Cola di Rienzo – en romersk revolutionär

Det är inte många romfarare som lägger märke till honom. Man passerar honom när man tar sig upp på Capitolium, en spenslig liten man strax till vänster o

20 december 2001 av Birgitta Kurtén Lindberg

Det är inte många romfarare som lägger märke till honom. Man passerar honom när man tar sig upp på Capitolium, en spenslig liten man strax till vänster om Michelangelos trappa. Hans ansikte är till hälften dolt under 1300-talsluvan och hans hand höjs till hälsning, en romersk talarhälsning som här förefaller rätt patetisk. För det var just på den här platsen, på det forna Capitoliums sluttning, som han en oktoberdag 1353 blev ihjälslagen med sin romerska dröm. Kvar av hans dröm har vi strängt taget bara detta minnesmärke vid trappan, en liten bronsstaty, rest 1877 när det italienska enhetsverket sett sin fullbordan. Den lille mannen var den förste som ägnade sitt liv åt denna enhet. Hans namn var Cola di Rienzo. Till skillnad från Garibaldi och de övriga enhetshjältarna från 1800-talet var han en galning. Hans storhetstid blev mycket kort.

Han var son till en kroginnehavare i Rom. Själv påstod han sig förhoppningsfullt vara produkten av en hemlig förbindelse mellan Henrik VII och sin mor, en vacker tvätterska, som kejsaren skulle ha förälskat sig i när han 1312 befann sig i Rom för att krönas. I dopet gavs han namnet Nicola, efternamnet Rienzo är en dialektal förvrängning av det namn hans verklige far bar, en kroginnehavare som hette Lorenzo.

Den stolte fadern såg till att ge pojken en god skolning. Han skickades till Anagni, platsen för den beryktade örfil som några år tidigare hade träffat påvens kind. Kort efter den skymfen hade Bonifatius VIII dött – av idel grämelse som det sägs – och hans efterträdare flyttade till Avignon för att få franskt beskydd. Sciarra Colonna, mannen som med sin örfil förödmjukat påven, var bara en av de män som gjort den påvliga tillvaron så osäker i Rom, en av många ”rövarbaroner” som vid denna tid utgjorde den romerska aristokratin och som var påvens naturliga maktrivaler. Med påvehovet i Avignon – påvarnas s k babyloniska fångenskap – blev det fritt fram för denna aristokratis självsvåld, anarkin tilltog medan staden Rom alltmer förföll.

Läget i Rom var alltså inte precis strålande när Cola växte upp, men i Anagni fick han vara i fred med sina böcker. Han blev en lysande latinsk stilist och en hänförd kännare av de antika romerska författarna. Han grundlade här det som skulle bli hans livs politiska drivkraft, en längtan tillbaka till Roms storhetstid, till de gamla romarnas Rom. Vid faderns död återvände han till sin hemstad, gifte sig med dottern till en notarie och blev själv notarie. Vid sidan av sitt yrke kunde han ägna sig åt sin passion, att samla och studera antikens romerska inskrifter.

De fattiga for illa i Colas Rom. Adelsfamiljernas gangstervälde påminde i mycket om maffians i dag. De olika klanerna, främst de två familjerna Colonna och Orsini – i dag aktade namn – bekämpade varandra utan misskund. Inför småfolket uppträdde de som en blandning av beskyddare och förtryckare. Rättssäkerheten satt mycket löst.

Cola tog djupt intryck av de religiösa profetior som såg hans tid som en bekräftelse på Antikrists regim. Antikrists ondska skulle enligt dessa profetior efterträdas av en ny epok, då den Helige Ande skulle råda på jorden. Staden Rom – menade Cola – som en gång varit både den antika kulturens och kristenhetens centrum, skulle då återfå sin forna storhet. Förfallet skulle vändas i sin motsats, Rom skulle ta ledningen över Italiens splittrade folk och med de italienska småstaterna enade under Roms spira skulle alla krig mellan dem upphöra. Det var han, Cola, som kallats att utföra detta stora uppdrag.

Men innan allt kunde ställas till rätta måste påven förmås att återvända till sin stad.

