Peróns återkomst
Liksom flera andra latinamerikanska länder har Argentinas moderna historia präglats av våldsamma politiska strider. Populär Historias medarbetare Gunnar Dahl var själv, som svensk affärsman, närvarande i Buenos Aires när den mytomspunne Juan Perón återkom till makten på 1970-talet.
Juan Perón talar till nationen i Buenos Aires den 1 maj 1974. Till höger hans fru Isabel Perón.
Det är eftermiddag den 1 maj 1974 på Plaza de Mayo i Buenos Aires. Om en timme ska Argentinas president Juan Domingo Perón tala till folket från presidentpalatsets balkong. Det stora torget fylls sakta med människor, och banderoller med presidentens bild vajar över den växande folkmassan. Slagorden ljuder. Från sidogatorna rullar lastbilar in, fyllda med trashankar som skränande hoppar ned från flaken.
Beväpnade funktionärer förser dem med plakat och inom kort har oljudet övergått till ett taktfast skanderande: ”Perón, Perón, Perón…” Snart trängs över hundra tusen människor på torget. Två militärhelikoptrar cirklar ovanför våra huvuden. Vi väntar med spänning på att den åldrige presidenten ska visa sig.
Så börjar ljudet av mullrande trummor fylla luften och några figurer blir synliga uppe på balkongen. Folk blir som besatta och ett unisont skrik stiger mot himlen: ”Perón, Perón…”
Arbetarnas president 1946
Detta är andra gången som Juan Perón står i spetsen för sitt land. Första gången var 1946. Då hade han arbetarklassen bakom sig. Perón utlovade reformer och infriade snabbt sina löften. Med den växande industrin följde nya jobb, pensions- och försäkringskassor inrättades, social trygghet skapades och kvinnorna fick rösträtt.
Vid sin sida hade Perón dessutom sin karismatiska och omåttligt populära hustru Eva, av folket kallad ”Evita”. Hon ledde det sociala reformarbetet och trollband massorna med sina passionerade tal.
Med åren antog dock Peróns regering formen av ren diktatur och 1955 störtades han genom en militärkupp och tvingades i landsflykt. Minnet av honom och hans helgonlika hustru levde emellertid kvar och efter sjutton år i exil återvände han, 77 år gammal, till Argentina som en frälsare. I oktober 1973 valdes han på nytt till landets president.
Även denna gång hade han en viljestark hustru vid sin sida – Isabel. Hon fick posten som vicepresident. Folkets gunst vann hon dock aldrig. Ännu var minnet av ”Evita” så levande att taxiförarna stannade sina bilar och höll en tyst minut på hennes dödsdag.
Kuppen i Chile
Tiderna var emellertid oroliga och problemen 1973 var inte desamma som 1946. Bara någon månad innan Perón utropats till Argentinas president störtades hans kollega Salvador Allende i grannlandet Chile. Det var slutet på ett socialistiskt experiment: banker och företag hade nationaliserats, arbetarnas löner höjts kraftigt och fabriksockupationer genomförts. Utländska investerare hade givetvis sett på allt detta med oro. När nu militärjuntan tog makten trodde de sig kunna pusta ut; kanske skulle det äntligen bli ordning och reda i Chile. Och naturligtvis hoppades man att Perón skulle visa samma bestämdhet i Argentina. Men förhoppningarna i den vägen skulle inte infrias.
Efter kuppen 1955 hade dörrarna öppnats för utländskt kapital vilket sökte sig till de stora och högteknologiska företagen. Klyftan mellan dessa och de mindre och omoderna företagen ökade och genom rationaliseringar växte arbetslösheten. När regeringen ville sänka arbetarlönerna utlöstes kravaller och demonstrationer. I det läget återvände Perón.
Peróns tredje väg
Han utlovade en tredje väg mellan socialism och kapitalism, en väg som visade sig vara en opportunistisk blandning av fascism och nationalism. I varje fall dög den inte till att kurera landets ekonomi. Efterkrigstidens industriella expansion var över sedan länge och jordbruket, en gång landets ledande exportsektor, var inte längre i stånd att förse ens de egna medborgarna med kött.
De rika jordägarna drev sina stora egendomar under nära nog feodala former och intresserade sig inte för rationaliseringar. För stadsborna gjorde sig det ineffektiva jordbruket påmint genom så kallade köttfria veckor. Under dessa fanns det inget nötkött på krogarnas menyer, det skulle gå på export i stället. Inflationen var därtill sådan att utländska besökare försedda med dollar fick anstränga sig för att lyckas göra av med sina dagtraktamenten. Välbeställda argentinare investerade sina besparingar i nötboskap i förhoppningen att på så vis rädda dem från inflationen.
Överdriven byråkrati
I stället för att liberalisera ekonomin införde den peronistiska regeringen en mängd byråkratiskt krångel. Om ett företag till exempel ville höja priset på en produkt så var det nödvändigt att fylla i ett tjugosidigt formulär med alla tänkbara uppgifter om kostnader och motiv för höjningen och skicka in detta till myndigheterna. Sedan fick man vänta i ett halvår på svar om höjningen godkändes eller inte. Detta var naturligtvis ytterst irriterande för de utländska företag som var i färd med att etablera sig på marknaden, och allt eftersom landets politiska problem hopade sig steg oron. Perón var gammal och hans hälsa vacklande. Vad skulle hända? Skulle det gå som i Chile? Efter att generalerna i Santiago visat sina rätta ansikten var det ingen som ville se en upprepning av detta i Argentina.
Troligen förlorade Perón också åtskilliga av sina tidigare så entusiastiska yngre supportrar i samband med att den populäre sångaren Tom Jones skulle hålla en konsert i Buenos Aires som skulle direktsändas i tv. Det var inte varje dag som världsberömda artister från Europa gästade Argentina och därför talades det om evenemanget i veckor i förväg. När den stora kvällen kom bänkade sig miljoner förväntansfulla argentinare framför tv-apparaterna. Det skulle bli en helkväll. Då, just som konserten skulle börja, meddelades det att denna hade ställts in. I stället skulle presidenten tala till nationen.
Perón pratade i två timmar. Förmodligen har aldrig vare sig förr eller senare så många tv-apparater stängts av samtidigt i Argentina som den kvällen.
Isabel tog över när Juan Perón dog
Den 1 juli 1974, bara två månader efter sitt tal till folkmassan på Plaza de Mayo, avled Perón. Hans änka (som aldrig blev ”Isabelita” med folket) tog nu över som president och högsta befälhavare för krigsmakten. Hon var en före detta nattklubbsdansös och hennes närmaste rådgivare var astrolog. Politisk upplösning och galopperande inflation följde, och två år senare ingrep militärerna och tog makten. En ny, tragisk epok i Argentinas historia hade därmed inletts.
Gunnar Dahl är historiker och författare. I mitten av 1970-talet var han bosatt i Buenos Aires, där han arbetade för ett svenskt företag.
