En hjälte för alla
Diktatorn Batistas soldater har gått i ställning i strandmaderna, uppbackade av flyg och pansar. De ansätts hårt av tappra revolutionärer som vadar i land från fartyget i bukten. I fonden står Fidel Castro själv, trotsig och segerviss med geväret som en elgitarr vid höften.
Omslaget till den kubanska skolboken Album de la revolucion Cubana visar Fidels återkomst till Kuba 1956 efter landsförvisningen året innan. Bakom och ovanför honom lyser ett vagt tecknat ansikte fram genom molnen. Mustascherna känns igen, men istället för pipskägget sitter en liten tofs under läppen. Och hår på huvudet – Lenin hade väl inget hår?
Nej, det är inte Lenin som lyser över den kubanska revolutionen. Det är José Martí, poet och agitator, essäist och revolutionär, symbolen för kubansk nationalism och självständighet. Dygt 60 år före Fidels återkomst med lustjakten Granma, inledde Martí det uppror som skulle leda fram till det spansk-amerikanska kriget 1898.
Upproret inleddes i och med att general Antonio Maceo den 24 februari 1895 fick en låda cigarrer med posten. I en av cigarrerna var ett meddelande invirat: José Martí, den kubanska befrielserörelsens ideolog och strateg, var på väg tillbaka till Kuba från sin exil i New York. Med sig hade han Máximo Gómez, det kubanska revolutionspartiets militäre befälhavare. Detta var signalen för resning mot den spanska kolonialmakten.
Martí och Gómez anlände till Kuba i en liten båt med fyra anhängare. De var nära att förlisa i en kraftig storm, men lyckades ta sig iland vid Playitas på öns södra kust. Uppe i Oriente-provinsens berg anslöt de sig till Maceo, veteranen från frihetskriget, som hade mobiliserat hundratals anhängare.
Kriget som skulle befria Kuba från Spanien inleddes med en serie framgångsrika gerillaattacker. Men trots alla noggranna förberedelser blev kriget inte den korta, avgörande strid som Martí hade förutspått och hoppats.
Själv var han, vars hela livsgärning pekat fram mot den kubanska resningen, inte byggd för det hårda livet som djungelkrigare. Ständigt klädd i sin tjocka svarta kostym, med flugan knuten och mustaschen ansad, knäade han under tyngden från vapen och packning. Den 19 maj, bara några månader efter återkomsten till Kuba, dog han i sin första väpnade strid.
Sömnig del av imperium
Kolonisationen av Kuba inleddes med att Columbus landsteg på ön i oktober 1492. Ett par decennier senare inledde Diego Velázquez den spanska erövringen av ön. Sedan guldet och indianbefolkningen snabbt tagit slut, kom ön att föra en ganska sömnig tillvaro i imperiet under ett par hundra år. Först i slutet av 1700-talet inlemmades ön i den växande världshandeln. När ett slavuppror lade sockerindustrin i ruiner på grannön Hispaniola sköt sockerodlingen på Kuba fart. Under 1800-talet växte det fram en plantageekonomi, med stora egendomar där vita lantarbetare successivt ersattes med slavarbetskraft.
Krav på reformer
Spanien hade hållit sin koloni i strama tyglar, både vad gäller handel och administration. Med sockerekonomins utveckling och öppnandet mot omvärlden under årtiondena runt 1800 växte det fram en inhemsk urban elit, med internationell orientering. Det här var människor som inte ville låta sig nöja med att betala höga skatter till Spanien i utbyte mot en svag och ineffektiv förvaltning – där alla höga poster dessutom var förbehållna spanjorer.
Krav på ekonomiska reformer utvecklades snart till krav på politiska och sociala förändringar. Därifrån var steget kort till kampen för självständighet, och från 1830-talet växte det fram en ny kubansk nationalkänsla. År 1868 inleddes det första frihetskriget när Carlos Manuel de Céspedes utropade sig till president över den självständiga republiken Kuba.
Det så kallade tioårskriget organiserades av förmögna godsägare i Oriente-provinsen, även om själva krigandet naturligtvis utfördes av bönder och frigivna svarta slavar. Till militär befälhavare utsågs dominicanen Máximo Gómez, med gedigna erfarenheter av gerillakrigföring. Han organiserade de kubanska trupperna i små och extremt lättrörliga enheter som opererade självständigt i upprepade attacker mot de spanska trupperna.
Men kriget drog ut på tiden, utan något avgörande. Slutligen, efter tio år, slöts freden i Zánjon. Kuba förblev en spansk koloni, men tillerkändes ett utvidgat självstyre, och alla politiska fångar fick amnesti. Nyheten om fredsfördraget hälsades med stor tillfredsställelse av José Martí, som efter sju år av landsförvisning och exil äntligen kunde återvända till sin hemö.
Dömdes till straffarbete
Martí föddes i Havanna den 28 januari 1853. Hans föräldrar var visserligen spanjorer, men José Martí var tveklöst kuban med ett flammande frihetspatos. Som sextonåring deltog han i utgivningen av tidningen La Patria Libre, Det fria fosterlandet, och som sjuttonåring dömdes han för sina antispanska aktiviteter till straffarbete i stenbrottet i San Lazaro.
