Che Guevara – hänsynslös revolutionär

Man kan nästan säga att Ernesto ”Che” Guevara de la Sernas liv både började och slutade med ett astmaanfall. Hela hans exi­stens präglades av sjukdomen, som diagnostiserades redan när han var två år gammal.

6 februari 2008 av Karl Lans

Den blivande revolutionären föddes den 14 juni 1928 i Rosario i Argentina. Föräldrarna tillhörde den argentinska överklassen. På faderns sida hade Ernesto spanskt och irländskt påbrå. På moderns sida var han släkt med den siste spanske vicekungen i Peru, general José de la Serna e Hinojosa. Föräldrarna levde, trots överklasstillhörigheten, som okonventionella bohemer. Lika lite som de brydde sig om sina karriärer, lika mycket bekymrade de sig dock för sonens astma. Allra värst var sjukdomen när Che var mellan fyra och sex år gammal. Familjen flyttade till en rad orter för att hitta det optimala klimatet åt honom. Till slut hamnade de i staden Alta Gracia väster om Buenos Aires, där luften var tunn och torr.

Astman blev lite bättre, men sjukdomen tvingade ändå Er­nesto till långa vilopauser som han ofta använde till att läsa böcker. Där­emellan var han istället extremt fysiskt aktiv. Han sprang, spelade rugby och vandrade i bergen. Ofta sportade han tills han nådde gränsen för vad hans kropp tålde. Det tycks som om de astmatiska problemen gjorde Ernesto Guevara till en mycket viljestark person. Hela tiden var han tvungen att kämpa hårdare än andra.

Trots sin starka vilja fanns det saker han hade svårt för. Han kunde till exempel inte dansa, eftersom han fullkomligt saknade taktkänsla. Han lärde sig heller aldrig tala särskilt bra engelska. Hans franska var däremot utmärkt eftersom han övade den ihop med sin mamma.

Av klasskamraterna beskrevs Ernesto som rebellisk, våghalsig, motsträvig, respektlös och tjurskallig. Hans första politiska iakttagelser blev det spanska inbördeskriget. Han klippte ut tidningsartiklar om kriget, följde noga varje trupprörelse och markerade på en karta i pojkrummet var fronterna gick.

Efter avslutad studentexamen 1947 bestämde han sig för att läsa medicin. Ett starkt skäl till det var hans egen sjukdom; han drömde om att bli en känd allergolog. Efter tre år gjorde han ett studieuppehåll för att resa. Färden gick till de nordligaste delarna av Argentina. Han avverkade 450 mil på en cykel med hjälpmotor. Ernesto fick mersmak för resande och sommaren 1951 gav han sig ut på sin andra resa, ihop med vännen Alberto Granado. Den här gången gick resan genom hela Sydamerika. De reste ihop på motorcykeln ”Poderosa II”, som betyder ”den mäktige”. I Santiago i Chile var de tvungna att överge den trasiga motorcykeln, och tog sig istället vidare genom att lifta. I såväl Chile, Peru som Bolivia upplevde de den smärtsamma kontrasten mellan landskapets skönhet och de fattigas umbäranden. När Che kom tillbaka till Argentina i oktober 1952 hade han förändrats och blivit medveten om Sydamerikas sociala problem.

Nu ville han snabbt bli klar med medicinstudierna för att på nytt kunna resa. Han gjorde upp en ambitiös tidsplan som gick ut på att han skulle klara av de återstående 14 tentorna fram till och med maj 1953. Ernesto gick in för uppgiften med liv och lust. Ofta när han kom hem från arbetet som sjukvårdare satte han sig vid pappans skrivbord och pluggade natten igenom.

Den 11 april ringde det i Ernesto Guevara Lynchs telefon. ”Du talar med doktor Ernesto Guevara de la Serna”, sa Che stolt när hans pappa lyfte luren. Han hade klarat den sista tentan.

I juli 1953 samlades familjen vid järnvägsstationen. Ernesto skulle ut på nästa resa. Innan han försvann skrek han genom tågfönstret: ”Här reser en latinamerikansk soldat iväg.” Det var sista gången han befann sig på argentinsk mark, förutom en snabbvisit på några timmar.

Resan gick till Guatemala, där USA intervenerade i vad de ansåg vara en väns­terrevolution. En planerad jordreform hotade amerikanska intressen. Under den amerikanska invasionen försökte Che organisera ett väpnat motstånd. I brev hem skrev han senare: ”I Guatemala mognade jag och blev till en verklig revolutionär.” Här började han också att kal­las för ”Che”, som är det sydamerikanska indianspråket guaránis ord för kompis. Tillnamnet fick han eftersom han själv ofta använde ordet. Det var också i Guatemala som han träffade Hilda Gadea Acosta, som skulle bli hans första fru. Det var genom henne han kom i kontakt med marxismen. Motståndet i Guatemala misslyckades.

Che begav sig då till Mexico City som var en känd fristad för människor på flykt. Hans hat mot den amerikanska kapitalismen blev allt starkare. I Mexiko läste han för första gången Kapitalet av Karl Marx, och från och med nu började han kalla sig kommunist.

