Högerns historia – Marschen mot makten

Det var inte lätt för Lundberg att få gehör för sitt budskap när han reste runt Värmland 1914. I Sunnemo möttes han av ”hån, glåpord och smädelser” och i Storvik hade handlarna hotat kunderna med att driva in sina fordringar om de röstade ”fel” i valet. Också Edit Kindvall och Elisif Théel kunde vittna om besvärliga slädturer, stängda lokaler och avoghet mot ”emanciperade fruntimmer”.

2 februari 2008 av Torbjörn Nilsson

Socialistiska agitatorer? Nej, alla var samhällsbevarande högermän och högerkvinnor. Jämförelsen med arbetar­rörelsens pionjärer ska inte dras för långt, men visar att också högern led av bristande resurser och fördomar när man sent omsider började bygga upp en partiorganisation som den framväxande demokratin gjort nödvändig. Ett högerparti med ambitionen att leda borgerligheten och nå regeringsmakten måste då som nu vinna ett brett stöd för sina idéer. På så sätt går det en linje från det tidiga 1900-talets högeragitatorer till dagens moderater, ”det nya arbetarpartiet”.

Den politiska högern – under partibe­teckningarna Allmänna valmansför­bundet 1904–38, Högerns riksorganisation 1938–69 och därefter Moderata samlingspartiet – har under de dryga hundra åren ställts inför svåra utmaningar: Hur ska värdet av konservativa traditioner förenas med önskan om en moderniserad liberal kapitalism, det vill säga arvet förenas med utopin? Hur kan det egna partiets intressen förenas med behovet av borgerlig samling, något som visat sig nödvändigt för att kunna övertrumfa den ibland till synes oövervinnliga socialdemokratin?

Kring sekelskiftet 1900 var partipolitik närmast ett fult ord för de konservativa. Det förknippades med splittring och sociala motsättningar, något som stred mot önskan om nationell enighet och en lugn samhällsutveckling. Men när rösträtten utvidgades och regeringen alltmer blev ansvarig inför riksdagen, inte främst inför kungen, kunde inte högern undvara en partiorganisation.

Socialdemokraterna hade grundats redan 1889 och liberalerna fick en motsvarande rikstäckande organisation 1902. Vid Allmänna valmansförbundets grundande på restaurang Runan i Stockholm hösten 1904 ville många högermän – kvinnor tilläts bli medlemmar först 1913 – nöja sig med ett negativt program; nej till socialism och annan radikalism – punkt slut.

Reform­villiga medemmar, som industri­mannen Hugo Tamm, drev dock igenom positivare programpunkter, främst utvidgad rösträtt med garantier för att konservativa intressen tillgodosågs. Först efter ett drygt decennium, under Arvid Lindmans ledning, blev partiet organisatoriskt starkt och mer centraliserat. Pengar samlades in från näringslivet, särskilt genom Lindmans vädjande brev till företagare.

Allmänna valmansförbundet (AVF) var ursprungligen en ”försvarsorgani­sation”. Konservativa jordbrukare, in­dustrimän, akademiker och officerare såg med oro på arbetarrörelsens och liberalernas frammarsch, och på kulturradikalismens spridning. De samhälls­förändringar som ansågs nödvändiga måste genomföras med försiktighet så att samhällets grundpelare bevarades – kungamakten, ämbetsmannastaten, rättsväsendet, äganderätten, försvaret, kyrkan och familjen. Inom partiet levde skepsisen mot demokratin kvar även efter det fulla demokratiska genombrottet kring 1920.

Regeringarna avlöste varandra under 1920-talet, vilket tycktes bekräfta högerns varningar för parlamentarismens brister. Särskilt inom det fristående ungdomsförbundet, Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU), stärktes de antidemokratiska strömningarna, med inspiration från utvecklingen i Italien och Tyskland. En brytning kom till stånd 1934 då Lindman kapade banden med SNU. Under beteckningen Sveriges nationella förbund fortsatte det senare som självständigt parti men marginaliserades och verkade under andra världskriget som en protysk ytterkantsrörelse.

För AVF innebar brytningen med SNU att skiljelinjen gentemot extremhögern blev tydligare. Vid 1900-talets början hade demokratin och parlamentarismen av högern utmålats som osvenska företeelser, något som stod i strid med inhemska traditioner av nära samarbete mellan kungen och folket. Under 1930-talet infogades också demokratin i denna folkstyrelsetradition.

