Florence Nightingale – fånge i myten

Florence Nightingale. Namnet väcker bilder av en barmhärtig Mariagestalt som rör sig mellan sjukhussängarna i en skum korridor. Kvinnan som bar namnet blev en symbol redan under sin livstid, och myten om henne har levt vidare långt efter det att hon dog 90 år gammal den 13 augusti 1910.

Familjen, inte myten, utgjorde Florence Nightingales första fängelse. Hon föddes 1820 i Florens, därav namnet, under föräldrarnas kontinentala smekmånad. Väl hemma i England väntade två stora gods och en plats i samhällets toppskikt.

Familjen var inte bara förmögen, utan också religiöst fritänkande och politiskt liberal. Nightingale gavs en gedigen utbildning, till en början densamma som skulle ha tillfallit en förstfödd son.

Smärtsamt nog insåg hon snart att hennes kön dömde henne till en overksam tillvaro i salongen. På sin höjd, som samhällstjänst, kunde hon ägna sig åt filantropiskt arbete bland de fattiga likt det hennes mor ibland sysslade med i stugorna utanför ägornas grindar.

Drömde om att studera

Florence Nightingale hade läshuvud och en brinnande vetgirighet – att acceptera ett liv tillägnat oförarglig konversation var svårt. Hon drömde istället om att klä ut sig till man och i smyg börja studera vid Cambridge eller Oxford.

Sjutton år gammal upplevde hon en stark religiös väckelse. Men snarare än Gud som talade till Florence var det hon själv som försökte meddela sin omgivning att hon inte var den de förväntade sig att hon skulle vara. Hon skulle aldrig finna sig i att bli en dockliknande maka.

Religion, och religiösa ordnar, erbjöd en alternativ idé om ett liv utanför familjen som kunde inkludera socialt engagemang. Florence ville inte vinna frihet för dess egen skull. Problemet var att katolicismen, med sina kloster, låg långt ifrån den rationella gudsbild som hon växt upp med. Hon begrundade hur ett ”protestantiskt systerskap” skulle kunna organiseras.

Flera influenser, moderns välgörenhetsarbete och katolska sjuksysterordnar, fick henne att välja omvårdnad som det som skulle ge mening åt hennes liv. Detta var alltså, rationaliserade hon i efterskott, innebörden av Guds kall.

Florence Nightingale valde vården

Vid tjugotvå års ålder avslöjade Florence för familjen beslutet att viga sitt liv åt vården av sjuka. Hennes föräldrar förfasades. Hon hade inte bara hunnit tacka nej till flera frierier – hennes val av karriär var allt annat än passande.

Sjuksystrar var vid denna tidpunkt outbildade kvinnor mer kända för lortighet och fylla än moderlig omvårdnad. Att Florence snarare än handgriplig vård tänkt ägna sig åt planering och administration – en uppgift mer lämpad hennes färdigheter – gjorde bara saken marginellt bättre.

Med energi och hängivenhet försökte Florence lära sig allt om sjukvårdsorganisation. Hon gjorde studiebesök på lasarett och inrättningar i England och på kontinenten utan att låta sig hindras av familjens misstycke.

Kom till Kaiserwerth

Ofta hörde hon talas om sjukhuset i Kaiserwerth, Düsseldorf, som den lutheranska pastorn Theodore Fliedner grundat 1836. Där utbildades unga kvinnor för att vårda sjuka ur arbetarklassen, samtidigt som de också instruerades i teologi. Kvinnor utexaminerade från Kaiserwerth spred sig snabbt över världen, åtråvärda inte som välmenande filantroper utan som professionella föreståndare med moderna kunskaper.

Florence besökte Kaiserwerth 1850 och återvände nästföljande sommar för att utbilda sig. Hennes ”protestantiska systerskap” existerade alltså redan. Men beslutet att staka ut sin egen väg beredde Florence lika mycket ångest som känslor av berusande frihet.

Åren innan hon kunde ta sig till Tyskland kantades av djupa depressioner. 1847 bröt hon ihop efter ytterligare ett frieri och begav sig till Rom med familjevänner. Där träffade hon Sidney Herbert, ung aristokrat och politiker på resa med sin fru. Ett tycke uppstod som kanske bara blev starkare av att det var platonskt och inte behövde vägas in i de eviga bröllopsspekulationerna. Florence hade skaffat sig en vän som skulle visa sig avgörande för hennes framtid.

Skrev feministiskt manus

Familjens motstånd mot Florence karriärval luckrades långsamt upp i en process fylld av uppslitande gräl. Hon hann till och med skriva manuset till Cassandra där hon kritiserade kvinnors brist på frihet – en text som långt senare skulle publiceras i bokform och inspirera feminister som Virginia Woolf.

1853 gav dock Florence far upp och erbjöd henne ett årligt underhåll. Nu blev hon föreståndare för en liten sjukinrättning på Harley Street i London där hon betalade sin egen lön.

Krimkrigets utbrott

En påfågelskamp om anseende och inflytande i det strategiskt viktiga östra Medelhavet urartade till Krimkriget samtidigt som Florence Nightingale blev varm i kläderna på sitt första jobb. Den brittiska armén, som fortfarande levde på äran från Waterloo en generation tidigare, skickades ut mot ryssarna med gott om patriotiska tillmälen, men med usel organisation.

William Howard Russell, korrespondent på The Times, rapporterade den 9 oktober 1854 om hur de sårade trupperna från Krim anlände till sjukhuset vid Skutari utanför Istanbul i allmän oreda. Krigsmakten hade skickat ut pensionärer från Chelsea som sjukvårdare, men dessa krävde vid ankomsten själva vård.