I juli 1955 träffade Che för första gången Fidel Castro som också befann sig i exil i staden. Vid det första mötet diskuterade de politik natten igenom. Morgonen därpå var Che beredd att följa med den beväpnade expeditionen till Kuba för att störta diktatorn Fulgencio Batista. Den 25 november 1956 var det klart för avfärd. De 83 rebellerna tog sig över till Kuba i den gamla jakten Granma som Castro ordnat. Den 2 december var de framme. Revolten började med en katastrof. Batistas män kände till expeditionens ankomst och i den följande eldstriden överlevde bara tolv man. Dessa tog sig upp i den otillgängliga bergskedjan Sierra Maestra i östra Kuba och började där forma en gerillastyrka.

I början av gerillakriget arbetade Che som läkare, men senare deltog han aktivt i striderna och steg snart till den högsta graden, comandante. Detta trots att han aldrig, på grund av astman, gjort militärtjänst. Livet hos gerillan var hårt och disciplinen hölls uppe med stränga straff. En av Ches vänner, Euti­mio Guerra, anklagades för förräderi. I sin dagbok skriver Che: ”Jag gjorde slut på problemet genom att skjuta honom med en 32-kalib­rig pistol i högra sidan av huvudet.”

I slutet av augusti 1958, efter det att revolutionsarmén lyckats försvara sig mot en storoffensiv från Batista, satte sig Che i rörelse västerut med 150 man i följe. Efter fyra månader var man framme vid målet – Kubas viktigaste knutpunkt Santa Clara. Den 29 december 1958 gick de till attack. Gerillan lyckades erövra ett bepansrat tåg med stora vapenlager. Med Santa Claras fall var Kubas öde beseglat. Den 2 januari drog revolutionsarmén in i Havanna med comandante en jefe Fidel Castro och den trettioårige Che Guevara i spetsen. Under tiden hos gerillan hade Che träffat Aleida, som han ingick sitt andra äkten­skap med. Tillsammans fick de fyra barn.

Många menar att det var Che Guevara som var hjärnan bakom Fidel Castros politik, och att det var på grund av Che som det överhuvudtaget blev en vänster-revolution. Månaderna efter omvälvningen visade han, i egenskap av huvudåklagare i de summariska rättegångarna efter re­vo­lutionen, ingen mildhet mot Batista­anhängarna. Tvärtom, hundratals arke­buserades. Che steg snabbt vidare i hier­arkin.

I november 1959 blev han chef för Riksbanken – ironiskt nog, eftersom han avskydde pengar och helst velat avskaffa dem. Dessutom saknade han kunskaper i ekonomi. Men var det en egenskap som kännetecknade honom, så var det hans uthållighetsförmåga och disciplin. Han försökte i rask takt lära sig nationalekonomins grunder. 1961 tillträdde han posten som industriminister, trots att han varken hade erfarenhet av företagande eller produktion. Att sätta den marxistiskt renlärige Che på dessa båda tunga poster var ett misstag. Kuba hamnade i en rejäl konjunkturnedgång.

Efter Kubakrisen i oktober 1962, där Sovjet gav vika för USA:s krav att inte pla­cera kärnvapen på Kuba, blev Che rasande och tappade tron på den sovjetiska kom­munismen. Själv medgav han i en intervju att om Kuba hade fått kontroll över raketerna, skulle de ha avfyrats mot USA.

En av Ches viktigaste uppgifter på Kuba gick ut på att marknadsföra revolutionen runt om i världen. Vid sidan av detta var hans stora projekt skapandet av den nya människan som skulle vara höjd över armbågskapitalismen, en människa som inte tänkte individualistiskt utan nöjde sig med att vara en kugge i ett stort maskineri. Han försökte själv vara ett gott exempel genom att regelbundet arbeta oavlönat vid sockerrörsskörden. Men någon större sympati för eller medkänsla med sina medmänniskor visade han inte.

Så en dag i april 1965 var Che plötsligt försvunnen. Ingen kunde förklara vart han tagit vägen. Man talade om att hans försvinnande berodde på oenighet med Castro och det stämmer att kompanjonskapet dem emellan blivit kritiskt när den kubanske ledaren gick med på att öka samarbetet med Sovjetregimen. Men Che närde också drömmen om att sprida revolutionen vidare på samma sätt som på Kuba. Ett av hans favoritcitat var: ”Vi måste vara realistiska och försöka göra det omöjliga.” Han misstog sig dock såtillvida att situationen på Kuba var unik. Hela statsapparaten var så genomrutten att det inte behövdes mer kraft än några få gerillamän för att störta den.

Det som hänt vid Ches försvinnande var att han under stort hemlighets­makeri rest till Kongo för att där träna upp en väns­­tergerilla. Försöket att utbilda de blivande revolutionärerna misslyckades dock och i mars 1966 var han tillbaka på Kuba. Nu började Che Guevara förbereda det som skulle bli hans sista mission. Han ville sprida revolutionen till ett nytt latinamerikanskt land och bestämde sig för att pröva lyckan i Bolivia. Det finns också de som menar att det var Castro som låg bakom denna resa, som skulle bli Ches sista. Alla Castros nära medarbetare hade en tendens att försvinna efter ett tag, när de började bli obekväma.

