Aleksandra Kollontaj på väg till ett möte med kung Gustaf V, 1930.

© Karl Sandels samling/IBL

Aleksandra Kollontaj – adelsflickan som blev socialist

Hon var överklasskvinnan som lämnade man och barn för att bli socialistisk agitator. Dessutom blev hon diplomat – i femton år var Aleksandra Kollontaj Sovjetunionens sändebud i Stockholm.

15 juli 2008 av Joakim Thelander

"Jag föddes i en ödesdiger tid”, skrev den ryskfödda politikern, diplomaten och författaren Aleksandra Kollontaj i en memoaranteckning. Hennes födelseår var 1872 och Ryssland stod inför omvälvande förändringar. Aleksandra Domontovitjs (som hon hette då) tillhörde en adlig familj där fadern var generalstabsöverste, men dottern skulle snart ta avstånd från sitt aristokratiska ursprung och ansluta sig till den socialistiska rörelsen.

Redan som ung flicka tilltalades Aleksandra av radikala politiska idéer. 21 år gammal gifte hon sig, mot föräldrarnas vilja, med sin syssling, officeren Vladimir Kollontaj, och fick en son. Från Vladimir fick hon höra berättelser om hans fattiga barndom och om tsarväldets förtryck. Hon skrev senare att hon ”ville själv arbeta istället för att gå på baler och teatrar”. Äktenskapet upplevde hon snart som tråkigt.

Den 13 augusti 1898 lämnade hon man och barn för ett liv som skribent, student och politisk debattör. Hon reste till Schweiz, där hon mötte socialisten Rosa Luxemburg. I samtalen med henne stärktes Kollontajs uppfattning att samhällsreformer inte kunde genomföras stegvis. Det nya måste byggas på ruinerna av det gamla. Hon skrev flitigt och med artiklar om Finlands arbetarrörelse och kvinnans frigörelse började hennes namn bli känt.

En vändpunkt kom den 9 januari 1905. Vid ett demonstrationståg till Vinter­palatset i Sankt Petersburg öppnade sol­dater eld mot demonstranterna. Kollontaj var en av deltagarna i demonstrationen och skakades av upplevelsen. På hösten samma år lärde hon känna revolutionären Vladimir Lenin.

Hon var nu en av de främsta inom den europeiska socia­listiska rörelsen, men anslöt sig inte helhjärtat till Lenins idéer. Han hade, menade Kollontaj, en alltför elitistisk syn på socialismen. Hon förespråkade också en friare syn på äktenskapet och sexualiteten än den moralkonservative Lenin.

År 1914 utbröt det första världskriget. Kollontaj befann sig i Berlin men reste till Danmark, där hon dock vantrivdes. Istället kom hon till Sverige och Stockholm. Men hennes politiska aktiviteter besvärade de svenska myndigheterna. Det fanns planer på att utvisa henne till Finland, men det blev till sist återigen Danmark och Köpenhamn.

Efter oktoberrevolutionen 1917, när Lenin och bolsjevikpartiet tog makten i Ryssland, utsågs Kollontaj till ”folkkommissarie för sociala frågor”. Hon blev därmed den första kvinnliga regeringsmedlemmen i modern tid. En av hennes första åtgärder var att genomföra dekret om bor­gerlig vigsel och om kvinnors och mäns lika rätt till skilsmässa. Men tiden som folkkommissarie blev kort.

Kollontaj var förälskad i den sjutton år yngre bolsjevikveteranen Pavel Dybenko. När denne föll i onåd inom partiet drabbades även Kollontaj. Motsättningarna ledde till att hon avgick som folkkommissarie. Kollontaj kom aldrig tillbaka till de innersta maktkretsarna. Istället förde hon en exilliknande tillvaro som diplomat.

I Norge blev hon 1924 världens första kvinnliga sändebud och efter ett mellanspel i Mexiko arbetade hon 1930–45 i Stockholm. Hennes bakgrund i den ryska societeten gjorde att hon behärskade den takt och finess som krävdes av en diplomat. När hon efter ankomsten till Sverige lämnade Grand Hotel för att åka till slottet skrev en tidning att hon gjorde ”en nästan kunglig sorti”.