Unge José benådades efter sex månader, men förvisades till Spanien, där han återupptog sina studier. År 1874, 21 år gammal, tog han sin examen i filosofi och juridik vid universitetet i Zaragoza.
Från Spanien reste han runt i Europa och 1875 till Mexiko, där han arbetade som journalist. Efter ett kort besök på Kuba 1877 slog han sig ner i Guatemala där han undervisade i litteratur och filosofi, tills freden i Zánjon gjorde det möjligt för honom att återvända hem för gott året därpå.
Trodde han, i alla fall. De spanska myndigheterna upptäckte snart att José Martí fortsatte sina revolutionära aktiviteter. Än en gång deporterades han till Spanien, men flydde snart till Frankrike, vidare till USA och Venezuela. Slutligen, 1881, bosatte han sig i New York, som vid den här tiden hade blivit ett centrum för exilkubaner.
Under sina femton år i USA utvecklade José Martí en enastående arbetstakt. Han arbetade politiskt, organiserade, föreläste, köpte vapen och värvade nya anhängare till självständighetsrörelsen. Han skrev oupphörligt, allt från brandtal till tidningskrönikor och utsökt avantgardistisk poesi som befäste hans position som Kubas mest mångsidiga litterära begåvning och gjorde honom till en av modernismens centralgestalter.
Hans poesi och hans prosa blev lika populära som hans journalistik. José Martís mest kända dikter finns i Versos sencillos (Enkla verser, 1891), med teman som vänskap, uppriktighet, kärlek, rättvisa och frihet. Det viktigaste bidraget till den spanskamerikanska litteraturen var annars hans essäer, hållna i en mycket personlig stil, samt romanen Amistad funesta (Ödesdiger vänskap, 1885).
Liksom Bolívar var Martí lika mycket latinamerikan som något annat. Han tänkte i termer av hela kontinentens uppvaknande och frigörelse, och skrev upphetsat om hur den ena nationalstaten efter den andra växte fram och tog form. Genom idogt resande och genom fasta kolumner i latinamerikanska tidningar blev han känd långt utanför exilkubanernas krets. År 1889 startade han Edad de Oro (Guldåldern), en tidskrift särskilt tillägnad barnen, som snabbt blev populär över hela Latinamerika.
En 1800-talsliberal
Under hela 1900-talet har Martí behållit sin position som inspiratör och ideolog i vitt skilda politiska läger på Kuba. Den som i dag flyger till Havanna landar på en flygplats som bär hans namn. Hans byst står överallt och minsta by har ett torg eller en egen gata uppkallad efter nationalhjälten. Men att kommunistpartiet låter Martís ansikte lysa över revolutionen hindrar inte exilkubaner i Miami från att uppkalla sina radio- och TV-stationer efter samme Martí. Det ideologiska arvet efter honom är tillräckligt stort för att räcka åt alla. Med sitt politiska program för självständighet, jämlikhet, rättvisa och kapitalism kan Martí användas som symbol från yttersta höger till yttersta vänster.
Som politisk tänkare och ideolog var Martí en 1800-talsliberal av klassiskt snitt. Hans viktigaste bidrag till den kubanska nationalismens ideologi var synen att Kuba inte skulle uppnå verklig frihet utan jämlikhet mellan raserna, mellan kvinnor och män och framför allt på det ekonomiska planet. Med José Martí fick den nationalistiska rörelsen på Kuba en social dimension.
Men – och det är ju intressant, med tanke på hans ideologiska betydelse för det kommunistiska Kuba – han höll hårt på rätten till privat ägande och företagande, individuella initiativ och profit inom anständiga gränser.
Utbildning och upplysning
José Martí ville inte avskaffa kapitalismen, men han ville använda staten för att jämna ut skavankerna i systemet. Kapitalismens orättvisor såg han som resultat av övergående brister och missbruk som kunde stävjas. Martí ville ha ”en regering som utan att skapa missnöje bland den intellektuella aristokratin, förmår skapa utveckling för den stora och outbildade delen av befolkningen”.
Utbildning och upplysning av massorna skulle lägga grunden för en ny republik, en nation baserad på samarbete mellan klasserna istället för klasskamp. Kuba skulle bli ett land där alla kunde leva i fred, frihet och rättvisa, ”en nation grundad på lag, ordning och invånarnas hårda arbete”.
Det nationella välståndet skulle komma från jordbruket snarare än från industrin. En nations storhet var enligt Martí dess medborgares ekonomiska oberoende. Följaktligen var det nödvändigt att alla ägde och odlade en bit mark. Martí förespråkade inte att staten skulle expropriera de stora plantageägarnas marker, däremot ville han att staten skulle dela ut den jord den ägde. Detta skulle också i någon mån minska kapitalisternas möjligheter att exploatera fattigt folks arbetskraft till usla löner: ”Den rike kapitalisten tvingar arbetaren att arbeta till lägsta tänkbara lön (...) Det är statens skyldighet att få ett slut på onödig misär”.
