Adolf Hitler privat

Rollen som rikskansler var dock inte alltför betungande till en början. Hitlers dag började vid 08.30-tiden. Han låste upp dörren till sovrummet i sin privata våning i rikskansliet, sträckte ut handen och tog en bunt morgontidningar som lagts på en pall utanför. Därefter stängde han dörren. Han lade sig i sin stora järnsäng och tog läsluppen på nattduksbordet.

Den formella väckningen skedde en timme senare: ”God morgon, min Führer! Klockan är 09.30”, meddelade kammartjänaren Karl Wilhelm Krause, kallad ”Skuggan”.

”Tack”, mumlade Hitler.

Ingen personal bistod honom under den precisa morgonritualen. Han badade varje dag och tvättade sig med Steckenpferd-Lilienmilch-tvål. Rakningen skedde alltid med två rakhyvlar och i två omgångar, först en grov- och sedan en finrakning. Den punktliga toaletten tog honom drygt tjugo minuter och avslutades med applikation av en hudkräm av märket Pfeilring samt en baddning med Dralles Birkenwasser-hårvatten för att hålla benan på plats.

Frukosten intogs i biblioteket och bjöd aldrig på några överraskningar: den bestod av två koppar ljummen mjölk, tio stycken Leibniz Zwieback – skorpor som liknar rostat bröd i miniformat – samt en halv eller en tredjedels chokladkaka. (På senare år övergick Hitler till en särskilt komponerad dietfrukost, en kompott bestående av råa havregryn som hade lagts i blöt i mjölk, samt rivet äpple, nötter, citron och vetegroddar.)

Medan han åt skummade han igenom de senaste meddelandena från den tyska nyhetsbyrån DNB. Morgonmålet varade i tre till fem minuter. Sedan begav han sig till det officiella arbetsrummet i rikskansliet. Här arbetade han fram till klockan 13 eller 14. Normalt hade Hitler minst tolv gäster till lunchen. Måltiden varade i drygt en halvtimme. Därefter valde han ut en samtalspartner och tog en promenad i rikskansliets trädgård och diskuterade olika politiska frågor.

Under eftermiddagen fortsatte arbetet i rikskansliet fram till 16.30 då det var dags för en lång fikapaus. Hitler satte sig i bilen och åkte några hundra meter till Hotel Kaiserhof där det stod ett hörnbord reserverat åt honom. I allmänhet hade han sällskap av propagandaminister Joseph Goebbels eller regeringskollegan Hermann Göring. Vid ett bord i närheten satt två livvakter och Hitlers betjänt.

Till aftonmåltiden vid 21-tiden var även kvinnor inbjudna; de första åren efter maktövertagandet deltog ofta skådespelerskor och operasångerskor. Under supén bestämde Hitler vilka filmer som skulle visas under kvällen. Betjänten lade fram en lista med fyra till sex filmer som han kunde välja från.

Efter middagen förflyttade sig sällskapet först till rökrummet för en kopp kaffe och därefter till musikrummet för kvällens filmförevisning. Även tjänstefolket skulle på Hitlers uttryckliga önskan vara med. För filmteknikern gällde det att ha en ny rulle redo om det första valet inte föll Hitler i smaken. ”Avbryt! Vilken smörja! Nästa!”, kunde han utropa mitt under visningen.

Men han älskade att titta på film och gillade inte bara tyska sådana utan även brittiska och amerikanska, som King Kong och Mata Hari med Greta Garbo. Framåt midnatt när filmen var slut gick gästerna in i rökrummet där ordonnanserna dukat fram kaffe, kakor och sprit. Under ett par timmar ägnade sig Hitler – som dock undvek alkohol – och hans krets åt otvunget småprat.

Först vid två-tretiden på natten bröt sällskapet upp. Hitler bestämde nu vilka ministrar, partifunktionärer och diplomater som han skulle ge audiens nästa dag. Sedan tog han en snabb titt i kvällstidningarna och på de senaste underrättelserna från nyhetsbyrån DNB. Som sängfösare serverades han en kopp valeriana-te som han slog en skvätt konjak i. Vid sänggåendet meddelade han sin betjänt när han ville bli väckt och önskade honom god natt med ett handslag.

Hitler arbetade sällan mer än fyra dagar per vecka i Berlin. På fredagskvällen for han vanligtvis till residenset Berghof på Obersalzberg i det natursköna alplandskapet i sydöstra hörnet av Bayern. Ritningarna till Berghof hade utarbetats av Hitler i samarbete med arkitekten Alois Deganos. Den övergripande idén var att residenset skulle vara grandiost: till matsalen beställdes exempelvis en sex meter lång bordsskiva i marmor och skåpet där grammofonskivorna förvarades var fem meter långt och tre meter högt.

Särskilt stolt är Hitler över det gigantiska panoramafönstret – världens största öppningsbara fönster med en yta på 32 kvadratmeter – med utsikt över alptoppen Untersberg och städerna Berchtesgaden och Salzburg. De arkitektoniska misstagen – som att det luktade bensin i vardagsrummet när vinden låg på i fel riktning eftersom Hitler placerat garaget rakt under panoramafönstret – var det ingen som talade högt om.