Cola var inte den ende som tänkte i dessa banor. Roms handelsmän sände 1342 iväg en delegation till Avignon. De hade två böner som de ställde till påven. Förutom hans återvändande till Rom bad de honom om ett förkortat intervall mellan jubelåren. Det första jubelåret, instiftat av Bonifatius VIII, hade ägt rum år 1300 och då åstadkommit en tillströmning av penningstinna pilgrimer till staden, nästa jubelår skulle enligt planerna inträffa först hundra år senare. Så länge ville folket inte vänta, fattigdomen var stor och kunde endast avhjälpas med en ökad turism.

Förhandlingarna tycks ha gått trögt. Det blev fart på dem först när Cola ett år senare sällade sig till delegationen. I ett eldfängt tal inför det påvliga konsistoriet anklagade han de romerska adelsmännen för total laglöshet. Resultatet blev att han vann påvens öra, om än inte på det sätt han trott. Jubelåret beviljades visserligen, det skulle proklameras redan till 1350, men med talet om adelsskurkar i Rom stärktes påven i sin tro att det var Avignon som var hans säkraste vistelseort. Och de närvarande italienska kardinalerna var inte roade. De mulnade över Colas beskrivning av deras vänner. Kardinal Colonna ville slänga honom i fängelse och hans släktingar hemma i Rom tog ut sin hämnd genom att konfiskera Colas blygsamma egendom i staden.

Det höll alltså på att gå riktigt illa för Cola. Av omsorg om sin säkerhet stannade han kvar i Avignon flera månader. Det var nu han gjorde skalden Petrarcas bekantskap, en bekantskap som höll på att bli ödesdiger för Petrarca.

Det hade gått två år sedan Petrarca – flykting i Avignon alltsedan barndomen – under folkets jubel lagerkrönts uppe på Capitolium för sin diktning. Han hade beviljats romerskt medborgarskap och var en berömd man. Vid den här tiden genomgick han dock en personlig kris och hans tillvaro var i uppror. Mötet med Cola blev en vändpunkt. I den antikvurmande Cola fann han en själsfrände. De föll i varandras armar, talade om sina älskade romerska författare, om Roms storhet, om tidernas elände. Också Petrarca hade bekymrat sig över tillståndet i Italien, över de ständiga krigen mellan dess stater, över de germanska legoknektar som i brist på italiensk enighet utan motstånd skövlade landet. Det är nu Petrarca skriver sin canzone ”Italia mia”, en krigsförklaring till all splittrande partikularism, en eldande lovsång till det sköna Italien och dess stolta forntid, till alla italienares gemensamma urhem.

Petrarca hade mäktiga förbindelser vid påvehovet. Kardinalen Colonna var hans personlige vän, och han lyckades vända hans avoga sinne. När Cola återvände till Rom var det med en påvlig utnämning i fickan: han blev notarie med en månatlig lön på hela fem guldfloriner.

Redan i detta skede uppvisar han tecken på den psykiska obalans som sedan skulle bli hans fall. Klädd i teatraliskt överdådiga kläder for han ut i hotfulla tal mot den romerska nobiliteten. Den tog honom inte på allvar. Han bjöds på middagar där han talade om sig själv som framtida kejsare och där han, föga artigt, lovade att snart låta halshugga sina värdar. Värdarnas vrålskratt tycks ha bekymrat honom föga. Han tolkade det som rädsla för sin nyvunna storhet: han var Guds utvalda redskap.

Vid pingsten 1347 begick han sin statskupp. Omgiven av sina folkliga anhängarskaror och under svängande fanor tågade han utan att möta något som helst motstånd upp på Capitolium. På sin sida hade han Roms påvliga vikarie; kyrkan hade ingenting emot denna krigsförklaring mot de oregerliga baronerna. Colonnaklanens överhuvud, den gamle Stefano Colonna, hade vid tillfället lämnat staden med Roms milis, och stadens två senatorer var med honom. Inför en jublande folkhop talade Cola om reform, och två dagar senare sammankallade han sitt parlament. Han titulerade sig nu folktribun, en återupplivad romersk benämning som skulle antyda demokrati.

