Ex-diktatorer jorden runt

Framåtskridande och folkmord, demokrati och diktatur – 1900-talet är paradoxernas århundrade. Efterkrigstidens ekonomiska utveckling har ägt rum mot en fo

29 december 2003 av Magnus Jacobson

Framåtskridande och folkmord, demokrati och diktatur – 1900-talet är paradoxernas århundrade. Efterkrigstidens ekonomiska utveckling har ägt rum mot en fond av övergrepp, politiska mord, kränkningar av mänskliga rättigheter, massakrer och tortyr.

Under det kalla kriget tycktes det inte finnas några gränser för vad USA och Sovjetunionen kunde stödja, bara det gynnade kampen mot den andra sidan. Efter murens fall har villkoren för det internationella samfundet förändrats.

I Haag och Arusha ställs krigsförbrytare inför rätta. Under 2003 beslutade FN att inrätta en permanent internationell brottmålsdomstol. Äntligen tycks mänskligheten ha fått ett legalt instrument för att göra upp med de gångna decenniernas tyranner.

Det börjar bli bråttom. Bara under de senaste åren har flera av de värsta gått ur tiden; Idi Amin dog i somras, den angolanska gerillarörelsen Unitas blodbesudlade Jonas Savimbi gick ur tiden förra året, medan Zaïres envåldshärskare Mobutu dog 1997. Och Augusto Pinochet, Alfredo Stroessner och P W Botha är alla åldersstigna män. Att hitta tyrannerna är inget problem. Åtskilliga av det sena 1900-talets diktatorer lever helt öppet, i hemlandet eller i exil.

Efraín Ríos Montt, president i Guatemala 1982–83. Lever i hemlandet.

Ríos Montt kom till makten efter en statskupp, införde undantagstillstånd och intensifierade kriget mot gerillan. Hans korta tid som diktator var den blodigaste under det tre decennier långa inbördeskriget. 75 000 människor dödades, tiotusentals flydde.

Raoul Cedras, general och kuppmakare i Haiti 1991–94. Exil i Panama.

Störtade den folkvalde presidenten Jean-Bertrand Aristide 1991. Hundratals män-niskor dödades vid kuppen och Aristide flydde utom-lands. Under Cedras terrorregim mördades upp emot 10 000 män-niskor. 1994 flydde han undan en USA-ledd invasion. Han fick asyl i Panama. År 2000 dömdes han av en haitisk domstol för en massaker i ett slumområde, men Panama vägrar lämna ut honom.

Joao Bernardo »Nino» Vieira, president i Guinea-Bissau 1980–99. Exil i Portugal.

Tidigare överbefälhavare och premiärminister som grep makten genom en militärkupp. Styrde landet som enpartistat fram till 1990-talet. Hans syndaregister omfattar mord på politiska motståndare, korruption, vanstyre och brott mot mänskliga rättigheter. Störtades i militärkupp efter blodigt inbördeskrig som tvingade hundratusentals på flykt. Framlever sina dagar som lantbrukare.

Augusto Pinochet, president i Chile 1973–90. Lever i hemlandet.

Pinochet tog makten genom en militärkupp 1973. Han förbjöd politiska partier och fackföreningar, införde censur och belägringstillstånd, och inrättade en militärdiktatur där alla ledande poster bekläddes av militärer. Upp emot 3 000 människor mördades av regimen.

En miljon oppositionella flydde landet. Pinochet höll på att bli utlämnad till Spanien under ett besök i London 1998, men har hittills klarat sig undan.

Alfredo Stroessner, president i Paraguay 1954–89. Exil i Brasilien.

Veteranen i samlingen, född 1912.

Efter 35 år som diktator flydde Stroessner till Brasilien, anklagad för kidnappningar, tortyr och mord. Han kom till makten efter en militärkupp och styrde med hjälp av valfusk, diktatur och brott mot mänskliga rättigheter. Från 1957 till 1987 rådde undantagstillstånd i landet. Oppositionella dödades eller fängslades i koncentrationsläger i djungeln. Erbjöd knarkhandlare, nazistförbrytare och ex-diktatorer en fristad. Störtades genom en militärkupp.