Obersalzberg utvecklades till en filial till Berlin, ett andra maktcentrum. Nazidignitärer som Martin Bormann, Hermann Göring och Albert Speer skaffade sig egna fritidshus i området. I en tidningsintervju 1936 konstaterade Hitler att här och endast här kunde han ”andas och tänka – och leva!”. ”Med detta berg är jag intimt förbundet”, sa han senare. ”Alla mina stora planer föddes där.” Livet på Berghof gick i ett stillsammare tempo än i Berlin.

Utöver de vanliga morgonbestyren tog sig Hitler ibland tid till en stunds övningar med en armstärkare vid öppet fönster. ”Expandern var inte minst viktig”, avslöjade han för Speer, för att han ”måste hålla armen utsträckt utan att darra eller sänka den när SA och SS paraderade”. Vid elvatiden gick han ned till första våningen och läste fler tidningar, och fick en redogörelse för den senaste politiska händelseutvecklingen av parti­sekreteraren Bormann. Omkring klockan två var det dags för lunch med surrogatfamiljen, det vill säga de som hörde till den inre kretsen.

Führern Adolf Hitler behövde alltid ha folk omkring sig: ”I min ungdom var jag snarare en särling som gick för sig själv än en människa som behövde sällskap. Nu kan jag inte alls vara ensam längre!” En stor del av bekantskapskretsen utgjordes av högt uppsatta nazister – som Speer, Goebbels, Göring och Rudolf Hess – och deras fruar. Men det fanns även civilister, som fotografen Heinrich Hoffmann och läkarna Theodor Morell och Karl Brandt. SS-chefen Heinrich Himmler var ingen sällskapsmänniska och sågs sällan på Berghof.

Inför lunchen samlades gästerna i förrummet och Hitler valde bordsdam, ofta Margret Speer eller Magda Goebbels. ”Han var alltid mycket chevaleresk mot kvinnor, mycket österrikisk”, intygade fru Speer. Till skillnad från i Berlin och München deltog hustrur och sekreterare i måltiden mitt på dagen. Hitlers flickvän Eva Braun fördes till bordet av Albert Speer eller Martin Bormann, vilket innebar att hon var placerad till vänster om Hitler.

Till lunchen serverades soppa, huvudrätt och efterrätt. Hitler hade sedan 1920-talet föredragit vegetarisk kost men i slutet av 1930-talet övergått till renodlad dietmat såsom müsli, linfrögröt, grönsakssafter och havrevälling, allt för att lindra sina ständiga mag-och tarmbesvär. Ibland nöjde han sig med två stekta ägg med potatismos och tomatsallad samt några skivor knäckebröd eller osyrat bröd – kanten på brödet skars bort innan det serverades. Till måltiden hörde alltid grönsallad, ofta anrättad med citron. Till maten drack Hitler mineralvatten av märket Fachinger eller rent källvatten, men de gäster som så önskade fick vin. SS-soldater iförda vita västar och svarta byxor passade upp.

Efter lunchen, omkring 15.30, tågade hela sällskapet i procession till tehuset på Mooslahner Kopf. I täten på den smala stigen gick två säkerhetsvakter, därefter rikskanslern och hans samtalspartner. Hitlers schäferhundar strövade fritt omkring utan att lyda sin husses befallningar. ”De var de enda oppositionella på Berghof”, konstaterade Albert Speer. Det runda tehuset låg på en klippavsats och dominerades av ett stort rum med välvt tak och väggar av marmor. Här drack Hitler te gjort på äppelskal, alternativt kummin, och mumsade kex eller kakor. Det småpratades om mode, hunddressyr, opera, teater och film. Sällskapet skvallrade mycket om skådespelare, operastjärnor och partimed­lemmar. Ofta gjorde sig Hitler lustig över sina närmaste medarbetare.

Göring var ett favoritobjekt. Luftwaffechefens stora fritidsintresse var jakt, vilket Hitler inte alls kunde se tjusningen i. ”Om det åtminstone vore någon fara förknippad med det, som på den tiden då vilda djur angreps med spjut”, deklarerade han. ”Men i dag när vem som helst med en tjock mage kan skjuta ihjäl djuren på långt avstånd…”

Ofta utvecklades samtalen till oändligt utdragna anföranden. ”Ibland nickade Hitler själv till under sina monologer, varpå sällskapet viskande samtalade vidare och hoppades på att han skulle vakna i tid till kvällsmaten. Man kände sig som hemma”, mindes Speer. Efter en stund vaknade Hitler. ”Han slog upp ögonen och började genast delta i det aktuella samtalet som om han bara hade slutit ögonen för att försjunka i djupa tankar. Ingen tog den illusionen från honom”, berättade sekreteraren Traudl Junge.

