Historisk strid om "Europa"

Europatanken är idag en levande och kontroversiell realitet. Men vad har den för historiska rötter? Peter Bugge är historiker och slavist vid universitetet

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Europatanken är idag en levande och kontroversiell realitet. Men vad har den för historiska rötter? Peter Bugge är historiker och slavist vid universitetet i Århus och medförfattare till en bok om europaidén tillsammans med landsmannen Ole Waever och holländaren Pim den Boer. Boken ska från och med 1993 bli standardlitteratur på en europakurs organiserad av det öppna universitetet i Århus tillsammans med motsvarande institutioner i en rad andra europeiska länder.

Populär Historia träffade Peter Bugge för ett samtal om europtankens historia och vi inledde med frågan hur denna syn på Europa uppstått.

– Tanken om ett förenat Europa har uppstått så fort man kunnat använda europabegreppet politiskt, d v s i samband med kriget mot Napoleon. Det intressanta är att medan Napoleon var upptagen med att besegra det mesta av Europa militärt, var det i första hand Napoleons motståndare som drog i fält med europabegreppet, kanske eftersom värderingarna hos den franska revolutionen och de slagord den lanserade var universella och inte hann avgränsa sig europeiskt.

– Det var snarare Napoleons motståndare, som började tala om ett kristet Europa, ett Europa som hotades av denna nymodiga revolution. Den europeiska gemenskapen måste skydda sig mot den liberala och revolutionära faran från Frankrike.

Det var alltså en avgränsningsideologi?

– "Europa" är alltid samtidigt en avgränsningsideologi och ett försök att ge begreppet ett positivt innehåll. Man måste ha en fiende eller en icke-europé för att överhuvudtaget kunna känna sig som europé. Man kan se det i de allra äldsta texterna om europeisk identitet eller också i vad som skrivits om nationell identitet. Man måste ha ett fågelperspektiv för att överhuvudtaget kunna se sig själv på avstånd. Och medvetandet om en europeisk identitet stärks i takt med att européerna blir medvetna om andra kulturer och civilisationer.

Ibland talar man om begreppet "imagined community", alltså en inbillad gemenskap. Kan man tillämpa detta på europatanken?

– Det kan man i hög grad! Det finns inget ursprungligt Europa. Man kan undersöka hur ordet Europa uppstått och när det har nyttjats, men då kommer vi fram till att det sällan haft någon djupare innebörd än den rent geografiska.

– Det är ytterst sporadiskt, som Europa har fungerat som idé eller ideologiskt innehåll, möjligen först på 1700-talet. Det betyder, att det inte finns något ursprungligt Europa som community, gemenskap, förrän nationalstaterna eller i varje fall nationerna uppfinns eller skapas. I det ögonblick Europa uppstår som idé, börjar man att söka sig tillbaka i historien efter någonting, som kan ge den nya idén ett konstlat historiskt ursprung.

Det går alltså att använda europabegreppet som det passar?

– Det går att testa och se vad man kan tillåta sig; det är ju en hård strid om vad vi får lov att definiera som Europa! Vi kan t ex se hur vi i Västeuropa – speciellt i EG-Europa – har gjort oss stort omak för att ge sken av att vårt mini-Europa, detta tull-Europa, är Europa.

– Särskilt var vi under en lång tid fantastiska på att låtsas som om östblocket (Tjeckoslovakien, Polen, Ungern o s v) var ett slags Västasien, som vi inte alls behövde intressera oss för.

Nu är du ironisk mot europatanken. Men samtidigt var den väl ändå en vällovlig reaktion på två förhärjande världskrig med tiotals miljoner offer, ur vilka bl a växte den här mer eller mindre konstruerade fransk-tyska vänskapen?

– Jovisst, EG-projektet finns det mycket gott att säga om. Jag är bara ironisk beträffande det överdrivna bruket av europabegreppet, eller rättare sagt försöket att ta patent på hela europatanken. Det är inget tvivel om att man i och med det regionala europeiska samarbete som EG i verkligheten är, tog ett stort steg mot en stabil, säker fred i Europa.

Här glömmer du väl Jugoslavien och andra bråkiga områden?

