Perspektiv: Förlossningssmärta blev politik
Sätt igång ett demonstrationståg med alla blivande mödrar i täten!” Så uttryckte sig en gynekolog i en tidningsintervju i Sydsvenska Dagbladet den 19 oktober 1970. Om politikerna ville ha nya skattebetalare – ville att det skulle födas fler barn – fick de se till att kvinnorna kunde få smärtlindring under förlossningen. Som läkare hade hon först efter att själv fött barn insett hur ont det gjorde och att lustgas, vid den här tiden den mest använda metoden för att lindra förlossningssmärtor, inte var till stor hjälp. I en undersökning där kvinnorna själva för första gången tillfrågats konstaterades samma sak. En stor majoritet ansåg att lustgas, lugnande sprutor och slut-narkos just när barnet föddes, inte hjälpte mycket. En tredjedel hade haft nästan out-härdliga smärtor och många förklarade att de aldrig kunde tänka sig att föda barn igen.
Artikeln flankerades av en intervju med den ansvarige läkaren vid en kvinnoklinik, en manlig professor som var av motsatt åsikt: ”Här är det minsann ingen som klagat.” Eftersom han inte hade någon er-farenhet av nya och mer effektiva metoder som epiduralbedövning och paracervi-kalbedövning – även kallad Västerviksmetoden – ville han inte använda dem på kliniken; det räckte alldeles utmärkt med lustgas. De blivande mödrarna var enligt hans åsikt alltför påverkade av tidningsskriverier: ”Ett tag sprang alla här och ville ha Västerviksmetoden.”
En läkare och representant för Socialstyrelsen, den ansvariga myndigheten, uttalade sig också i pressen. Socialstyrelsen rekommenderade i sina råd och anvisningar till sjukhusen de vanliga metoderna som till exempel lustgas, men det var alltid den ansvarige läkaren som beslutade vilka metoder som skulle användas på kliniken. Socialstyrelsens representant ansåg att debatten bara oroade förstagångsföderskorna och menade att ”upplevelserna att bli mor skulle få varje kvinna att känna sig lycklig”. Om kvinnorna ville ha någon förändring fick de skaffa sig kunskaper så att de själva kunde driva på i denna fråga.
Han skulle bli tagen på orden. Under hela 1970-talet kom debatten om kvinnors rättigheter till smärtlindring vid förlossning att föras i olika sammanhang, av en mängd olika aktörer, inte minst kvinnoorganisationer. Metoderna var många; kritiskt allvar och ironisk humor blandades. På våren 1971 anordnade Grupp 8 ett så kallat teach-in, kallat ”Föda barn – ångest eller glädje?”. Panelen bestående bland annat av chefsgynekologer och representanter från Socialstyrelsen ställdes mot hundratals kvinnor som framförde personliga upplevelser och kritik av förlossningens organisation.
Kvinnotidningen Hertha speglade i en komisk dialog, som vände upp och ner på kvinnors och mäns roller, några av de medicinska röster som hävdade att barnafödande var naturligt, att andnings- och avslappningsövningar räckte bra och att främst de kvinnor som hade psykologiska problem med att acceptera sin ”riktiga” kvinno- och modersroll hade ont då de födde. I dialogen upplyser en tandläkare mannen i stolen om att ”killen med be-dövningssprutan” bara finns där mellan tolv och ett men att allt säkert ska gå bra, bara patienten haft ett gott förhållande till sin far. ”Då kan ni få en fin naturlig tandutdragning. Ni kan få tanden i handen direkt och känna på den. … Ta bara massor av korta och snabba andetag så går det som en dans. … Tänk på att massor av män har gått igenom det här före er.”
Genom sådana aktioner fördes kvinnors kroppar och förlossningssmärta, moderskapets förutsättningar och förhållandet mellan män och kvinnor upp på den politiska dagordningen och sammanfattades i slagordet ”Det privata är politiskt”. Riksdagen uttalade 1971 att smärtlindring var ett rimligt krav, som varje kvinna som så önskade sig skulle få uppfyllt. Beslutet innebar dock inte att diskussionen försvann från den riksdagspolitiska dagordningen. Under hela årtiondet krävde framför allt kvinnliga ledamöter att riksdagens agerande inte skulle stanna vid ord utan också leda till handling. Ännu 1975 var det inte fler än 5 procent som fick smärtlindring med epidural- och paracervikalblockad och i många sjukvårdsområden fick fortfarande inga kvinnor dessa bedövningar, riksdagsbeslutet till trots.
Med dessa exempel från 1970-talets debatt om
smärtlindring vid förlossning vill jag peka på att det förlossningsrum som blivande föräldrar i dag stiger in i när det är dags att föda, de smärtlindringsmetoder och apparater som finns på förlossningsavdelningen, och i vilken utsträckning barnaföderskor själva tillåts välja mellan olika metoder är ett resultat av en sammansatt historisk process. Det är inte stora upptäckter och banbrytande forskning som bestämmer sjukvårdens utformning. Hur vi tänker om förlossningar och hur vi utformar dem praktiskt är inte bara en följd av vad som händer i en snävt medicinsk sfär. Den historiska process som format förlossningsvårdens organisation inbegriper många fler aktörer och faktorer, till exempel kvinnors agerande för förändringar.
Medicinsk verksamhet är heller inte skiljd från de nor-mer som förekommer i ett visst samhälle under en viss period. Många av förlossningsvårdens medicinska före-trädare resonerade utifrån specifika värderingar kring kvinnors natur, såg kvinnor som lättpåverkade och uppjagade, ifrågasatte kvinnors frigörelse, såg moderskap som vägen till lycka i livet och tilldelade kvinnan det självklara ansvaret för barnen. De utgick från att det var läkaren som kunde och fick uttala sig om till exempel förlossningssmärtans natur och styrka – inte barnaföderskorna själva.
Kvinnorörelsens agerande exponerade och ifrågasatte skiljelinjer mellan mäns och kvinnors möjligheter och positioner, mellan barnaföderskor och läkare, mellan medicin och politik. Vem skulle ha makten att definiera vad en förlossning var och hur den skulle gå till? Var skulle besluten tas? Vilka resurser skulle förlossningsvården ha? I dessa dagar då barnaföderskor skickas vidare från överfulla avdelningar eller tvingas åka många mil till sjukhuset är frågorna i allra högsta grad aktuella.
Christina Jansson är doktorand vid nationella forskarskolan i historia, verksam vid Södertörns högskola.