Omkring klockan 18 avslutades tedrickandet och sällskapet begav sig åter till Berghof. Hitler drog sig tillbaka till övervåningen, ofta för att ta sig ytterligare en tupplur. Klockan 20 var det dags för kvällsmat enligt samma mönster som vid lunchen. När aftonmåltiden var avslutad förflyttade sig alla in i vardagsrummet. Gobelängerna som dolde filmduken hissades upp och kvällens förevisning började. Efter filmen satte man sig vid den stora öppna spisen. Under samkvämet drack Hitler te och åt äppelkaka medan gästerna serverades mousserande vin, konjak eller snaps.

Vid tvåtiden på natten brukade Hitler säga godnatt. Atmosfären förändrades i ett slag. ”Strax fylldes hans vardagsrum med tät tobaksrök och någon trött stämning märkte man inte längre av”, beskrev en sekreterare. De som var kvar kunde slappna av och hade ofta en riktigt trevlig stund innan det var dags att gå till sängs. På måndagen begav sig Adolf Hitler åter till rikskansliet i Berlin. Utvilad och styrkt efter helgvistelsen på Berghof var han redo att fatta nya ödesdigra beslut för Tyskland och omvärlden.

Den 1 september 1939 inleddes andra världskriget genom Hitlers anfall på Polen. Över en natt förändrades hans tillvaro. Nu var det slut på de långa perioderna av overksamhet. Till en början fann Hitler sig väl i den nya rollen som överbefälhavare. Framgångarna på slagfältet stärkte hans redan enorma självtillit.

Men när anfallet mot Sovjet­unionen frös fast utanför Moskva i december 1941 var arbetet inte längre lika stimulerande. Visserligen behärskade tyska trupper 14 länder i Europa samt stora delar av Nordafrika, men motgångarna på östfronten fick Hitler att misströsta. ”Jag blev politiker mot min vilja”, förklarade han i januari 1942. ”Jag skulle aldrig ha gett mig in i politiken om det hade funnits någon annan [som kunnat ta platsen som ledare] – jag hade blivit konstnär eller filosof.” Han drömde sig tillbaka till 1920-talet: ”Så mycket ledigt jag kunde ta mig! Numera är man ständigt i selen som ett djur.”

Merparten av kriget tillbringade Hitler i sina högkvarter, varav Wolfsschanze strax öster om Rastenburg (nuvarande Ketrzyn) i Ostpreussen utnyttjades flitigast. Från att ha varit en enkel förläggning växte Wolfsschanze till ett gigantiskt bunker- och barackkomplex. När de högsta nazidignitärerna insåg hur mycket tid de skulle tillbringa där byggde de sig egna fort i skogen. Göring skaffade ett formligt palats. Själv levde Hitler spartanskt. ”Det passar sig inte att jag vältrar mig i lyx när mina soldater lever i skyddsrum”, sa han.

Dagarna i Wolfsschanze förflöt enligt ett fastställt schema: sedan Hitler ätit sen frukost inleddes den första militära lägesgenomgången vid tolvtiden. På kvällen hölls ytterligare en. Överläggningarna kunde pågå i över fem timmar. Här redogjorde de ansvariga befälhavarna för situationen vid fronten och Hitler utfärdade order. Var det något ämne som fångade hans uppmärksamhet – och det hände ofta – kunde han hålla timslånga monologer späckade med tekniska detaljer om alltifrån stridsvagnar till fartygstonnage.

Führern satt ned i en bekväm stol närmast det stora kartbordet, de andra fick stå. Han tyckte om att ha det svalt i arbetsrummet – ibland så kallt som 10–12 grader. De höga befälhavarna stod därför ofta med frusna händer och röda näsor under konferenserna.

Efter den första lägesgenomgången serverades mat i officersmässen. Måltiderna var utdragna tillställningar. Sin vana trogen dominerade Hitler samtalet och orerade om allt mellan himmel och jord: från bristen på vokalljud i tyska språket till överklassen i Sverige (”fullkomligt åderförkalkad”, enligt Hitler). Efter kvällskonferensen var det dags för den obligatoriska testunden. Inte sällan pågick den till fyratiden på morgonen. Också under dessa sammankomster talade Hitler utan avbrott.

Hitler hade mycket svårt att tillstå egna fel, även när det rörde sig om petitesser. När han vid ett tillfälle på Obersalzberg visslade en melodi och Eva Braun påpekade att det lät falskt, snäste han: ”Det är inte jag som visslar falskt utan kompositören som gjort en blunder.”

Führern skulle vara ofelbar, annars vore han ju inte rätt man att leda nationen. Utöver en tjurskallig läggning – han ville alltid få sista ordet – hade Hitler en gränslös självsäkerhet som ända sedan barndomen fungerat som ett skydd. Han trodde sig alltid veta bäst.

De militära motgångarna i öster gjorde därför Hitler rasande. Allt var de fega officerarnas fel, menade han. Om någon hade mod att opponera sig ”gick han omedelbart till attack”, berättade adjutanten Freytag von Loringhoven. Utbrotten var fruktade. Hitler kunde vråla och hytta med nävarna tills han tuggade fradga. Men det var alltid med beräkning och utan att han helt förlorade kontrollen över sig själv. Han utnyttjade sin skådespelartalang och förstärkte de egna känslorna för att påtvinga andra sin vilja.