– Nej, jag räknar gärna in Jugoslavien i Europa. Men det är faktiskt intressant att konstatera, att det alltid varit problem med Europas östgräns. Europa vill gärna tunnas ut ju längre österut eller sydostvart man kommer.

– De flesta är eniga om att turkarna inte hör till Europa, fastän de spelat en stor historisk roll här i fem eller sex sekler – de stod ju en gång vid Wiens portar. Men turkarna brukar vi kunna enas om att utesluta! Och ryssarna brukar vi vara ense om att ha stora problem med; vi talar gärna om Ryssland och Europa med en indirekt antydan, att det handlar om två inte helt förenliga storheter. Och de områden som ligger däremellan har vi haft en tendens att glömma.

Det är intressant att se hur slovenerna och kroaterna i början av konflikten gjorde mycket väsen av att de var äkta européer. De är ju katoliker och därmed hör de till den europeiska kristna kyrkan, varvid man kan utesluta den grekisk- eller serbisk-ortodoxa såsom varande oeuropeisk.

– Den ortodoxa kyrkan beskrevs som totalitär, statisk, auktoritär och kejsartrogen på det sätt, som man känner den från det gamla Tsarryssland. På samma vis gjorde man kommunisterna till en icke-europeisk åkomma!

– Nu höll detta kroatiska och slovenska tänkande inte i längden, för Grekland är ju med i EG-Europa... Dessutom har man förenat sig med muslimerna mot serberna i Bosnien-Herzegovina. Kort sagt: så fort man försöker att komma med den typen av kategoriska avgränsningar, så håller de inte streck inför verkligheten.

Men det är väl inte denna katolska ideologi i riktning mot Rom, som är dominerande inom EG?

– Det menar jag inte heller. Men i EG vill jag gärna se två konkurrerande -europabegrepp: man har haft en katolsk och kristen europasyn, och dessutom en liberal. Denna i sin tur uppfattar sig som kristenhetens arvtagare. Den menar att "det var bra att kristendomen lade ett fundament, men under upplysningstiden överskred vi den kristna medeltiden och fann de mänskliga värden som vi bygger ett nytt, liberalt (i både ekonomisk och politisk mening) Europa på".

– Man kan under förra seklet och långt in på detta iaktta en hård konflikt mellan det katolsk-kristna Europa och det liberalt-världsliga Europa. De har stått på var sin sida och idogt kämpat om att ta monopol på europabegreppet.

– Mycket intressant var det under första världskriget, där man i tyskt tänkande såg en konflikt mellan å ena sidan ett kulturens ursprungliga Europa, förstått som det tyska och ibland som det tysk-katolska Europa, och å den andra det som tyskarna kallade ett civilisationens dekadenta Europa, ett oursprungligt, kommersiellt, undergångsdömt, liberalt Europa, för vilket naturligtvis särskilt England och Frankrike var exponenter.

– Alltså: skiljelinjen i Europa blev kopplad till begrepp som kultur, civilisation, d v s ett äkta, autentiskt, ursprungligt Europa gentemot ett oäkta, oautentiskt, artificiellt och kommersiellt...

Menar du att det också finns en tydlig högertradition inom europatänkandet?

– Ja, det har ju funnits ett fascistiskt Europa! Även om Hitler själv aldrig hade annat än Tyskland i tankarna, utnyttjade han och nazisterna europabegreppet i stor utsträckning. Detsamma gjorde de italienska fascisterna.

– Hitler lanserade Europa på många sätt: före världskrigets utbrott förde han fram de nya, vitala fascistiska ideologierna som det säkraste bålverket mot kommunismen, som blev kallad judisk-bolsjevikisk, ja rent av asiatisk. I början av kriget talade man mycket om det "Neuropa", som hela kontinenten anslöt sig till, även i ekonomisk mening. Faktiskt fick man ju ett förenat Europa i den tyska krigsindustrin... Och efter kriget med Sovjetunionen blev nazismen plötsligt den europeiska kulturens bålverk mot de asiatiska horderna. Man använde alltså europabegreppet flitigt – egentligen var europapropagandan starkare hos Hitler än hos hans motståndare.

