Förföljda och föraktade
En naturlig startpunkt är frihetstiden 1719–72, denna blomstringstid för svensk politik och svenskt partiväsen.
En som verkligen drabbades av politikerförakt var bonderiksdagsmannen Jan Persson från Stora Tuna. Den 12 april 1743 låg han kraftigt blödande ur näsan, med håret delvis avrivet, i en grop (”tjuvkistan”) utanför sockenstugan i Leksand. Ner dit hade han kastats av ursinniga väljare. Enligt egen utsago fick han stanna i gropen till morgonen därpå. För att förstå hans öde måste vi kasta oss in i den tidens politiska strider.
Hattpartiet, som tagit makten vid riksdagen 1738–39, genomdrev ett revanschkrig mot Ryssland, med kungens och riksdagens stöd (samt franska pengar). Kriget 1741–43 blev ett misslyckande. Brist på proviant och dricksvatten, sjukdomar, deserteringar och en minst sagt usel militär planläggning ledde till nederlag och ett påtagligt ryskt inflytande, främst i tronföljdsfrågan. Kejsarinnan Elisabets kandidat, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, stärkte nu sina aktier.
Risk för repressalier
Bönderna hade flyttat fram sina positioner under 1730-talet. Med tidstypisk slughet förklarade ståndets ledamöter att de inte kunde komma hem med till exempel skattehöjningar i ränseln. Det fanns risk att ”den utblottade hopen ... på sådan händelse lärer icke sig allenast tillfoga deras fullmäktige (= riksdagsmännen) allehanda bedrövliga och svåra vedervärdigheter utan ock av misströstan sinsemellan uppväckas till eländige extremiteter och farlige försök”, hette det 1731. Alltså – risk både för repressalier mot riksdagsmännen och uppror. Så blev också fallet.
Bondeupproret 1743 har gått till historien som ”dalupproret”, eller i nedsättande ordalag ”stora daldansen”. Det jäste bland allmogen i Dalarna, Västmanland och Bergslagen. Hungersnöd hotade. De svåra förlusterna i kriget ledde till massprotester mot nya utskrivningar. Bönderna krävde stränga straff för de försumliga generalerna och lanserade också sin egen tronpretendent, kronprins Fredrik av Danmark.
Landshövding C G Wennerstedt försökte på landstinget i Leksands sockenstuga den 12 april att tala allmogen till rätta. Svårt trängd fick han i tre timmar svara på 300–400 ilskna bönders frågor. Hans sinnestillstånd påverkades säkert också av att bönderna burit fram en väldig spikklubba som med kraft stöttes i taket och därvid fastnade.
Sedan landshövdingen avvikit riktades allmogens maktdemonstration mot de närvarande bonderiksdagsmännen. Gatu Erik från Tällberg (69 år gammal) blev svårt slagen. Jan Persson ogillade också hattregimens politik, men varnade för våldshandlingar. Han hade godkänt krigsförklaringen 1741, ett brott han nu fick sona i ”tjuvkistan”.
Även andra bonderiksdagsmän drabbades under våren av allmogens vrede. De ansågs vara mutkolvar, bestuckna med ”vin och feta kalvstekar”. Präster och borgare fick höra att ”herrarna borde halshuggas”.
Ämbetsverk
Den ståndsriksdag som verkade på 1700-talet var snarare ett ämbetsverk än ett parlament. Prästerna samt de flesta inom både adeln och borgarståndet var ämbetsmän. De fyra stånden representerade i första hand olika samhällsintressen (krigsmakt-förvaltning, kyrka-lärdom, näringsliv respektive jordbruk), inte enskilda medborgare.
Att vara riksdagsledamot gav prestige (i normala fall!) samt frestande erbjudan den om penningstöd från utländska makter som ville påverka svensk politik: England, Ryssland, Frankrike och Danmark. Det utländska biståndet var i sig inget anmärkningsvärt. Även kungahuset tog i hemlighet emot stöd och utomlands florerade också systemet.