I september 1942 ville Hitler inte längre äta middag med generalstabsofficerarna utan föredrog att inta sina måltider ensam med sin schäfer Blondi. Efter en tid blev den klosterlika ensamheten för tråkig och han prövade att återigen dinera med officerarna, men märkte snart att det var omöjligt att låta bli att diskutera militära angelägenheter.

Hitler började istället äta med med de kvinnliga sekreterarna, som fick fungera som sällskapsdamer åt honom. Som vanligt ville han undvika alla ämnen som rörde politik och militär strategi. Medan hans unga landsmän förblödde på östfronten pratade han om sin ungdomstid, diskuterade konst eller skämtade om sina medarbetare. Sådana stunder fick honom att glömma kriget för ett ögonblick.

Tidigt 1943 kapitulerade den tyska 6:e armén i Stalingrad. Tillsammans med USA:s inträde i kriget och de allierades framgång vid el-Alamein i Nordafrika innebar det en avgörande vändpunkt i andra världskriget. Missräkningarna och de långa arbetsdagarna, med möten och lägesgenomgångar från uppvaknandet till sänggåendet, tärde på Hitlers hälsa, van som han var sedan tidigare att försjunka i längre perioder av sysslolöshet.

Stödd på en käpp släpade han sig fram, dyster och blek. Han sökte sig inte längre ut i friska luften utan satt i sin bunker i Wolfschanze och grubblade. Hans lust att hålla långa monologer avtog, han slutade att se på film och unnade sig inte ens längre att lyssna på favoritkompositören Richard Wagner.

För att förbättra Hitlers humör infördes från och med hösten 1943 nattliga testunder i Wolfsschanze enligt mönster från Berghof. I sällskapet ingick hans sek­reterare, adjutanter, läkare, och nazidignitärer – men inga militärer. Sessionerna, som kunde vara till fem–sex på morgonen, hade en lugnande inverkan på Hitler.

”Det skrattades mycket och Hitler försökte för det mesta att hålla samtalen borta från allvarliga ämnen”, mindes sekreteraren Traudl Junge. I likhet med så många andra lät hon sig bländas av Hitler som människa – inte av politiska skäl. I hennes ögon var ”chefen” en omtänksam man. ”Han var en faderlig vän, han ingav mig en känsla av säkerhet, omsorg och trygghet”, vittnade hon.

Även under kriget tog sig Hitler tid att åka till sitt residens i Alperna. Vistelserna på Berghof var nu än mer välkomna andningshål. Medan strider rasade över hela världen var allt som vanligt på Obersalzberg. Gästerna hade det ”så mysigt och hemtrevligt”, noterade Maria von Below, hustru till Hitlers flygvapenadjutant. Hitler ”var faktiskt en mycket god samtalspartner”, mindes hon. ”Han var mycket varm, mycket personlig. Det fanns visserligen inte mycket till variation i hans privata samtal med oss, med det var något jag inte insåg förrän senare. När han var tillsammans med mig eller Margret Speer eller Anni Brandt brukade han förhöra sig om barnen och jag fick intryck av att han var intresserad av våra små historier om dem: han skrattade och nickade förstående.”

Liksom sekreteraren Traudl Junge uppfattade Maria von Below Hitler som påtagligt omtänksam – han hjälpte hennes föräldrar som var lantbrukare att få tag på olja. Timmarna framför öppna spisen skulle vara trivsamma. Hitler tog illa upp om någon bröt mot den tysta överenskommelsen och började tala politik. Den 24 juni 1943 gick riksståthållaren i Wien, Baldur von Schirach, över gränsen. Han menade att man måste finna ett sätt att få slut på kriget. Hitler blev rasande: ”Hur tänker han sig att det ska gå till?”, sa han till Nicolaus von Below lite senare. ”Han vet lika bra som jag att det inte längre finns någon annan utväg än att jag skjuter mig en kula i huvudet.” Någon förhandlingsfred eller kapitulation kunde aldrig komma på fråga för Adolf Hitler. Han gjorde klart att han aldrig ville se Schirach igen.

Sin sista dag på Obersalzberg tillbringade Hitler den 14 juli 1944. Som om han anade att han aldrig skulle återse Berghof skred han sakta genom rummen, blickade ut genom panoramafönstret och betraktade målningarna och sina favoritägodelar. Efter att ha tagit ett ömt farväl av Eva Braun – kanske befarade han att de inte skulle ses igen – gick han ombord på privatplanet som förde honom till Wolfsschanze.

Där väntade en obehaglig överraskning. En grupp höga officerare som länge hade insett att Hitler förde Tyskland mot undergången hade beslutat sig för att undanröja Führern. Sprängattentatet som utfördes den 20 juli 1944 misslyckades dock. Hitler undkom med en svullen högerarm, brännskador på händerna, spräckta trumhinnor och träsplitter i benen. Säkerheten förstärktes efter attentatet men i övrigt fortsatte vardagen i Wolfsschanze som förut: Hitlers dagar präglades av långa lägesgenomgångar och nattliga tesammankomster.

