd”. Han var emellertid sällan i London under de tre år som följde på Karl I:s avrättning.

Levellers ville dela lika

Det rådde alltjämt krigstillstånd i Skottland och på Irland, och som om det inte räckte med hotet från obesegrade rojalister hotades republiken inifrån av så kallade Levellers, ”utjämnare”, vilka med en närmast kommunistisk retorik strävade efter att utjämna skillnaderna mellan rika och fattiga. Dessa puritanska extremister var visserligen i minoritet, men de var tillräckligt starka för att orsaka myteri i armén.

Om man i dag vill kritisera Oliver Cromwells agerande mot sina medmänniskor är det lättast att fokusera på dessa år, särskilt på 1649. Hans fördomar mot irländarna var stora – han såg dem som primitiva vildar som endast kunde tämjas i blod – och hans framfart i staden Drogheda har för alltid gjort namnet Cromwell hatat på den gröna ön. Men han segrade. År 1650 kom turen till Skottland, och 1651 led Karl I:s son, Karl II, nederlag vid Worcester. Inbördeskriget var slut. Därmed återkom emellertid 1647 års konflikt.

Cromwell tar över England

Cromwell sökte förgäves medla mellan parlamentet och armén, men innerst inne var han på sina trogna soldaters sida. Avgörandet kom på Cromwells order den 20 april 1653, då parlamentet upplöstes. Först sökte man visserligen upprätthålla dess auktoritet genom att utse ett nytt parlament, men dess medlemmar var lite väl puritanska och radikala. Dessutom konsulterade de sällan Cromwell och regerade gladeligen, men föga lyckosamt, på egen hand.

När 1653 närmade sig sitt slut var Oliver Cromwell en frustrerad man som allvarligt tvivlade på att Englands politiker var kompetenta nog att leda nationen. Något måste göras för att undvika kaos, och i december grep han makten i egna händer. Lågadelsmannen från Huntingdon hade blivit Englands härskare.

Lord protector hans nya titel

Från 1653 till sin död 1658 härskade Cromwell med titeln lord protector. Många har uppfattat hans republik som en militärdiktatur, men själv önskade Cromwell inte framstå som en diktator. Han uppfattade sig snarare som en av de sista kvarvarande lagligt tillsatta ämbetsmännen i England, och han gjorde vad han kunde för att upprätthålla kontinuiteten från tidigare. Han lovade – och höll löftet – att regelbundet inkalla nya parlament och i övrigt rådgöra med Council of State. Dessutom var Oliver Cromwell, som nämnts, djupt religiös.

Han ansåg på fullaste allvar att han hade Gud att tacka för sin makt och för sina framgångar, och nu hade han följaktligen ett tungt ansvar både inför Herren och Englands folk. Samhället måste förbättras, omformas i enlighet med Guds vilja. Domarna måste döma bättre, lagarna måste bli rättvisare. Kyrkan måste befrias från sina biskopar, men inga religiösa förföljelser skulle ske. Skolorna och universiteten måste utvecklas.

Lordprotektor Cromwell var måhända idealist, men han var en idealist med hårda nävar och svärd i hand. Många av sina idéer såg han till att göra till verklighet. Han grundade själv ett nytt kollegium för högre utbildning i Durham och understödde entusiastiskt det lägre skolväsendet.

På vissa punkter var dock motståndet för starkt. Englands domare var helt emot lordprotektorns intervention i rättsväsendet och bromsade de juridiska förändringar Cromwell eftersträvade. Lordprotektorn var här alldeles för radikal för 1600-talet.

Motarbetade dödsstraffet

Han motarbetade exempelvis dödsstraffet – vilket på denna tid var tämligen lätt att ådra sig även för mindre grova brott – och menade att detta borde förbehållas allvarliga fall, såsom högförräderi, uppror och mord. Lika kontroversiell var hans passion för religionsfrihet. Till skillnad från otaliga andra makthavare på 1600-talet, katoliker såväl som protestanter, ansåg Cromwell att det var fundamentalt felaktigt att tvinga ett lands invånare att böja sig under härskarens personliga tro.

Nu fick till och med judarna – som hade landsförvisatsredan 1290 – bosätta sig i England. Det faktum att vissakväkare, liksom andra sektmedlemmar, sattes bakom lås och bom berodde inte på att Cromwell var rädd för deras religion utan på att personerna ifråga arresterades för anstiftan till oroliga situationer och upplopp.

Positivt inställd till monarkin

Om Cromwell var radikal på vissa punkter var han konservativ på andra. Han var ett barn av den jordägande lågadelns samhälle och delade föräldrarnas värderingar. Han såg med förfäran hur det andliga klimatet urartade i anarki, hur predikanter blev utskällda när de sökte predika Guds ord i kyrkorna, och han sökte med alla medel stoppa utvecklingen.

Att han skrämdes av the Levellers och nedkämpade dem är föga märkligt om man betänker var lordprotektorn hörde hemma socialt. Trots sin medverkan till en kunglig avrättning var Cromwell faktiskt positivt inställd till monarkin. Kungadömet var, menade han, en del av det gamla goda engelska styrelseskick som det gällde att slå vakt om. Före Karl I:s flykt till Isle of Wight hade han inte uppfattat sig som dennes fiende, och han hade lekt med tanken att placera en av kungens söner på tronen.

På våren 1657 var Cromwell svårt frestad att själv bli kung. Att han slutligen tackade nej till detta parlamentserbjudande berodde på att han var rädd för det ursinne handlingen skulle väcka hos republikanska trotjänare i armén. I praktiken regerade han emellertid som en konung. Lordprotektorregimen antog formen av en pseudomonarki, något som givetvis väckte missnöje bland parlamentets radikaler.