Den folkliga upphetsningen skrämde förmodligen baronerna. Många fann för gott att svära Cola sin trohet. Från påven kom ett erkännande av hans nya regim, från hans nyvunne vän Petrarca ett upphetsat gratulationsbrev där han uppmanades att fortsätta kampen: Dö för din sak om du måste, ge aldrig upp frihetens sak, skona inte de banditer du nu övervunnit; på dem bara, dessa skurkar av utländskt blod, släkten Colonna som inte ens är italienare från början utan råa germaner, familjen Orsini som kommer från Spoleto!

Raderna är komprometterande för Petrarca. Några år tidigare hade han blivit gästfritt mottagen av Stefano Colonna i Rom. Dennes två söner i Frankrike, däribland den kardinal som så generöst utverkat favörer för Cola, var Petrarcas mecenater och goda vänner.

Men i Rom skred Cola nu till verket. Ett rundbrev med löfte om frihet och rättvisa för hela Italien, som han sände till de italienska furstarna, lämnades visserligen obesvarat och ingen infann sig till den allitalienska konferens han inbjudit dem till. Inom själva staden Rom såg det bättre ut. I rask takt genomförde Cola sina reformer, av skatte- och domstolsväsendet, av materiell social välfärd likaväl som av andlig. Matutdelning och bostäder skulle förbättras jämsides med den samhälleliga moralen: äktenskapsbrott förbjöds, liksom hädelse och spel. Nattvardsgång påbjöds: underlåtenhet att ta nattvarden en gång om året bestraffades med konfiskation av en tredjedel av vederbörandes egendom.

Han lät dubba sig till ”Riddare av den Helige Ande”. Iförd en guldstickad vit dräkt och med spira i handen anförde han en högtidlig procession till sitt högkvarter i det påvliga Lateranpalatset, där han renade sig med ett rituellt bad i baptisteriets dopbassäng. Följande dag uppenbarade han sig på palatsets balkong, där han förklarade Rom för världens huvudstad och helt flott utdelade romerskt medborgarskap åt alla italienare. Under trumpeters smattrande skockades så de förtjusta nyblivna romarna kring den ärevördiga ryttarstatyn nedanför palatset. Det var den sedermera till Capitolium förflyttade Marcus Aurelius. Statyn troddes ännu vid den här tiden föreställa Konstantin, den förste kristne kejsaren, och hade därför under hela medeltiden lyckats undgå den nedsmältning som så ofta hade blivit de hedniska bronsstatyernas öde. Ur näsborrarna på ”kejsar Konstantins” häst sprutade nu festdagen till ära ut strida strömmar vin: rött ur den ena näsborren, vitt ur den andra.

Men det var inte vinet som berusade Cola, utan makten. Bara två veckor efter festligheterna vid Lateranen var det dags för en ny begivenhet. I Santa Maria Maggiore lät han kröna sig till tribun. En silverkrans placerades på hans hjässa, och han försågs med spira och riksäpple, kejsarmaktens insignier. I ett tal jämförde sig den nykrönte nu med ingen mindre än Jesus Kristus, som vid trettiotre års ålder så segerrik hade uppstigit till himlen.

Den Helige Andes Era hade tagit sin början. Den markerades – precis som sexhundra år senare fascisternas – med en ny tideräkning. Ett brev till Petrarca, där skalden erbjöds att tillsammans med den nykorade tribunen dela ett duumvirat (tvåmannavälde) efter antik förebild, dateras enligt denna tideräkning till den befriade republikens första år. Petrarca var mycket frestad av anbudet, men han befann sig i en besvärlig situation. Påven hade börjat bli misstänksam mot Cola, det var inte längre opportunt att liera sig med honom och Petrarcas mecenat kardinal Colonna vägrade ro fram med medel för en eventuell resa till Rom. Han hade naturligt nog tagit illa vid sig av sin väns hårda utfall mot hans familjemedlemmar. För att komma undan alla pinsamheter skyndade sig Petrarca att lämna påvestaden Avignon och gömde sig på sitt lantställe i Vaucluse.