För att lätta på pressen tillkallade Hitler riksteaterdekoratören Benno von Arent och arkitekten Hermann Giesler. Båda var skämtare av rang och det var deras förmåga att sprida god stämning som Hitler främst var ute efter. När Giesler härmade Robert Ley – som var en av de huvudansvariga för den hänsynslösa exploateringen av slavarbetskraft – kiknade Hitler av skratt. En höstdag 1944 anlände ytterligare en av Hitlers gamla förtrogna, inredningsarkitekten Gerdy Troost. Hon hade med sig sin schäferhanne; Hitler ville att Blondi skulle få valpar. Fru Troost blev chockerad över Führerns fysiska förfall. Inte ens Hitlers ännu intakta yta av tillförsikt kunde nu dölja hans försämrade kondition.

Hösten 1944 var Hitler nära sammanbrottets gräns. När en av de kvinnliga sekreterarna frågade honom hur han egentligen mådde sprack den hårda fasaden: ”Jag har verkligen bekymmer”, sa han. ”Om ni visste vilka beslut jag måste ta, jag helt ensam, det finns ingen som delar mitt ansvar.” Hitler hade under många år lidit av mag- och tarmbesvär. Nu hade han även fått hjärtproblem, yrselattacker och försämrad syn. Sedan 1943 led han dessutom av skakningar.

Att han trots detta ändå lyckades uppamma en sådan dödsbringande energi ända till slutet kan till stora delar tillskrivas hans livmedikus Theodor Morell. Under perioden 1941–45 fick Hitler ett 80-tal olika preparat och tog upp till 28 piller per dag. ”Utan Morell hade jag kanske dött för länge sedan, eller åtminstone hade jag inte kunnat arbeta mer. Han var och är den ende som kan hjälpa mig”, hävdade Hitler.

Den 20 november 1944 lämnade Hitler Wolfsschanze. Ryssarna stod nu sextio mil från huvudstaden. I ett sista desperat försök att vända utvecklingen beslutade han sig för en offensiv mot Antwerpen via Ardennerna. Men angreppet misslyckades och nu inriktade Hitler sig på att regissera en storslagen sorti som skulle uppväga hans förödande fiasko. Ett uttåg som skulle göra honom odödlig i historien. Morgonen den 16 januari 1945 anlände Hitlers specialtåg Amerika till Berlin.

Situationen för den tyska krigsmakten var katastrofal. En efter en hade försvarslinjerna brutits, både på väst- och östfronten. Amerikanskt och brittiskt flyg rullade obehindrat ut bombmattor över Tyskland. Bostadsområden, fabriksanläggningar och flygplatser lades i ruiner. Tyskarna hade varken tillräckligt med soldater, luftvärnskanoner, flygplan, stridsvagnar, drivmedel, skjutvapen eller ammunition för att bjuda ordentligt motstånd. Högkvarteret förlades till rikskansliet på Wilhelmstrasse.

Där fortsatte Hitler under tre månader att hänge sig åt den förljugna optimism som varit hans skydd de senaste åren. Ingen av de höga militära befälhavarna vågade opponera sig när han med självbedragarens bristande verklighetsförankring planerade nya undsättningsförsök och utdelade order som inte gick att realisera. Som vanligt hävdade han att viljan kompenserade all materiell underlägsenhet.

Den 15 april 1945 tvingades Hitler att lämna det halvt raserade rikskansliet ovan mark och inrätta sig i den så kallade Führerbunkern under byggnaden. Här, tolv meter under marken och med ett fyra meter tjockt betongtak som skydd mot fientliga anfall, fanns ett tjugotal torftigt inredda rum åt Hitler och hans närmaste medarbetare. Flera personer har vittnat om att stämningen påverkades negativt av den ogästvänliga miljön. Väggarna var kala, möblemanget enkelt och i taket hängde glödlampor utan skärmar. Diesel­aggregaten som drev ventilationsanläggningen och elgeneratorn brummade oupphörligen.

Här hade Hitler ett litet arbetsrum. Sovrummet låg innanför och kunde inte nås från korridoren. Bredvid sängen stod ett kassaskåp där han förvarade viktiga personliga papper. I rummet fanns också en syrgastub eftersom han oroade sig för att ventilationssystemet skulle sluta fungera. I anslutning till badrummet låg ett mindre omklädningsrum som i sin tur anslöt till Eva Brauns rum.

Den 7 mars 1945 hade hon rest från München till Berlin – även om hon visste att hon utsatte sig för stora risker i huvudstaden. Braun installerade sig i högkvarteret och trots att hon de följande veckorna vid upprepade tillfällen erbjöds att flygas ut från Berlin valde hon att stanna hos Hitler. ”Jag är mycket lycklig över att få vara i hans närhet just nu”, skrev hon till sin bästa vän Herta Ostermayr. Intill sovrummet fanns det modesta konferensrummet, där deltagarna trängdes på 14 kvadratmeter. Här satt Hitler böjd över kartbordet och förflyttade arméer som inte längre existerade.