Både Florence och vännen Sidney Herbert, nu krigsminister, slogs av samma tanke och satte sig ned för att skriva brev som otroligt nog korsade varandra i posten. Vore det inte en utmärkt idé om Florence tog med sig en grupp sjuksystrar från England och seglade till Skutari?

Propagandakampanj

Florence, trettiofyra år och gränslöst ambitiös, såg i Krimkriget sin chans att få den ordentliga utmaning som kunde uppväga alla hennes uppoffringar. Herbert, å sin sida, upplevde snarare en möjlighet att skapa lite välbehövd positiv publicitet. Florence fick ett officiellt uppdrag och började med buller och bång att förbereda sig.

En intensiv mediekampanj, redan före avresan, byggde upp mytologiseringen av hennes person. Men, som en anonym insändare skrev i The Times, så hade det nog varit mer effektivt och mindre kostsamt att skicka manliga sjukvårdare som inte behövde behandlas bättre än soldaterna.

Kvinnornas närvaro hos de lidande männen var ett genidrag av helt andra, symboliska, orsaker. William Howard Russell kunde redan fem dagar efter Florence ankomst i början på november 1854 rapportera att de engelska krigarna grät vid synen av de väna kvinnorna från hemlandet som anlänt för att vårda dem.

Ledde sjukhuset i Skutari

Utmaningen att ta över det väldiga sjukhuskomplexet i Skutari och etablera en kvinnlig organisationsledning var diger. Florence hade aldrig haft mycket till övers för doktorer och sökte självständighet från fältskärerna.

Hon visade sig vara en kompetent, om än hårdför ledare – med bara en blygsam erfarenhet från sjukvård var hennes bästa egenskap en vilja att lära av sina misstag. De ohyggliga förhållandena i Skutari förbättrades efter hand, dels på grund av sjuksystrarnas arbete, men också som en konsekvens av förbättrad arméorganisation och mindre beläggning.

Det som framförallt fick betydelse var dock ett besök av en sanitetskommission som upptäckte att sjukhuset var byggt ovanpå en gigantisk avloppsbrunn. Florence skulle aldrig förlåta sig själv för att hon inte förstått vilken monumental inverkan detta haft på patienternas hälsa – ett misstag som också gjorde det svårt för henne att hantera tidningarnas fortsatta beskrivningar av henne som ett helgon.

Mytbildning kring Florence Nightingale

Den 24 februari 1855 publicerade tidningen Illustrated London News en bild av ”Miss Nightingale” – en ung ensam kvinna i en dunkel korridor som lös upp sitt eget lugna ansikte och de plågade kropparna på britsarna runt sig med en oljelampa i sin högra hand. Och myten som skapades kring Nightingale var också en av få ljusglimtar från en konflikt vars verklighet skulle visa sig långt mer fruktansvärd än förväntat.

Herberts krigspropaganda förvandlades snart till en symbol för det goda, moderliga, i kontrast till de inkompetenta aristokratiska generalerna. Tidningarna vältrade sig i soldaters beskrivningar av hur Florence blotta närvaro botat dem – här fanns någon som gjorde skillnad!

I själva verket arbetade Florence mindre och mindre själv bland de sjuka – hon var inte speciellt begåvad när det kom till yrkets praktiska detaljer. Från sommaren 1855 ägnade hon sig uteslutande åt att organisera sjukvården, ett område där hennes sinne för rationalitet och matematiska kunskaper kom till sin rätt. Visst gjorde hon skillnad, men först och främst försökte hon, i skarpt läge, utarbeta en ny vetenskap för hur sjukvård skulle bedrivas.

Isolerade sig i England

Florence irriterade sig på myten om sin person, med dess tilltagande kraft blev den ett nytt fängelse som hon skulle vara oförmögen att frigöra sig från. När hon kom hem från kriget under sensommaren 1856, utsliten och med bruten hälsa, insåg hon vidden av den popularitet som hon säkert skulle ha hälsat med glädje om den handlat om hennes intellekt istället för mytbildens känslosamma barmhärtighet.

Inte nog med att hon fortfarande måste förhålla sig till sin krävande familj – nu var hon samtidigt allmän egendom. Hennes svar blev att isolera sig och lägga all energi på att sortera sina observationer från Skutari. Visserligen var hon sjuk – i infektionssjukdomen brucellos enligt nutida forskare – men ensamheten passade också bättre för arbetsron.

Skapade den moderna sjuksystern

Under femtiofyra års tid arbetade Florence Nightingale nästan oavbrutet med att reformera sjukvården inom den brittiska krigsmakten och samhället i stort. Med sina brev dikterade hon ofta regeringens politik.

Myten Nightingale använde hon flitigt när det passade som ett slagträ för att få sin vilja igenom. Hon visste att hon kunde skrämma sina motståndare till tystnad genom minsta hot att kontakta tidningarna. Hon startade skolor för sjuksköterskor, skrev manualer i hur sjukhus skulle konstrueras och drivas, påverkade generationer av kvinnor och hjälpte till att skapa det moderna sjuksysteryrket.

Något giftermål blev det inte, och hon gick mycket sällan ut trots att hälsan förbättrades. Hennes kön gjorde det omöjligt för henne att nå de offentliga positioner i samhället som hon med lätthet skulle kunna ha fyllt. Florence tvingades till ett mycket privat liv trots att hon brann för att öppet delta i samhället som något mer än bara en kvinna, eller en förenklad symbol.

Publicerad i Populär Historia 11/2010