Kan den här fascistiska ideologin spela en roll idag eller i framtiden?

– Det har ju alltid varit en besynnerlig motsättning mellan nazisternas eller fascisternas ultranationalism och deras bekännelse till Europa. En motsättning, som fått den engelske fascistledaren Mosley att i sina memoarer klaga över att nazisterna inte tog Europa på allvar under mellankrigstiden. Om bara Hitler och Mussolini hade tänkt sant europeiskt och inte bara på låtsas, kunde vi redan då fått ett fascistiskt Europa, suckar Mosley.

– De många nyfascistiska rörelserna nyttjar just europabegreppet flitigt, särskilt i sin kamp mot invandrare, muslimer, ryssar o s v. Just de använder det gamla slagordet om Nationernas Europa, vilket vi kan se hos Le Pen och kompani och hos de tyska nynazisterna. Alltså ett folkens eller nationernas Europa, som beskrivs som ett äkta Europa i motsats till euroteknokraternas konstgjorda, a-nationella, kommersiella Europa.

Detta tänkande kan alltså formas till en reaktion mot Bryssels Europa?

– Det kan det säkert. Men p g a de starka integrationsprocesser, som försiggår i EG-regi, har det lyckats att få europabegreppet på dagordningen i en utsträckning, som är mycket intensivare än förr. Även om man kan skratta åt de överdrivna sidorna av EG-samarbetet – den gemensamma flaggan, den gemensamma europaorkestern och andra försök att skapa övernationella attribut – så har man uppnått att göra europabegreppet så relevant för alla, att ingen längre kan underlåta att använda Europa som referensram! Ja, motståndarna till EG-unionen är också tvungna att säga: visst är vi för Europa, men för ett annat Europa.

– Det är med andra ord ingen idag som kan underlåta att ta ställning till begreppet Europa. På det sättet har det gått att få europadiskursen att placera sig oerhört centralt. Och därmed har det blivit ännu viktigare än förr att få lov att bestämma, hur Europa ska definieras.

– De många böcker med Europa i titeln, som skrivs i dessa år, är ju en del av detta projekt att fylla europabegreppet med innehåll och få lov att bestämma, vilken mening som skall läggas i det.

Men samtidigt är det väl ett mycket kommersiellt Sameuropa som växer fram? Man ser ju ofta prefixet Euro- i ord som Eurocard, Euroclass etc?

– Jag såg en fantastisk annons för Shells oljekoncern kort efter murens fall! Den visade den europeiska kartan ända fram till Moskva, på vilken det stod "One Europe, one credit card – Shell". Den annonsen hade varit fullständigt otänkbar bara två år tidigare. Så visst har man börjat använda "Europa" kommersiellt.

– Man vill också använda många av de traditionella skydds- och avgränsningsargumenten gentemot USA och Japan som ett motiv till att denna intima ekonomiska union behövs. Vi ska sända upp europeiska kommunikationssatelliter, vi ska bygga europeiska Airbus-plan, och vi ska införa europeiska TV-normer, som skiljer sig från dem i USA och Japan.

Vi berörde ju det Europa, som tidigare låg bakom järnridån. Fast där finns ju inga tendenser till ett Sameuropa, utan precis tvärtom?

– Det är en stor paradox, att alla nya öst- och centraleuropeiska regimer talar om att "återvända till Europa". Hos tjeckerna, slovakerna, polackerna, ungrarna och balterna är det ett populärt slagord, att de vill hem till Europa, till det som de uppfattar som sin egen kulturtradition.

– Samtidigt är det Europa som de vill åter till ett nationalistiskt Europa som Västeuropa definitivt skiljt sig från efter andra världskriget. Det Europa de vill återvända till, är ett Europa från fredstraktaten efter det första världskriget, där det fortfarande finns en massa gäss oplockade. Och det Europa som det integrerade Västeuropa för länge sedan har lämnat, ger upphov till konflikter både ideologiskt och politiskt – och det på ett tragiskt sätt, som vi ju ser i Jugoslavien idag.

Publicerad i Populär Historia 4/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också