En 1700-talsbonde ryter till om språket

Gamla tiders riksdagsmän var sannerligen inga latmaskar. Det finns väldiga sviter av material från varje riksdag i våra arkiv. Det gäller inte minst frihetstiden, vår moderna politiks första period.

Det här aktuella riksdagsmötet sammanträdde mellan juni 1771 och september 1772. De fyra stånden har alstrat 80 volymer och deras utskott 93, dvs drygt 170 tillsammans med protokoll, inlagor, motioner och annat.

En av bönderna, Sven Eskelsson, kom från mellersta Halland. Han hade en gård i byn Stavbäck i Ljungby socken nordost om Falkenberg. Där bodde också hustrun, några barn och de då 82﷓åriga föräldrarna.

Detta var hans första – och sista – riksdag. Politiskt borde han haft nära till mösspartiet, vars lika mäktige som kompetente ledare Joseph Hansson hade en av sina söner som kyrkoherde i Eskelssons socken.

Han vågade både ta ställning och yttra sig som riksdagsdebutant. Inget av detta är särskilt anmärkningsvärt, inte heller att han lämnade in en motion – eller ett memorial som det kallades då.

Men hans memorial var inte av det vanliga slaget. Sven Eskelsson tog upp en synnerligen viktig och svår fråga – det svenska språket.

Oroas över låneorden

Efter en inledande sväng om språket som en ”Guds gåva”, tar han tag i det nationella perspektivet. Han oroas över att ”vårt kära modersmål” alltmer förmörkas av låneord som slagit sällskap med en tilltagande vurm för ”utländska manér, seder, kläder, mat- och drickstillredningar”.

Eskelsson går vidare i sin kritik. Han påpekar konsekvenserna för de olärda och icke språkkunniga när de franska och latinska låneorden är så många att man inte kan ta sig igenom tidens tryck utan tolk.

Redan här har vi ett bildningshistoriskt intressant nedslag. Men vår hallandsbonde drar skarpare slutsatser än så. Han ser två olika orsaker till utvecklingen: antingen vill man ”hålla de olärde bakom ljuset” (som katolska kvrkan förr använde latinet) eller också rör det sig om ren högfärd.

Trots att både kyrklig och världslig lag förbjuder främmande språk i predikningar och vid domstolar kan den okunnige knappt värja sig ens på dessa platser – därmed når Eskelsson den än i dag lika aktuella frågan om den enskildes rättssäkerhet.

I en briljant koppling erinrar han om ett av tidens viktigaste inrikespolitiska beslut: mössornas och Sveriges berömda tryckfrihetsreform från 1766. Det är risk att idén bakom den kommer att urholkas och förfuskas om trycket är fritt men språket ointagligt för det svenska folkets olärda del, menar han.

Bifoga förklaringar!

Själv har han också några konkreta förslag. Att domstolar och ämbetsverk håller sig med främmande namn spelar inte så stor roll, alla vet ändå vad de sysslar med. Men värre är det med vetenskapen. Han förstår att den behöver de främmande orden – vad vi i dag menar med den internationella fackordsterminologin. Men ändå är det väsentligt att man här snarast rensar ut ”alla onödiga utländska ord” och ersätter dem med svenska motsvarigheter. Tills dess bör man bifoga svenska förklaringar.

Han vänder sig till bondeståndet som representerar en fjärdedel av den lagstiftande makten och påminner ståndsbröderna om att ståndet också innesluter de flesta som hans memorial vill hjälpa: de som har svag eller obefintlig språkutbildning, kvinnorna och barnen. Alla behöver visserligen inte heller i framtiden sådan skolning men det är nödvändigt för dem att kunna ta del av en eller flera vetenskaper. För hela rikets bästa begär han därför ”bifall och kraftig åtgärd” av bondeståndet.

Diskussioner om språkets renhet och satir kring låneorden är inte sällsynta under 1700﷓talet, upplysningens sekel. Hallänningen Olof Dalin hade sådana uppgörelser i ”Then Swänska Argus” en generation före Eskelsson. Men denne bonderiksdagsmans politiska och folkbildningsmässiga perspektiv på frågan är häpnadsväckande och känns modernt. Vad han säger med vår tids begrepp är ju att om språkets uttrycksmedel blir tillgängliga för alla oavsett bildningsnivå kan de både ta del av vetenskapens framsteg och undgå manipulation av överhet och bildningsmonopol!

Hur Eskelsson utformat sitt memorial vet vi inte något om. Tydligen har han fått hjälp med renskriften (se bilderna av dokumenten härintill). Kanske av sockenprästen, som dock inte anses ha varit någon stjärna, eller troligare genom bondeståndets sekreterare. Men tankarna var nog hans egna.

Det politiska och administrativa systemet var emellertid trögt. Några kraftåtgärder blev det inte. Redan det egna ståndet bordlade motionen.

Förmodligen hade han otur då detta blev frihetstidens sista riksdag. Kanske visste man inte hur man skulle hantera denna för bönderna ovanliga idé.

Ingen profil på hemmaplan

Kuriöst nog bodde i Eskelssons grannsocken den andre store språkpuristen i vårt 1700﷓tals mitt – Dalin. Men det är nog en ren tillfällighet – bådas far- och morföräldrar torde ha talat danska eller dansk﷓svenska.

Hur som helst har jag aldrig under många års forskningar sett ett liknande bildningshistoriskt och maktpolitiskt inlägg av en riksdagsbonde.

Själv levde han på sin gård ett decennium in på 1800﷓talet och blev liksom föräldrarna gammal. Men i hemsocknen verkar han inte ha profilerat sig så mycket att ens sockenböcker och lokalhistoriker uppmärksammat honom.

Vem var han, denne ovanlige gestalt? Ibland slås man av det ohistoriska behovet att vilja träffa människor som för länge sedan försvunnit i de anonyma folkhaven. Man önskar att han åtminstone hade lämnat ett personligt arkiv efter sig som svar på våra frågor.

Eskelssons memorial finns utgivet i Sten Landahls väldiga sviter av de svenska riksdagsprotokollen: Bondeståndets riksdagsprotokoll etc 12: 1771–1772, s 633﷓635. Originalet finns i Bondeståndets arkiv i Riksarkivet (vol R 2006, handling 47).

Ingemar Carlsson är förste arkivarie vid Riksarkivet och återkommer i Populär Historia med berättelser om intressanta dokument ur arkivens gömmor.

**Publicerad i Populär Historia 2/1995