Hemförlovade parlametet

Åtskilliga republikaner protesterade mot styrelseskicket. Cromwell vägrade emellertid att släppa ifrån sig makten, som han ju hävdade att han fått från Gud. Han insisterade på att England skulle sönderfalla i kaos och drabbas av invasion från utlandet om parlamentet tog över på egen hand. Det dröjde inte länge förrän Cromwell var lika frustrerad över sina parlament som Karl I varit över sina, och liksom sin föregångare hemförlovade han ledamöterna så fort han kunde.

Utrikespolitiskt kännetecknades Cromwells agerande av kall realpolitik. Trots att han gärna talade sig varm för den protestantiska saken var det Englands intressen han prioriterade. Om England råkade tjäna på en allians med det katolska Frankrike var det naturligt för Cromwell att ge sig in i ett dylikt vågspel. Men det handlade inte bara om att delta i det europeiska maktspelet för dess egen skull.

Starten på kolonisationen

Cromwell hade dessutom ett inrikespolitiskt problem att lösa, för vilket utrikespolitiken erbjöd det ultimata medlet. Med hela England, Skottland och Irland pacificerat var ju armén och flottan arbetslösa. Eftersom Cromwells auktoritet ytterst vilade på de väpnade styrkorna måste de hållas sysselsatta. Han slöt därför fred med Nederländerna 1654, efter ett sjökrig som han aldrig uppskattat, och attackerade istället det vacklande men rika spanska imperiet.

Engelska trupper sändes till kontinenten för att stödja fransmännen, som stred mot spanjorerna i Nederländerna, samtidigt som betydande engelska sjöstridskrafter sändes till Västindien. Resultatet var erövringen av Jamaica i maj 1655, en händelse som symboliskt markerar begynnelsen av den expansion på andra sidan Atlanten som gjorde England till en kolonial stormakt.

Oliver Cromwell var en arbetsmyra som aldrig var rädd för att göra sin beskärda del av det politiska hantverket.

Restaurationen efter Cromwells död

Följden blev en allt sämre hälsa. Särskilt de irländska och skotska fälttågen i inbördeskrigets slutfas förde honom till sjukbädden, och de konfliktfyllda åren som lordprotektor gjorde honom inte friskare. I augusti 1658 drabbades han av häftiga malariaattacker och sökte sig till London, där han avled den 3 september. Därmed dog också Englands första och antagligen sista republik.

Sonen Richard var oförmögen att föra arvet vidare. År 1660 genomfördes ”restaurationen”: Karl II återkom, liksom den anglikanska episkopalkyrkan och parlamentet. Påföljande år lät lordprotektorns fiender sin samlade vrede gå ut över hans lik, såsom skildrades i inledningen till denna artikel.

Cromwells framgångar berodde ytterst på att han var en bra chef. Basen för hans makt var den armé han själv byggde och ledde med sina vänner. Han tog personligt ansvar för soldaterna och behandlade både dem och deras officerare på ett anmärkningsvärt professionellt vis. Andligt sett utvecklades han från att ha varit fanatisk puritan till att såsom lordprotektor bli sin samtids främste värnare om religionsfriheten.

Den grymhet som stundom förknippas med Cromwells namn gällde inte hans civila gärning utan hans aktioner mot icke-engelska fiender. På Irlands jord skrev han in sitt namn med blod, och på denna punkt finns det ingen anledning att söka urskulda honom.

Utan Cromwell, inget Rule Britannia

Få engelsmän har rört upp lika heta känslor efter sin död som Oliver Cromwell. Han var puritanen och soldaten som störtade en monarki, införde republik, härskade som pseudokung och gjorde sitt bästa för att alla skulle vara nöjda, men som ofta bara fick otack som lön. Det politiska system han med stor möda konstruerade kollapsade bara något år efter hans död, avskytt av både republikaner och monarkister, men det Storbritannien han skapade med ny armé och stark flotta övertogs med varma händer av samtliga efterträdare.

Utan Cromwell, inget Rule Britannia – detta erkände även hans mest ivriga vedersakare under de sekler som följde. Stundom förkastade man honom som en ondsint demon, stundom som en hycklare, och stundom höjde man honom till skyarna som en förkämpe för ett konstitutionellt styrelseskick i en epok av idel envälden.

Cromwell en engelsk patriot

Idag är flertalet forskare överens om att Cromwell var en patriot som ville väl, även om det inte alltid gick enligt planerna. Han tjusades av makten inte för dess egen skull utan för vad han kunde uträtta genom den. Om vi vill utvärdera hans politiska gärning kan det ha sitt intresse att jämföra Cromwells Ideal-England med senare tiders faktiska utveckling.

Cromwell hade en dröm om en konstitutionell monarki i vilken de rika jordägarna hade mycket att säga till om, helst via parlamentet. Han ville göra England stort och mäktigt, och han spelade med glädje ut kontinentens riken mot varandra. Han förordade religionsfrihet, kolonial expansion och goda universitet. Om bråkiga irländare och sociala uppviglare tyckte han inte. 1700- och 1800-talens brittiska statsmän – och inte så få av 1900-talets – skulle nickande ha hållit med om allt…

Statsmannen Oliver Cromwell var måhända en märklig gestalt på 1600-talet, men han skulle – både som privatperson och som politiker – ha fungerat utmärkt på en rävjakt med likasinnade country gentlemen något sekel senare.

Publicerad i Populär Historia 2/2004