Nu var det fascism och nazism som betraktades som osunda, utländska importer. Det nationella idégodset bidrog alltså till högerns uppslutning kring demokratin.

I dag förknippas oftast folkhemsbegreppet med socialdemokratin, Men ”folkhemmet” var i början av 1900-talet ett begrepp med konservativ klang, med sina toner av nationell gemenskap och svenskhet. Socialpolitik var heller inte främmande för den tidiga högern. Ett exempel är pensionsreformen 1913 som arbetades fram av Lindmans regering. Högern avvisade dock den sociala utjämning som liberaler och socialdemokrater strävade efter. För högern var individuellt ansvar och en strängare syn på misskötsamma självklara rättesnören. Under 1930-talet varnade partiet för kollektivismen och intresseorganisationernas makt – främst LO:s – som Per Albin Hanssons och socialdemokraternas folkhemsmodell medförde.

Efter 1945 trädde dock en ny högergeneration fram, med en betydligt posi­tivare syn på sociala reformer. Denna ”progressiva konservatism” fick bara delvis stöd i partiet. Men högern var delaktig i flera av tidens genomgripande sociala reformverk, främst pensionsreformen 1946 där högerns modell kom att segra.

Socialiseringar och statlig styrning av ekonomin var dock fortfarande röda skynken för högerpartiet. Med stöd av näringslivet bekämpade man framgångsrikt de planhushållningsidéer som socialdemokratin lanserat i sitt efter­krigsprogram 1944. För jordbruksnäringen accepterade högern ändå regleringar som skyddade jordbrukarna, en klassisk konservativ favoritgrupp, från ödesdiger utländsk konkurrens. Här spelade också behovet av livsmedel under ofred och avspärrning in.

Högerns alternativ under 1950-talet var ”ägardemokratin”. Medborgarna skulle uppmuntras att spara till egen bostad och genom aktier bli delägare i företagen. I viss mån kan den visionen sägas ha slagit igenom, på slingriga vägar och långt efteråt, genom dagens uppsving för bostadsrätter och fondsparande. Några långsiktiga vinster skördade inte högern med sin politik. Under 1960-talets tilltagande radikalisering blev högerpartiet minst bland de borgerliga. Orden konservativ och höger var närmast pestsmittade i tidens samhällsdebatt, något som också låg bakom namnbytet till Moderata samlingspartiet 1969.

Partiet slöt nu i stor utsträckning upp kring den svenska välfärdsmodellen, men drabbades av ständiga valnederlag. De konservativa var splittrade mellan olika läger och partiet nästan konkursmässigt. Kritiken mot den förda politiken ledde till att partiledaren Yngve Holmberg avsattes 1970.

Med Gösta Bohmans tillträde som ordförande inleddes en omorientering. Liberal kritik mot välfärdsstaten kom att bli moderaternas huvudbudskap under 1970-talet när vänstervågen övergick i högervåg.

Ökad misstro mot s-regeringen, ekonomiska problem och kärnkraftsfrågan bidrog till den historiska borgerliga valsegern 1976, då socialdemokraterna efter 44 år tvingades lämna ifrån sig regeringsmakten. Skiftet medförde emellertid inget radikalt brott med den socialdemokratiska eran. Moderaterna hölls borta från viktiga regeringsposter – till exempel utrikes- och socialpolitiken – där mittenpartierna ansåg att partiet låg för långt till höger. De borgerliga regeringsåren blev besvärliga, men för moderaterna fortsatte framgångarna. Vid valet 1982 nådde man sin högsta nivå sedan 1928 med 23,6 procent, en siffra som överträffades först förra året.Kritiken mot välfärdssystemet blev nu alltmer långtgående. Delar av partiet, främst inom ungdomsförbundet MUF och det fristående studentförbundet, förespråkade omfattande privatiseringar och att man skulle ersätta den offentliga välfärden med individuella försäkringssystem. I moderatstyrda kommuner prövades under 1980-talet delar av detta så kallade nyliberala program.