Krav på ansvarighet inför väljarna förekom mest bland bönderna. Riktigt kontroversiell blev tanken först när borgarståndet nåddes av förändringens vindar. Den radikale köpmannen Christopher Springer försökte på 1740-talet att avsätta hattpolitikern, grosshandlaren och ”skeppsbroadelns” ledande man, Thomas Plomgren. Springers så kallade principalatslära (principaler = valmän, väljare) innebar att riksdagsmännens mandat (förutom på Riddarhuset där varje adelsätt var representerad) skulle kunna återkallas. Tankarna ansågs så farliga att Springer 1747 dömdes till livstids fängelse, ett straff han undkom genom att rymma till Ryssland där han gick i den enväldiga kejsarinnans tjänst.
Negativ syn på politiken
Under 1800-talet dominerade en negativ syn på frihetstidens politiska system. Regeringsformen 1809 hade slagit fast principen om maktdelning. Riksdagen bestämde om skatter och hade medinflytande i lagstiftningen, men den verkställande makten låg hos kungen. Begreppen parti, politik och politiker förknippades med frihetstidens regerande riksdag, maktmissbruk och korruption.
Att sitta i regeringen var inget politiskt uppdrag. Kungens rådgivare var ämbetsmän med en lång karriär inom ämbetsverk och krigsmakt bakom sig. Riksdagen kunde inte av politiska skäl avsätta någon regeringsmedlem. Parlamentarismen var lika suspekt som de ovan nämnda begreppen.
Detta förhindrade naturligtvis inte att regeringen bedrev politik i vår mening, eller att olika politiska grupperingar uppstod i de fyra stånden. Men de samtida normerna försvårade ett verkligt genombrott för modern politik och uppkomsten av ett modernt partiväsen.
Wallenberg och Bildt
Efter 50 års debatt ersattes ståndsriksdagen 1865–66 av en tvåkammarriksdag. Principen om att alla riksdagsmän skulle väljas (om än av en minoritet av folket) slogs fast. Ändå levde de gamla idéerna om ledamöternas obundenhet kvar.
Tanken var att första kammaren skulle utgöra en tillbakahållande kraft i det politiska systemet. Den skulle föra ”bildningens och förmögenhetens talan”, enligt riksdagsreformens arkitekt, Louis De Geer.
De som trädde in i förstakammarsalen 1867 var onekligen en exklusiv grupp. Bland de 125 ledamöterna (bara 6 000 förmögna var valbara till denna elitens kammare) återfanns bankmannen André Oscar Wallenberg och ämbetsmannen Gillis Bildt (farfarsfarfäder till dagens generation) samt andra i dag kända politikernamn som af Ugglas och Wachtmeister. Perssöner och andra representanter för allmogen hamnade i den bondedominerade andra kammaren.
Skillnaden både mot i dag och delvis under ståndstiden var att 1867 års riksdagsmän (fram till 1922 var de ju alla män) inte främst representerade olika intressen. Det var den direkta samhällseliten som satt i riksdagen. Wallenbergs och Bildts ställning i samhället gjorde det naturligt för dem att också delta i riksdagsarbetet. Det vore som om till exempel ABB:s Percy Barnevik, SJ-chefen Stig Larsson och Svenska Akademiens Sture Allén skulle nöta riksdagens stolar i dag.
Politik som levebröd
Riksdagsledamöterna på 1800-talet var inte yrkespolitiker. Första kammarens ledamöter fick inte ens arvode. Bara den som hade en ekonomiskt oberoende ställning kunde träffa förnuftiga beslut, ansåg man. Rikspolitiken hade inte heller den starka ställning som den har i dag. Riksdagen var bara samlad tre månader årligen – under ståndstiden inte ens varje år.