Före resan förklädde sig Che till handelsresande Adolfo Mena Gonzáles. Hans förklädnad var perfekt. Revolutionären i olivgrön uniform hade förvandlat sig till en tunnhårig, korpulent man med tjocka glasögon. Inte ens hans närmaste medarbetare kände igen honom.

Den 6 november 1966 kom han till Bolivia. Projektet blev dock en katastrof från början till slut. Gerillan fick inte ens stöd från det bolivianska kommunistpartiet och från den fattigare delen av befolkningen. Gerillagruppen blev aldrig större än 46 man. De jagades av armén och av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Samtidigt blev Ches hälsa allt sämre.

Den 8 oktober 1967 var det slut. De 16 gerillamän som återstod befann sig omringade i en ravin i närheten av byn La Higuera i västra Bolivia. Enda sättet att ta sig ut var genom att strida. Strax efter klockan ett på eftermiddagen gick de till anfall. Che träffades av en kula i benet och samtidigt fick han ett häftigt astmaanfall och blev tillfångatagen. Han låstes in i La Higueras byskola. I huvudstaden La Paz kunde man inte bestämma sig för vad man skulle göra med den berömde fången. Man hade av­skaffat dödsstraffet och ett fängelse med hög säkerhet saknades. En utlämning till USA skulle skada den nationella stoltheten. Che Guevara själv trodde inte att han skulle avrättas. ”Jag är mycket värdefullare för er levande än död”, ropade han åt soldaterna. Men han hade fel. På morgonen den 9 oktober meddelades att man skulle eliminera Gue­vara. Generalstaben och presidenten hade inofficiellt beslutat detta. När Che fick be­skedet lär han ha sagt till den kubanske CIA-agenten Felix Rodriguez, som meddelade honom beslutet: ”Hälsa Fidel att det här inte betyder slutet för revolutionen. Den kommer att segra någon annanstans. Hälsa min fru att hon ska glömma allt, gifta om sig och vara lycklig och säg till soldaterna att de ska sikta rätt.”

En underofficer vid namn Mario Terán fick uppgiften att skjuta Che. När Terán klockan 13.10 kom in i rummet där Che låg, tvekade han. Han gick ut igen, drack några klunkar whiskey, steg in igen. Då sa Che till honom: ”Jag vet att du har kommit för att döda mig. Skjut din fegis, du dödar bara en människa.” Så fattade Terán mod och avlossade ett halvt dussin skott mot Ches överkropp. Ett av skotten träffade hans hjärta.

Ches kropp bands fast på landningsstället på en helikopter och transporterades till staden Vallegrande, där den tvättades och gjordes i ordning. Den slitne och smutsige Che förvandlades till en ung och till synes vital man. Flera personer sa sig se likhet mellan honom och Jesus. Militären försökte intala folk att Che stupat i strid. Under största hemlighetsmakeri begravdes hans kropp i mörkret bredvid landningsbanan i Valle­grande. Först i juli 1997 hittades kvar­levorna och fördes till Kuba.

Efter Ches död höll Fidel Castro ett tal över sin döde vän, där han bland annat beskrev Che som en ”ojämförbart duktig soldat, en utomordentlig ledare, utomordentligt modig och anfallsvillig. Om han hade en svaghet så var det just hans anfallsvillighet och hans förakt för varje fara”. Här började den verkliga ikoniseringen.

Che Guevaras stoff ligger begravt vid Santa Clara, där man rest ett jättelikt monument över honom.

Hade han inte avrättats i Bolivia skulle myten om honom knappast varit lika stor i dag. Hans bild skulle inte ha gått att se på miljontals föremål. Utan misslyckandet hade Che varit en av många revolutionärer, visser­ligen ovanligt kompromisslös, men ändå inte unik. Den franske författaren Jean-Paul Sartre kallade honom för den mest fullkomliga människa han träffat, eftersom han levde som han lärde.

Che lämnade en bekväm position som minister för att föra en obekväm gerillakamp mot imperialismen och han fick precis den död han önskat sig, den hjältemodige krigarens. Han dog tillräckligt ung för att evigt förbli ung, dessutom i lagom tid för att bli upphöjd till ikon under revolternas år 1968. Detta trots att han hade många människors död på sitt samvete.

Världsberömt porträtt

Ett av världens mest berömda foton togs den 5 mars 1960 av fotografen Alberto Korda vid en statsbegravning i Havanna. Bilden förevigar den i intet blickande revolutionären med lockigt hår och en röd stjärna på baskern. Fyrtio år efter hans död finns bilden på Che stiliserad på t-shirtar, pennor, muggar och klockor. Under bilden står ofta Ches mest kända citat: Hasta la victoria siempre! (»Kämpa till den slutliga segern»).

Bilden publicerades först två år efter Ches död då en italiensk förläggare tog med fotografiet till Europa och lät trycka upp tusentals affischer.

Karl Lans är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia 10/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också