Något fullständigt brott med den svenska modellen innebar ändå inte moderaternas politik. Efter en lång debatt på partistämman 1990 avvisades ungdomsförbundets nyliberala linje. Välfärden skulle fortfarande betalas via skatterna. Plånboken skulle inte avgöra vilken vård individen fick. Däremot kunde med fördel privata företag driva daghem, sjukhus och andra vårdinrättningar, menade man.

Ett viktigt inslag i partiets samhällskritik var Europapolitiken. Moderaternas hyllande av det europeiska samarbetet hade sin udd riktad mot socialdemokratin. Motståndarpartiet sågs som hopplöst föråldrat, med idéer som tidens moderna européer alltmer förkastade. Att vara modernast var emellertid ingen självklar fördel under en tid när stora förändringar av den offentliga sektorn ägde rum, många av dem initierade av socialdemokraterna själva. Oro för framtiden och ängslan för att det trygga folkhemmet skulle ersättas av hård konkurrens och giriga marknadskrafter bidrog till att moderaterna under 1990-talet aldrig lyckades få tillräckligt stöd för sina krav på kraftiga skattesänkningar och avregleringar, trots att den egna partiledaren Carl Bildt var stats­minister 1991–94.

Det förödande valnederlaget 2002 inne­bar dödsstöten för den ekonomiskt profilerade systemkritiken. Vägen låg öppen för någon som hade stått utanför det senaste decenniets gruppering kring Bildt, den så kallade bunkern i Stockholm. Trygghet, krafttag mot arbetslösheten och en nedtoning av gamla moderata käpphästar blev den nye partiledaren Fredrik Reinfeldts linje. Det receptet ledde som bekant till regeringsmakten 2006.

Vilka grupper har stött partiet under de drygt hundra åren? Ett kort svar är såväl direktörer som LO-arbetare, men främst medelklass. Den viktigaste förändringen är omvandlingen från landsbygdsparti till storstadsparti. I Allmänna valmansförbundets barndom dominerade hemmansägarna. Under Jarl Hjalmarsons ledning på 1950-talet inleddes en segerrik marsch mot storstäderna. Och vid valet 2006 röstade fler stockholmare på moderaterna än på socialdemokraterna.

Partiets ledning dominerades i början av 1900-talet av godsägare, hemmans­ägare, företagare och akademiker. Väljarstödet var bredare, även om exakta siffror i stil med dagens väljarundersökningar saknas. Länge fanns en spänning mellan jordbrukar- och industriintresset, men den har upphört med jordbruksnäringens successiva nedgång. Stödet har alltid varit stort bland företagare och högre tjänstemän. För att uppnå 20–30 procent av väljarna krävs hyggligt stöd också bland lägre tjänstemän och arbetare. När det har gått som bäst för moderaterna har ungefär var tionde arbetare stött partiet. Det innebär att man över tid fått ungefär lika många arbetarröster som vänsterpartiet och dess föregångare. Partiet kan i dag betecknas som ett stadsinriktat medelklassparti, och med tydlig manlig dominans. Men från början var det faktiskt tvärtom, fler kvinnor än män stödde då högern.

Det viktiga »kosackvalet»

1928 års val i Sverige har kallats »kosackvalet» efter en affischkampanj organiserad av Sveriges nationella ungdom, högerns ungdomsförbund. Kampanjen byggde på oron för tidens aggressiva sovjetkommunism. Vid sidan av kommunisterna drabbades också social­demokraterna av de antikommunistiska stämningarna och gjorde ett dåligt val.

Bakslaget ledde till att s-ledaren Per Albin Hansson förde partiet närmare mitten. Folkhemspolitiken, med sitt delvis konservativa innehåll, försvagade de socialistiska strömningarna inom socialdemokratin. Även om den högerregering som vann valet 1928 avgick redan två år senare kom »kosackvalet» därför att få en långsiktig betydelse för svensk politik.

Tog ställning för demokratin

Högerns betydelse för ett stabilt partisystem och en brett förankrad demokrati har ofta förbisetts av forskningen, som mer betonat arbetarrörelsens antifascism. Faktum är att den svenska högern från början kom att ledas av reforminriktade konservativa. Arvid Lindman, liksom hans nordiska högerkolleger John Christmas Möller (Danmark), Carl J Hambro (Norge) och Juha Paasikivi (Finland), avvisade under 1930-talet fascismen till förmån för demokratin. Frontställningen mot fascism och nazism innebar att högern fullt ut integrerades i det demokratiska systemet.