Först med parlamentarismens, demokratins och det moderna partiväsendets genombrott träder yrkespolitikern in på scenen. Liberalen Karl Staaff hade visserligen en karriär som advokat bakom sig men blev politiker på heltid. Hjalmar Branting gjorde, liksom senare socialdemokratiska ledare som Per Albin Hansson, karriär inom partiets press. Sedan blev politiken deras levebröd.
Respekten för politiker var i allmänhet hög, något som gällde uppsatta personer i allmänhet. De kunde gå ofredade på gatorna. Tidningsmännen frågade artigt om statsrådet ville ge en kommentar. Sade denne nej drog sig reportern tillbaka. In på 1970-talet fick finansminister Gunnar Sträng utan påstridiga frågor i TV redogöra för budgetens nödvändiga skattehöjningar. I dag är såväl riksdagsmän som statsråd intensivt påpassade, och deras moral både på och utanför den politiska scenen ifrågasätts ständigt.
Gamla skandaler
Massmedias förändrade roll har rimligen betytt mycket för allmänhetens syn på politikerna. Skandaler har nämligen alltid funnits inom politiken. De frisinnades C G Ekman tvingades avgå som statsminister 1932 sedan han tagit emot bidrag till partiet från finansmannen Ivar Kreuger, men bara redovisat en del och förnekat andra (se Populär Historia nr 4/94). Mona Sahlins kontokortsnonchalans väger lätt jämfört med Ekmanaffären.
”Rättsrötedebatten” på 1950-talet gällde främst ämbetsmän men också en del politiker. Statsrådet Quensel tvingades avgå sedan hans agerande i den så kallade Kejneaffären ifrågasatts. Pastor Kejne ansåg sig vara förföljd av en ”homosexuell liga”, ledd av Quensel.
Bondeförbundsledaren Gunnar Hedlund kunde däremot sitta kvar trots att han under sin tid som inrikesminister i koalitionsregeringen mellan bondeförbundet och socialdemokraterna 1953 dömts till böter för skattebrott, om än av mindre allvarligt slag. I dag skulle en sådan affär sannolikt ha blivit hans fall.
Förakt eller misstro?
Kanske tiden för en positiv syn på politikerna var en parentes, en kort period (ungefär 1910–70) som sammanföll med det moderna svenska samhällets uppbyggnadsfas: demokratins etablerande, folkhemsbygget och välfärden. Innan dess sågs politik som något negativt, något som splittrade landet. I dag växer kritiken mot de förtroendevalda, på alla nivåer.
Att det är så visas inte bara av mängden politiska skandaler. Även vetenskapliga belägg kan uppbådas. Påståendet ”partierna är bara intresserade av folks röster, men inte av deras åsikter” brukar användas i väljarundersökningar. 1968 höll 37 procent av de tillfrågade med om påståendet, 1982 60 procent och 1994 69 procent. Andelen som har ”mycket stort förtroende” för våra svenska politiker har sjunkit från 3 procent 1988 till 1 procent 1994.
Även om man inte bör tala om förakt, snarare om misstro, är trenden tydlig. En till att börja med hälsosamt kritisk inställning har kanske redan börjat övergå till avståndstagande från, eller ointresse för, det politiska systemet som helhet. Valforskarna kan nämligen inte se några positiva samband mellan politiskt intresse och kritik av politikerna. I stället är sambandet det motsatta: ju mindre kunnig, desto mer kritisk.
Christopher Springer förföljdes för att han kritiserat det rådande systemet. Numera kan vi, tack vare demokratins och politikens segrar efter 1900, utan fara för liv och lem uttrycka vårt misshag. Politikerna riskerar inte stryk i dag, bara att löpa gatlopp i pressen. Något mer opportunt att säga i dag än att politiker ljuger finns väl knappast. Kanske blir istället den som påpekar också väljarens/medborgarens ansvar lika förföljd som Springer?
Torbjörn Nilsson är fil dr och verksam vid Historiska institutionen, Stockholms universitet.