Röda armén och undergången närmade sig med obönhörlig konsekvens. Efter sin födelsedagslunch den 20 april 1945 gick Hitler för sista gången upp ur bunkern för att dekorera en grupp SS-soldater samt några 15–16-åringar ur Hitlerjugend. Sedan Führern dragit sig tillbaka på kvällen ordnade Eva Braun en improviserad fest i hans gamla arbetsrum i rikskansliet. Champagnekorkarna smällde och det dansades vilt till den enda grammofonskivan: Rote Rosen erzählen dir vom Glück (”Röda rosor betyder lycka för dig”).

Dagen efter hade de flesta topparna lämnat Berlin. Det blev allt svårare för Hitler att upprätthålla illusionen om att Tyskland skulle segra till slut. När utrikesministerns ombud Walter Hewel upplyste honom om att tiden höll på att rinna ut, men att det ännu fanns en möjlighet till lösning på politisk väg, svarade han trött: ”Politik? Jag sysslar inte längre med politik. Det ger mig sådan avsmak. När jag är död kommer ni att få syssla tillräckligt med politik.”

Hitlers kroppsliga förfall var nu påtagligt. Han hade mörka ringar under de blodsprängda ögonen, blicken var glasartad och ansiktet plufsigt. Med ryggen böjd hasade han sig fram mellan rummen i bunkern. Han hade fått problem med balansen och var tvungen att hålla i den han pratade med eller sätta sig ned på en av de bänkar som stod i korridoren. Den tidigare så pedantiskt renlige Führern uppvisade också tecken på vanvård – saliven droppade och det satt fastkletade tårtsmulor runt munnen.

Han hade vänt på dygnet helt och hållet. Kvällsvarden intogs vid 22-tiden. Dagens andra lägesgenomgång inleddes en god stund efter midnatt. Kvällsteet, eller rättare sagt morgonteet, intogs inte förrän vid sextiden på morgonen. Utmattad lade sig Hitler på soffan i arbetsrummet. Betjänten Linge bäddade högt för hans ben. Nu hängav han sig åt sitt sista nöje. ”Hans glupskhet när det gällde kakor hade blivit nästan sjuklig”, berättade sekreteraren Christa Schroeder. Han formligen vräkte i sig. Under tiden han åt sa han ingenting.

Innan Hitler sa godnatt tillbringade han i regel en stund vid hundkojan som var placerad i ett av badrummen. Blondi hade fått fem valpar i mars och Hitler hade valt ut en som han påstod sig själv vilja uppfostra. ”Han brukade ta med sig den lilla valpen och sätta sig i förrummet med den i knäet. Han smekte den oupphörligt och kallade den vid sitt namn, Wolf”, berättade Christa Schroeder. Först vid åttatiden gick Hitler och lade sig. Tre timmar senare, när sirenerna vanligtvis ljöd, steg han upp. Sömnbristen gjorde honom än mer lättantändlig.

Under den sista veckan pendlade Hitlers humör mellan resignation och raseri. Den 23 april skickade riksmarskalk Göring ett telegram där han undrade om han skulle överta rikets ledning i den händelse att Führern förlorat sin rörelsefrihet. Telegrammet fick Hitler att tro att Luftwaffechefen försökte störta honom. Det resulterade i ännu ett vredesutbrott. ”Jag har vetat det länge. Jag vet att Göring är rutten. Han har låtit flygvapnet förfalla. Han var korrumperad. Han har gjort korruption möjlig i vår stat. Till råga på allt har han varit morfinist i åratal”, skrek Hitler och grät till slut av ilska.

Lika benhårt som Hitler tidigare trott på segern hade han nu fullständigt gett upp hoppet. Inför Eva Braun, sekreterarna Traudl Junge och Gerda Christian samt kokerskan Constanze Manziarly, som fortfarande höll honom sällskap under måltiderna, förklarade den trötte fältherren: ”Armén har förrått mig, generalerna duger ingenting till. Mina befallningar har inte utförts. Det är slutgiltigt förbi. Nationalsocialismen är död och kommer aldrig mer att återuppstå!”

I bunkern var nu det allmänna samtalsämnet hur man bäst tar livet av sig. Överallt i korridorerna diskuterades vad som väntade när ryssarna nådde fram till rikskansliet. Självmord verkade vara den enda utvägen. ”Det bästa är att skjuta sig i munnen. Då spricker skallen, man märker över huvud taget ingenting. Döden inträder genast”, försäkrade Hitler. Eva Braun avböjde. Hon tänkte ta gift: ”Jag vill vara ett vackert lik.”

