Ska mentalsjukhusen k-märkas?

På 1980-talet, då inriktningen på den psykiatriska vården ändrades, lämnades ett trettiotal stora sjukhuskomplex åt sitt öde, som monument över ett århundrade av svensk mentalvårdspolitik. Några revs, andra fick hysa nya verksamheter. Åter andra står tomma.

21 december 2006 av Anna Larsdotter

I dag, då den psykiatriska vården åter är i fokus och vissa krafter förordar en återgång till institutionsvården, börjar myndigheterna på allvar fråga sig vad man ska göra med denna hittills negligerade del av svenskt kulturarv.

Frågan har aktualiserats då Värmlands läns landsting sökt rivningstillstånd för de inre delarna av Mariebergs sjukhus i Kristinehamn, en av landets bäst bevarade mentalvårdsanläggningar.

Riksantikvarieämbetet initierade ny-ligen ett seminarium om mentalsjukhusens öde och ska i samarbete med etnologiska institutionen i Lund och Nordiska museet utreda frågan vidare.

– Inget svenskt mentalsjukhus är i dag skyddat som byggnadsminne, säger Ulf Gyllenhammar på Riksantikvarieämbetet. Marieberg lades ner för tolv år sedan och man kan nog säga att Riksantikvarieämbetet skulle ha gripit in tidigare. Men man har inte pratat så mycket om den här delen av historien.

Få grenar av medicinen har präglats av så motsträviga synsätt som psykiatrin. Metoder har kommit och förkastats, men i ett helt århundrade rådde övertygelsen att de psykiskt sjuka vårdades bäst i de slutna världar som sjukhusen utgjorde. An-läggningarna är ofta mycket stora och upprustning och bevarande för med sig stora kostnader.

Birgitta Svensson, intendent på Nordiska museet, menar dock att det är av största vikt att institutionerna tar sitt ansvar och införlivar denna ibland obehagliga del av his-torien i det gemensamma kulturarvet. Kulturvärde och människovärde är i grunden samma sak, säger hon.

Lars-Eric Jönsson, verksam vid etnologiska institutionen i Lund, snabbutreder nu frågan. Enligt honom har frågan om kulturskydd för gamla sinnessjukhus tagits upp ett antal gånger sedan 1980-talet.

– Men det är inte förrän nu som statliga myndigheter verkligen intresserat sig för det här, säger han. Visst är det dystra miljöer som kan förknippas med lidande, men det finns också en omsorgsaspekt i det hela. Byggnaderna berättar om hur dåtidens samhälle tog hand om de människor som inte kunde ta hand om sig själva.

Anna Larsdotter

Publicerad i Populär Historia 1/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också