Det finns uppgifter om att Josef Stalin övervägde att fängsla eller mörda Aleksandra Kollontaj i samband med 1930-talets utrensningar i den sovjetiska partiappa­raten. Många av dem hon lärt känna röj­des undan på Stalins order. Bland dessa fanns Dybenko, som anklagades för att vara spion och avrättades 1938. Hon skrev i ett brev till sin sekreterare Emy Lorentzon: ”Jag är mycket ensam. Mycket. Det känns som om det ständigt uppstår nya tomrum kring mig.”

Som sändebud för stormakten Sovjet­unionen var Kollontaj en betydelsefull person, och hennes dagböcker ger en intressant bild av det politiska livet i Sverige under förkrigstiden. I en anteckning från den 7 maj 1939 beskriver hon hur kronprinsen Gustaf (VI) Adolf i ett samtal oroligt undrade om Sovjetunionen var på väg att närma sig Nazityskland. Kollontaj svarade: ”Var­ifrån har ni fått sådana tankar, Ers Majestät? Sovjetunionen och det fascistiska Tyskland är som eld och vatten!”

Med detta lät sig kronprinsen lugnas, men den 23 augusti bekräftades farhågorna när länderna genom Molotov-Ribbentrop-pakten försäkrade varandra vänskapliga förbindelser.

Trots sviktande hälsa spelade Alek­sandra Kollontaj en viktig roll som mellanhand i vapenstilleståndsförhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland 1940 och 1944. Hennes anteckningar tyder på att arbetet var påfrestande. Den 12 mars 1940 skriver hon: ”Dagen har verkat oändligt lång under denna spända väntan. Jag har satt mig med mina anteckningar, det får mig på andra tankar.” Några timmar senare undertecknades fredsavtalet.

Kollontaj föreslogs som mottagare av Nobels fredspris 1946, men fick inte priset. När hon senare summerade sitt liv var det inte tiden som diplomat utan arbetet för kvinnors rättigheter som hon framhöll som viktigast. Hon avled i en hjärtattack 1952, tre veckor före sin åttioårsdag.

Publicerad i Populär Historia 6/2008

Fakta: Aleksandra Kollontajs dagböcker

Först efter Sovjetunionens upplösning blev det möjligt att publicera Aleksandra Kollontajs tidigare hemligstämplade dagböcker. Originalen förvaras på Arkivet för social och politisk historia i Moskva.

Även om texterna i efterhand är bearbetade av Kollontaj – hon lät redigera och skriva rent dem under sin tid som pensionär – utgör de ett unikt dokument över 1930-talets världspolitiska händelser och Sveriges relationer med Sovjetunionen decenniet före andra världskriget. Det senare är ett hittills ganska outforskat skede.

Som den sovjetiska diktaturens representant i Stockholm umgicks Kollontaj med kungligheter, industripampar, politiker, tidningsmänniskor och författare. I dagböckerna berättar hon om och reflekterar över bland annat Kreugerkraschen, skotten i Ådalen, Marcus Wallenbergs guldreserver och den brännande Ålandsfrågan.

Nyligen utkom dagböckerna även på svenska – Aleksandra Kollontajs dagböcker 1930–1940, översatta av Lars Olsson, och med förord av Krister Wahlbäck (Albert Bonniers förlag).

Publicerad i Populär Historia 6/2008

Fakta: Kollontaj kritisk mot feminismen

Aleksandra Kollontaj skrev ett stort antal artiklar, brev och dagboksanteckningar; lägg därtill noveller. Hon kritiserade sin tids feminism, som hon ansåg vara borgerlig, men hennes idéer har varit betydelsefulla för den radikala feminismens utveckling sedan 1970-talet. Här följer ett urval av Kollontajs texter.

1908 Kvinnofrågans sociala grunder. Skriftsamling bstående av tre delar: »Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse», »Kvinnan och familjen» samt »Kvinnans kamp för politiska rättigheter». 1911 »Kärleken och den nya moralen». Publicerad i Novaja Zjizn (»Det nya livet»). »Könsförhållandena och klasskampen». Publicerad i Novaja Zjizn. 1913 »Den nya kvinnan». Publicerad i Sovremennyj Mir (»Den moderna världen»). 1921 »Arbetaroppositionen». Publicerad i Pravda (»Sanning») i januari 1921, men svartlistades på Kommunistpartiets tionde kongress i mars samma år. 1923 »Arbetsbiens kärlek». Novellsamling, först utgiven på svenska 1925.

Publicerad i Populär Historia 6/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också