Redan i september bröt ett adelsuppror ut i Rom. Det leddes av Orsiniklanen. Situationen såg hotfull ut för Cola. Varken den handplockade hundramannamilis han omgav sig med eller hans nygrundade medborgararmé visade något större intresse för att slåss mot de mäktiga baronerna, men Cola fann på råd. Han inbjöd de upproriska baronerna till ett möte på Capitolium, varefter han hastigt arresterade dem och kastade dem i fängelse i akt och mening att låta avrätta dem.

Men modet svek honom inför en sådan massavrättning. Han hörsammade baronernas enträgna böner om nåd och för att inte tappa ansiktet lät han meddela sina anhängare att fienden ångrat sig och därmed underordnat sig folkets vilja. Därefter tågade han i procession ut på gatorna med de frigivna fångarna för att tillsammans med dem fira mässa. De förödmjukade baronerna gnisslade tänder men bidade sin tid.

Senare samma månad proklamerade Cola alla medborgares rätt att delta i valet av en helig romersk kejsare. Kejsaren skulle nu väljas enbart bland italienare. Kandidaterna var, som brukligt är bland diktatorer, en till antalet.

Adeln började samla sig till motstånd. Familjerna Colonna och Orsini slöt momentant fred med varandra. Batalj verkade att förestå och Cola blev nervös. Han sände brev till påven, han utfärdade manifest; på Capitolium lät han hänga upp målningar, där två av hans huvudfiender sågs hängda upp och ned. Nattetid förföljdes han av mardrömmar, i vaket tillstånd pendlade hans humör mellan mani och depression.

I Avignon hårdnade påvens attityd mot Cola. Denne hade stött en ungersk attack på den påvelierade staden Neapel, anklagades för kätteri och hotades nu med interdikt. Under tiden bröt revolten ut i Rom. Colas spioner hann emellertid varna honom och han var förberedd. Vid den slakt som vidtog omkom två av klanäldsten Stefano Colonnas söner, bröder till Petrarcas vän kardinalen i Frankrike. Också en sonson till Stefano dog.

Cola hade själv hållit sig undan sammandrabbningen. När vapenskramlet tystnat, förde han sin son till den plats vid Porta San Lorenzo där medlemmarna av familjen Colonna dödats. Han beskådade blodpölarna. Därefter doppade han sitt svärd i det ännu inte stelnade blodet och dubbade sin son till Riddare av Segern.

Stefano Colonna, den ende som vid baronernas fångenskap sturskt hade vägrat svära Cola sin lydnad, vägrade begråta sin avkomma med orden: ”Ske Guds vilja. Det är bättre att dö än att bli slav till en narr!”

När en förnyad revolt bröt ut i december 1347 flydde Cola från Rom. Han tog sin tillflykt till Ungern, gömde sig sedan i ett kloster i Abruzzerna och intalade sig att han var utsatt för Guds prövning. Påven hade beordrat hans tillfångatagande. Inför utsikten att ställas inför inkvisitionen satte han därför istället sitt hopp till kejsaren.

När jubelåret firades i Rom – det jubelår han bara sju år tidigare hade varit med om att utverka av påven – var Cola en av deltagarna. Bland de tillströmmande pilgrimerna smög han inkognito omkring på gatorna förklädd till munk. Kanske såg han en skymt av en annan sedermera celeber person: det var nu Birgitta Birgersdotter anlände till den heliga staden från sitt hemland Sverige.

Ett helt år tillbringade Cola i Prag. Karl IV, som till en början attraherades av hans vältaliga utläggningar till förmån för kejsarmakten, tröttnade dock på sin gäst. Cola uppträdde alltför exalterat och han hade en kättarrättegång väntande på sig. Vistelsen vid hovet utbyttes en tid mot ett komfortabelt kejserligt fängelse. På påvens uppmaning utlämnades han slutligen till Avignon, där han spärrades in i ett torn i påvepalatset. Belagd med fotbojor som var kedjade vid en ring i taket hade han dock en viss rörelsefrihet i sin cell. Han fick en bekväm säng att sova i, god mat och tillgång till böcker. Han frågade efter Petrarca, men denne höll sig försiktigtvis undan. Petrarca var besviken. I ett brev till en vän ondgör han sig över Cola, som inte valt att dö hellre än låta sig fångas, och han klandrar honom för hans mesighet den gången då han släppte ifrån sig den romerska adeln, ”dessa frihetens fiender”, istället för att en gång för alla krossa dem.