Vid ett-tiden på natten den 29 april gifte sig Adolf Hitler och Eva Braun. Den 33-åriga bruden hade en marinblå klänning, svarta mockaskor, pärlhalsband och en platinaklocka med diamanter som hon fått av Hitler tidigare. Håret var uppsatt med guldspänne. Hon var lugn, till synes lycklig. Den 56-årige brudgummen, vit i ansiktet som ett lakan, försökte dölja sin darrande vänsterhand bakom den krokiga ryggen. Någon bröllopsnatt blev det inte.

Dagen efter var stämningen i bunkern ”som i en likkista”, berättade telefonisten Rochus Misch. Den sista natten fick Hitler ännu mindre sömn än vanligt. Redan klockan fem på morgonen den 30 april 1945 inleddes det sovjetiska bombardemanget.

Kommendanten för det inre försvarsområdet, Wilhelm Mohnke, tillkallades. Hitler, som satt i morgonrock och tofflor i sovrummet, förhörde sig om försvarslinjerna. Mohnke sa att det inte rörde sig om mer än ett par timmar innan Röda armén skulle nå fram till rikskansliet. Klockan 14 intog Hitler lunch med sekreterarna och kokerskan. Efter att ha ätit klart sa han: ”Nu är det dags, det är slut.”

Efter lunchen tog han emot sin flygkapten Hans Baur och tackade honom för den tid som varit. I ett sista försök att beveka Hitler att lämna Berlin berättade Baur att det stod ett flygplan berett att föra honom till Japan, Argentina eller något land i Mellanöstern. Hitler avböjde än en gång.

Kort därefter stängde det nygifta paret in sig i Hitlers vardagsrum. Klockan 15.30 ljöd ett skott. Strax efter öppnade betjänten Linge och Bormann den tunga järndörren och gick in. Adolf och Eva Hitler satt livlösa bredvid varandra i soffan. Han hade skjutit sig i högra tinningen med sin 7,65 mm Walther-pistol, hon hade bitit sönder en glasampull med vätecyanid.

Kropparna virades in i filtar och bars upp till rikskansliets trädgård där de lades ned, sida vid sida, och dränktes i bensin. Medan kropparna brann stod Bormann, Goebbels och de andra som samlats i givakt och gjorde Hitlerhälsning. Strax därefter tvingades de på grund av de ständiga granatexplosionerna återvända till bunkern. Senare på eftermiddagen hälldes ytterligare bensin på de halvbrända liken.

Klockan åtta på kvällen anlände SS-vakten Hermann Karnau till platsen för likbålet. Han kunde inte finna några rester av kropparna, bara sotflagor som flög omkring i vinden. Adolf Hitler var borta.

Führerns högkvarter och residens

Under kriget bodde Adolf Hitler mestadels i sina olika högkvarter. Lokaliseringen växlade beroende på den militära situationen.

Under Polenfälttåget 1939 fanns högkvarteret inledningsvis i Hitlers specialtåg Amerika som stod på stationen i Bad Polzin i Pommern nära den polska gränsen. Allteftersom fronten förflyttades följde tåget efter på behörigt avstånd. Amerika inrymde en restaurang samt ett par vagnar för Hitlers tjänstepersonal, följeslagare, radiotelegrafister, livvakter och ordonnanser.

Det fanns en lyxigt inredd salong där lägesdiskussionerna hölls. En annan vagn var inredd som Hitlers privata kupé med bland annat eget badrum. Tåget var bestyckat med luftvärnskanoner som skydd mot fientligt flyg. Vapnen behövde dock aldrig användas.

I maj 1940 låg högkvarteret vid Bad Münstereifel i västra Tyskland, i en bunker som gick under täcknamnet Felsenest (»Klippnästet»), och i Adlerhorst (»Örnnästet») utanför Bad Nauheim. Senare under anfallet mot Frankrike flyttades det till Brûly-de-Pesche i Belgien nära franska gränsen – Hitlers långvariga fascination för vargar gav honom uppslaget att kalla detta högkvarter Wolfsschlucht(»Vargklyftan»).

Det fanns även ett Wolfsschlucht II i Margival inne i Frankrike. En kort tid var staben också placerad i Tannenberg vid Freudenstadt i Schwarzwald. I samband med anfallet mot Sovjetunionen flyttades högkvarteret till Wolfsschanze (som betyder »Vargskansen» och inte »Varglyan» som det annars ofta översätts) strax öster om Rastenburg (nuvarande Ketrzyn) i Ostpreussen. Med undantag för fyra månader i Wehrwolf (en ordlek: Wehr betyder »försvar» och Werwolf »Varulv») utanför Vinnytsia i Ukraina var högkvar­teret placerat i Rastenburg de följande tre åren.

Den byggnad som främst har fångat eftervärldens intresse är det så kallade »Örnnästet», Kehlsteinhaus, på Obersalzberg där också Berghof låg. Inspirerade av filmen Where Eagles Dare (»Örnnästet») från 1968, med Richard Burton och Clint Eastwood i huvudrollerna, ser många i dag framför sig en ointaglig fästning, skyddad av fanatiska SS-män, på toppen av ett högt berg i Alperna.

