Läs också

Kampen om ekarna

Officerarnas missnöje och hattarnas krig

Få eller inget av krigen i Sveriges historia har varit så katastrofalt misslyckat som det hattpartiet efter hård strid i riksdagen lyckades driva igenom 1741

25 maj 2001 av Ingemar Carlsson

Få eller inget av krigen i Sveriges historia har varit så katastrofalt misslyckat som det hattpartiet efter hård strid i riksdagen lyckades driva igenom 1741. I den officiella propagandan utmålades det som ett revanschkrig mot Ryssland för nederlaget i ”stora ofreden” under Karl XII:s tid, och det kallas ibland ”lilla ofreden” (1741–43).

Hattarna hade en enorm otur. Man hade satsat på att med måttliga ansträngningar utnyttja de politiska konjunkturer som plötsligt dök upp: inom några veckor dog både österrikiske kejsaren och ryska kejsarinnan hösten 1740 med krig och stor oreda i Ryssland som väntad följd. I bästa fall kunde en ”militärpromenad” i österled förutses. Felet med kriget var kanske egentligen inte att det kom, utan att det kom för sent – först hösten 1741.

En serie nederlag

Allt gick så snett som tänkas kan, i stort som smått. Konjunkturerna svek. Krigsmakten var illa rustad, oövad och dåligt förberedd, ledningen så svag att de båda främsta generalerna två år senare kallades hem, åtalades och avrättades. ”Militärpromenaden” blev istället en serie nederlag och missade möjligheter fram till förödmjukelsens kulmen, kapitulationen i Helsingfors sommaren 1742. Ändå hade man dragit ut i tron att stridsdugligheten från Karl XII:s dagar levde kvar – åtskilliga officerare från den tiden fanns ännu med – men en bitter erfarenhet visade att allt bara var tomma förhoppningar.

Många officerare blev ursinniga. Flera av dem hade tillhört hattarnas mest krigiska flygel och högljutt krävt krig. När drottningen – Karl XII:s syster – Ulrika Eleonora dog hösten 1740, kopplades allt dessutom ihop med ett tronföljarval, och en gammal politisk surdeg från tidigare frihetstid med hertigen av Holstein som kandidat kom åter i dagen.

I nederlagets Finland var stämningen så infekterad, armén så förbittrad, underhållet så misskött med tomma förråd och magasin samt krigsutvecklingen så pinsam, att allt lätt hade kunnat utvecklas till myteri och revolutionära rörelser, som nära 50 år senare med Anjala-upproret under Gustav III:s ryska krig.

Värjor, motto och namn

Att det verkligen fanns en organiserad revolutionär komplott berättar ett dokument bland de Stierneldska handlingarna i Uppsala universitetsbibliotek. Det är ett ”stiftelsedokument” till en sådan ”L’Union” 1741, dekorerat med korslagda värjor, motto och med en förteckning över den hårda kärnans namn. Dessa är inga sensationer utan välkända gestalter bland hattarnas aktivister och senare missnöjda under kriget, inte minst den talföre Carl Otto Lagercrantz som tidigare med pompös retorik krävt krig och i Finland sökt vända nederlaget med åtgärder nästintill förräderi. Flera av de andra hade också vädrat sina temperament både före och under kriget.

Men annat inger betänkligheter. Det patetiska mottot om brottet som inte bara ger schavotten utan även vanära, känns snarast gustavianskt. Än värre är notisen nedtill, att ”detta m.s (manuskript) är funnet bland min fars papper, och synes vara originale sammansättningsskriften till denna liga”. Det kunde ha varit en solid notis, om den inte hade signerats av historikern och utgivaren Adolph Ludvig Stierneld (1755–1835).

Källor ur egna samlingar

Nu övergår alla farhågor till visshetens klarhet! Stierneld är nämligen en av våra främsta historieförfalskare. En rad tidiga band av den aktade källserien Handlingar rörande Skandinaviens historia, utgivna av det ärevördiga Kungliga samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, fyllde han med dubiösa ”källor” ur egna samlingar – inget annat än rena bedrägerier.

Liksom sin föregångare inom historieförfalskningen, den karolinske prosten Nils Rabenius (1648–1717), älskade Stierneld att ”hitta” skrifterna i sina arkiv. Båda var de förhäxade av behovet att lyfta in förfäderna i historiens centrala skeende. Stiernelds far tillhörde de mest högljudda och intensiva krigsivrarna före ”lilla ofreden” och de mest ursinniga under kriget.

Men ligan hade inte kommit till vid armén i Finland 1741 utan vid Adolph Ludvig Stiernelds skrivbord mer än 50 år senare. Ibland ljuger även till synes pålitliga dokument.

Ingemar Carlsson är docent och verksam vid Riksarkivet i Stockholm. Han skriver regelbundet i Populär Historia om dokument ur svenska arkiv.

Publicerad i Populär Historia 4/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också