Att delar av Petrarcas egen vänfamilj Colonna de facto hade krossats genom den av honom stödda Cola-regimen tycktes han inte riktigt komma ihåg.

Trots allt skriver Petrarca till de romerska myndigheterna för att försvara frihetskämpen. Han ber dem sända en delegation till påven för att utverka Colas förflyttning till Rom. Det är det romerska folket, inte kyrkan, som har att bedöma hjältens gärning. Ungefär samtidigt frikänner kardinalskollegiet i Avignon Cola från alla anklagelser om kätteri.

I september 1353 sänds han på uppdrag till Rom, nu som påvens man. Det sägs att den påvliga fångenskapen hade gjort honom fet och slö. Han sölade ett helt år på vägen men piggnade till när han slutligen i augusti 1354 kom fram till staden. Ett triumfatoriskt mottagande väntade honom. Under folkets jubel utsågs han till stadens senator.

Men jublet tystnade efterhand. Möjligen var det den påvliga uppbackningen som gjorde att han tappade alla hämningar. Nu var det inte längre tal om någon velighet. Han förlorade många sympatier när han lät halshugga en adelsman som var allmänt omtyckt. Hans nya skatter, inte minst på vin, blev mycket impopulära, och hans obalanserade uppträdande tycktes avslöja en tilltagande mental ohälsa. Sakta men säkert började hans stjärna dala.

När han en morgon i oktober hörde den skränande folkhopen närma sig hans palats på Capitolium, förstod han själv vad klockan var slagen. Beväpnad till tänderna tog han sig ut på sin balkong och försökte till en början lugna massorna. Denna gång hade hans vältalighet emellertid inte en chans. Desperat pekade han på sitt medhavda banér och de stolta bokstäverna från romartiden: SPQR (Senaten och det romerska folket). Senatorn hade dock inte längre sitt folks förtroende. Larmet från massorna tilltog. I ett sista försök att undkomma rusade han in i palatset, drog på sig några enkla paltor, rakade i all hast av sig skägget, sotade sitt ansikte för att se ut som en kolarbetare och firade sig sedan ned på innergården för att därifrån obemärkt kunna slinka in i folkmängden.

Det gick bra en stund. Hans egna högljudda rop mot tyrannen smälte väl samman med de övrigas, tills ett glittrande guldarmband som han glömt kvar på sin handlov avslöjade vem han i själva verket var. Hopen kastade sig över honom, hans huvud höggs brutalt av, det träddes upp på en käpp och fördes runt i triumf. Kroppen släpades till familjen Colonnas palats (nära nuvarande Piazza Venezia) och hängdes till allmänhetens beskådande upp i fötterna från balkongen. Sannolikt var det fråga om en länge bidad hämnd: det var ju just på detta sätt Cola själv hade låtit avbilda den gamle Stefano på Capitolium, och det var samme Stefanos söner som av honom hade drivits i döden.

Finalen på Colas karriär blev en uppbränd kropp vars aska ströddes ut i Tibern. Petrarca, hans intellektuelle vapendragare, kom undan äventyret Cola di Rienzo med blotta förskräckelsen – varken den förste eller den siste revolutionsromantiker som efteråt fick skynda sig att två sina händer.

Det enade Italien förblev för lång tid framåt en dröm. Men drömmen om antiken levde kvar. Roms stolta forntid blev den kraftkälla som renässansens människor snart skulle ösa ur, den blev sporren för Mussolinis storhetsanspråk sexhundra år senare. Historien blir vad man gör den till. Den kan användas till gott och till ont.

Birgitta Kurtén Lindberg är författare och kulturskribent.

Publicerad i Populär Historia 1/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också