Hissène Habré, president i Tchad 1982–90. Exil i Senegal.

Installerade sig som president 1982 efter att ha drivit iväg en konkurrerande krigsherre från posten. Upp emot 40 000 människor kan ha avrättats och ett par hundratusen ha blivit torterade under Habrés styre. Han störtades och flydde ur landet med en stor del av statskassan i bagaget. Lever gott i en by utanför Dakar.

Jean-Claude »Baby Doc» Duvalier, president i Haiti 1971–86. Exil på Franska rivieran.

Ärvde presidentposten efter fadern, François »Papa Doc» Duvalier. Familjen terroriserade det haitiska folket i tre decennier med hjälp av säkerhetstjänsten tonton macoutes och voodoo-religion. Jean-Claude fortsatte faderns vanstyre och terrormetoder. Under hans tid beräknas över 40 000 haitier ha mördats. Klarade sig länge kvar vid makten med stöd av USA, som också hjälpte familjen att fly till Frankrike. Med en stor del av statskassan i bagaget har »Baby Doc» gjort sig känd för snabba bilar och lyxliv.

Daniel arap Moi, president i Kenya 1978–02. Lever i hemlandet.

Moi höll sig kvar vid makten i 24 år genom en auktoritär regim som inte tillät någon allvarlig opposition. Först 1991 infördes flerpartisystem, men brotten mot de mänskliga rättigheterna har varit legio fram till i dag. Det politiska våldet, ofta iscensatt som konflikter mellan olika folkgrupper, har skördat tusentals människoliv. Korruptionen genomsyrar hela det kenyanska samhället, inklusive den yttersta makteliten.

Milton Obote, president i Uganda 1962–71 samt 1980–85. Exil i Zambia.

Blev under sin första presidentperiod en allt mer maktfullkomlig och brutal diktator. Störtades av Idi Amin, men tog tillbaka makten ett decennium senare. Under hans andra period som president dödades 100 000 i strider, massakrer och tortyr. I kriget mot den senare presidenten Museveni gick Obotes styrkor fram med oerhörd grymhet. Obote sägs leva under relativt knappa omständigheter.

Alberto Fujimori, president i Peru 1990–2000. Exil i japan.

Vann presidentvalet 1990. Genomförde en statskupp 1992 för att stärka makten. Parlamentet upplöstes, högsta domstolens ledamöter avsattes, oppositionspolitiker och journalister fängslades. Polis och militär fick fria händer mot gerillan, gick hårt fram mot civilbefolkningen, men fick amnesti för alla brott mot mänskliga rättigheter. Fujimori omvaldes en tredje gång efter att ha trixat med konstitutionen, men avgick efter en korruptionsskandal. Han har anklagats för korruption, förräderi och för att ha auktoriserat dödspatruller, men Japan vägrar lämna ut honom.

P W Botha, president i Sydafrika 1984–89. Lever i hemlandet.

Från 1978 premiär- och försvarsminister innan han blev president. Accepterade inga förändringar som hotade de vitas maktställning. Under Bothas ledning blev Sydafrika alltmer en polisstat. Han styrde landet med hjälp av det statliga säkerhetsrådet, där militären var väl representerad och han själv satt som ordförande. Enligt sanningskommissionen är han en av tre personer som under apartheidtiden begått så grova brott att de kan ställas inför rätta. Själv vägrar han att vittna inför kommissionen.

Mengistu Haile Mariam, president i Etiopien 1977–91. Exil i Zimbabwe.

År 1977 sköt Mengistu ner ledaren för Etiopiens militärregering, tog själv över makten och inledde kampanjen »Röd terror» för att krossa det politiska motståndet mot den marxist-leninistiska revolutionen. Tiotusentals unga människor mördades och torterades och hundratusentals flydde landet. 1991 tvingades han fly. Lever i dag i all välmåga i Harare och reser med ett zimbabwiskt diplomatpass.

Publicerad i Populär Historia 1/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också