Verkligheten var dock inte lika suggestiv. Namnet Örnnästet användes aldrig av Hitler eller någon annan nazist utan var ursprungligen den amerikanska militärens benämning på Kehlsteinhaus. Dess officiella namn, D-Haus (där d:et stod för diplomati), var mera passande för den konferensbyggnad som den faktiskt var. (Som för att öka förvirringen ytterligare kallas ibland även Berghof för Örnnästet. Hitler hade dessutom ett högkvarter i västra Tyskland, Adlerhorst, med detta namn.)

Kehlsteinhaus fick sitt namn efter bergstoppen det låg på. Arbetet påbörjades 1936. Byggnaden var avsedd att bli partisekreteraren Martin Bormanns och partiets femtioårspresent till Hitler 1939. Bygget var ett minst sagt grandiost projekt. På upp till 1 834 meters höjd arbetade 3 500 man i snö, isande vind och gassande sol med att färdigställa byggnaden och den ringlande vägen upp till den. Inga omkostnader skyddes. Finaste marmor, brons och dyrbara träslag användes till husets interiör. Huset stod klart 1938 men utnyttjades sällan. Hitler själv besökte Kehlsteinhaus endast några få gånger.

Till skillnad från Berghof, som lades i ruiner i slutskedet av andra världskriget, står Kehlsteinhaus kvar i gott skick. I närheten finns ett utomordentligt informationscenter med fokus på Hitlers tid på Obersalzberg och nazisternas ogärningar. Platsen är väl värd ett besök.

Hitlers liv år för år

1889 Adolf Hitler föds i Braunau am Inn i Österrike den 20 april. Familjen flyttar flera gånger under hans skoltid. Fadern Alois Hitler avlider när Adolf är 14 år. 1907 Hitler flyttar till Wien, där han misslyckas med att komma in på Konstakademien. Modern Klara Hitler dör.

1913 Hitler flyttar till München, efter att ha flyttat runt i Wien.

1914 Hitler ansluter sig till den bayerska armén under första världskriget och befordras snart till korpral.

1916 Hitler, som tjänstgjort som ordonnans under skyttegravskriget i Flandern i Belgien, träffas av granatsplitter i vänstra låret under slaget vid Somme i Frankrike i oktober. Han återvänder till fronten i mars 1917.

1918 Hitler skadar ögonen i en gasattack. I november skrivs han ut från militärsjukhuset och anmäler sig två dagar senare till andra bayerska infanteriregementet i München.

1919 Hitler blir medlem i Tyska arbetarpartiet. Året därpå byter partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).

1922 Hitler avtjänar en dryg månads fängelsestraff i München för störande av den allmänna ordningen.

1923 Hitler deltar i Ölkällarkuppen 8–9 november men misslyckas med att ta makten i Bayern. Istället får han avtjäna ytterligare 13 månader i fängelse.

1925 Den första delen av Mein Kampf utkommer; del två publiceras året därpå. Hitler träffar sin första flickvän, Maria Reiter.

1929 Hitler flyttar till en paradvåning på Prinz­regentenplatz i München. I oktober träffar han Eva Braun för första gången.

1932 Eva Braun gör ett första av två självmordsförsök. Året före har Hitlers systerdotter Geli Raubal, som stod honom nära, tagit sitt liv.

1932 Hitler blir rikskansler den 30 januari. Riksdagshuset brinner knappt en månad senare. I juni köper Hitler Haus Wachenfeld på Obersalzberg som han hyrt sedan 1929. Alpvillan omvandlas till Berghof som står inflyttningsklar 1936.

1934 Hitler låter mörda SA-chefen Ernst Röhm och andra kritiska element inom nazirörelsen under »de långa knivarnas natt» den 30 juni.

1938 Österrike blir en del av Tyskland. Sudetenland införlivas med det tyska riket. De tyska judarna utsätts för pogromer under Kristallnatten den 9–10 november.

1939 Tjeckoslovakien invaderas. Tyskland och Sovjetunionen sluter en icke-angreppspakt. Andra världskriget inleds med Tysklands anfall mot Polen den 1 september.

1940 Tyskland invaderar Danmark och Norge och går till anfall mot Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Frankrike.

1941 Hitler ger Himmler order om fysisk utplåning av judarna. Jugoslavien och Grekland attackeras av tyska trupper. Operation Barbarossa – invasionen av Sovjet –inleds den 22 juni. Hitler förklarar USA krig efter Japans attack mot Pearl Harbor.

1942 Den tysk-italienska armén under Rommel lider nederlag vid el-Alamein i Egypten.

1943 Tyska 6:e armén kapitulerar i Stalingrad.

1944 De allierade invaderar Normandie den 6 juni, D-dagen. Claus Schenk von Stauffenberg försöker spränga Hitler till döds den 20 juli. Ardenneroffensiven inleds i december.

1945 Hitler beordrar total förstörelse av tyskt territorium den 19 mars. Den 15 april flyttar han ned i Führerbunkern i Berlin. Han gifter sig med Eva Braun den 29 april och tar sitt liv nästa dag.

**Publicerad i Populär Historia 5/2008