Från Östberg till Reinfeldt

Tolv personer – alla män – har sedan 1904 lett det parti som i dag heter moderaterna.

1904–05, 1908–12 Gustaf Fredrik Östberg (1847–1924)

Godsägare, näringslivsman. SAF-ordförande 1902–07. Tullvän i riksdagen 1885–1916. Landstings- och kommunalpolitiker i Stockholm.

1912–35 Arvid Lindman (1862–1936)

Sjömilitär, industriman. VD bland annat för Iggesund och LKAB, generaldirektör för Telegrafstyrelsen. Statsminister 1906–11 och 1928–30, sjöminister och utrikesminister. Praktisk resultatpolitiker som skapade AVF:s moderna partiorganisation. En av den svenska högerns stora gestalter.

1935–44 Gösta Bagge (1882–1951)

Professor i nationalekonomi och socialpolitik. Minister för kyrka och skola 1939–44 i andra världskrigets samlingsregering. Konservativ med kristna och brittiska förtecken. Stark försvarare av marknadsekonomin.

1944–50 Fritiof Domö (1899–1961)

Den senaste (sista?) jordbrukaren på posten. Troligen högerns minst kände partiledare. Kommunikationsminister under andra världskriget. Under hans tid fortsatte högerns nedgång till dittills lägsta nivå i ett val, 12,3 procent.

1950–61 Jarl Hjalmarson (1904–93)

Sekreterare åt Lindman 1929–30 och aktiv inom Sveriges nationella ungdomsförbund. Lutade en tid åt de extrema men bidrog sedan till brytningen. Arbetade inom näringslivet fram till 1950. Drev ägardemokratin, skattesänkningar och en stram välfärdspolitik. Folklig stil och populär som de­battör. Efter avgången verksam i humani­tära organisationer och som medlare på arbetsmarknaden.

1961–65 Gunnar Heckscher (1909–87)

Professor i statsvetenskap, ordförande i ungdomsförbundet. Starkt engagerad i Europafrågan. Strävade efter borgerlig samling men saknade stöd inom partiapparaten och ombads avgå efter valnederlaget 1964. Därefter diplomat och författare.

1965–70 Yngve Holmberg (f 1925)

Jurist, partisekreterare före partiledartiden. Sökte borgerligt samarbete och verkade för namnbyte 1969. Valnederlaget 1970 med rekordlåga 11,5 procent ledde till att Holmberg avsattes efter en bitter partistrid.

1970–81 Gösta Bohman (1911–96)

Jurist, anställd av Stockholms handelskammare. Betonade mer än Holmberg partiets egen politik. Bidrog starkt till partiets liberala renässans och valframgångar. Hos Bohman förenades liberal individualism med konservativ moralsyn. Ekonomiminister 1976–78, 1979–81.

1981–86 Ulf Adelsohn (f 1941)

Ordförande i studentförbundet, sedan verk-sam inom akademikerfacket Saco. Finans­borgarråd i Stockholm, kommunikationsminister 1979–81. Nådde partiets dittills bästa valresultat 1982, men avgick efter bakslaget vid nästa val. I många år landshövding i Stockholm.

1986–99 Carl Bildt (f 1949)

Studentpolitiker, därefter politisk tjänsteman i borgerliga regeringar. Partiets förste statsminister sedan Lindmans dagar, 1991–94. Kritiserade skarpt socialdemokraternas linje i säkerhetspolitiken och Europafrågan. Därefter internationellt verksam. Politisk comeback som utrikesminister från 2006.

1999–2003 Bo Lundgren (f 1947)

Ekonom, riksdagsman redan 1976. Biträdande finansminister i Bildts regering. Drev hårt frågan om skattesänkningar, men tvingades avgå som ett resultat av valnederlaget 2002 då en tredjedel av moderatväljarna försvann.

2003– Fredrik Reinfeldt (f 1965)

Civilekonom, ordförande i Moderata ungdomsförbundet 1992–95, därefter utanför partiets ledande krets. Drev fram partiets kursändring i samband med tillträdet som partiledare 2003. Omfattande skattesänkningar och angrepp på »den svenska modellen» försvann från partiets dagordning. Statsminister från 2006.

Torbjörn Nilsson

Publicerad i Populär Historia 9/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också