José Martís inställning till USA var dubbel. Å ena sidan beundrade han de framsteg som USA hade gjort. Å andra sidan tyckte han sig se ett samhälle drivet av materialism och egoism. Han skrev: ”Kubanerna beundrar denna nation, den största som någonsin byggts på frihet, men de misstror de onda krafter som, likt maskar i blodet, har påbörjat sitt förstörelseverk i denna mäktiga republik (...) de kan inte på allvar tro att överdriven individualism och vördnaden för rikedom ska göra USA till frihetens stamort på jorden.”
Under första halvan av 1800-talet hade den nya nationen i norr knutit allt starkare band med Kuba, och det fanns starka krafter på båda sidor för en amerikansk annektering. Under 1840- och 50-talen försökte inte mindre än tre olika amerikanska presidenter förmå Spanien att sälja Kuba till USA. Det var först med inbördeskriget och slaveriets upphävande som den kubanska sockeraristokratin drog öronen åt sig, samtidigt som den amerikanska expansionismen tog en paus.
Växande beroende av USA
Efter kriget fortsatte de amerikanska investeringarna att strömma in i Kubas sockerindustri. José Martí såg med oro på Kubas växande ekonomiska beroende av USA och insåg faran i att bli ännu mer uppbunden till den stora grannen i norr. Väl medveten om ekonomins inverkan på politiken förespråkade han att ett land skulle sälja sina varor till flera olika länder och inte göra sig beroende av en enda marknad: ”Den som säger ekonomisk union, säger också politisk union. Det är köparen som bestämmer, och säljaren som lyder.”
Martí insåg att Kuba aldrig skulle uppnå sin självständighet utan USA:s goda minne. Amerikanerna hade allt för starka ekonomiska och strategiska intressen att bevaka för att släppa Kuba vind för våg. Det gällde att beveka den stora grannen i norr: ”Vi är fast beslutna att förtjäna, kräva och erhålla dess (USA:s) sympati, utan vilken självständighet skulle vara mycket svår att erövra och bibehålla.”
Vägen till kubansk självständighet gick, ansåg Martí, via ett snabbt krig som drev ut spanjorerna utan att amerikanerna hann intervenera. År 1892 grundade han Partido Revolucionario Cubano i USA, med Máximo Gómez som överbefälhavare, och riktade alla ansträngningar mot att organisera ett nytt krig mot Spanien.
Effektivt gerillakrig
Vi vet hur det gick. Martí dog, och trots all noggrann planering och trots alla ansträngningar drog kriget ut på tiden. Máximo Gómez och Antonio Maceo fortsatte kampen. Genom effektiv gerillakrigföring trängde revolutionärerna västerut. Från januari till mars 1896 stred gerillan framgångsrikt mot den spanska armén i de västligaste provinserna, Pinar del Río och Havanna. Vid mitten av 1896 var de betydligt större spanska styrkorna på reträtt och Spanien bytte befälhavare. General Valeriano Weyler var en ytterst hårdför man som införde den brända jordens taktik, samlade landsbygdens befolkning i läger i befästa städer och lyckades utverka omfattande förstärkningar från Spanien.
Spanjorerna återtog initiativet, och i december 1896 dödades Antonio Maceo i en mindre strid. Men trots att Spanien nu hade 200 000 man på Kuba misslyckades man med att militärt besegra kubanerna. Det gick helt enkelt inte att locka ut dem i ett större avgörande slag. Máximo Gómez drog sig tillbaka till de östliga provinserna, varifrån gerillaattackerna fortsatte. När den spanske kungen i januari 1898 presenterade en plan för att göra Kuba till en självstyrande provins inom det spanska väldet, förkastades det av Gómez.
Detta var läget när USA förklarade Spanien krig i maj samma år. Kriget varade bara några månader. I augusti gick Spanien med på eld upphör och i december undertecknades ett fredsfördrag i Paris. Vid bordet satt företrädare för USA och Spanien, men inte Kuba.
För Kuba innebar kriget inte den självständighet man hade kämpat för så länge. Visserligen blev man kvitt det koloniala spanska oket. Men sockeröns kommersiella beroende av USA blev nu också ett politiskt beroende. Den amerikanska armén stannade på ön i tre år, tills kubanerna hade gått med på att i praktiken göra Kuba till ett amerikanskt protektorat.
The Platt Amendment var namnet på det tillägg som amerikanerna skrev till 1902 års kubanska konstitution, vilket gav USA rätt att blanda sig i Kubas inre angelägenheter. Det tvingade Kuba att upplåta mark för en amerikansk flottbas i Guantánamo Bay, och det gav USA vetorätt mot kubanska handels- och låneavtal med tredje land.
Kubanernas dröm om självständighet hade kraschlandat i den amerikanska kongressen. Den amerikanska intervention som Martí hade fruktat och till varje pris velat undvika hade utmynnat i ett förödmjukande beroende av USA.
Magnus Jacobson är frilansjournalist. Han skrev om operans historia i Populär Historia 5/97.
