När världen blev lila
Kan man uppfinna en färg? Ja, det kan man. William Perkin gjorde det och blev berömd, adlad och stormrik på kuppen. Perkins lyckade misslyckande i laboratoriet när han 1856 skulle tillverka kinin mot malaria blev avstampet för världens mäktiga färgindustrier. Med hjälp av en flärdfull kejsarinna förvandlade Perkins syntetiska malvalila färg kemin, från en kuriös sysselsättning för alkemister och kufar i små, osunda, ammoniakdoftande laboratorier, till stora, stinkande industrier vilka med god profit satte färg på världen och skrev prologen till upptäckten av en rad viktiga läkemedel.
Att det skulle gå bra för William Perkin stod tidigt klart men att det skulle gå så bra att han skulle förändra sin samtid redan vid 18-årsålder var väl knappast att vänta. Än mindre att han skulle göra det med hjälp av kemi.
Vid mitten av 1800-talet levde kemin ett undanskymt liv. Värdet av kemiska kunskaper var av ringa betydelse för en bildad engelsk gentleman. I Tyskland var situationen däremot annorlunda, där fanns redan utvecklade kemiska laboratorier som i rask takt avslöjade fördolda innehåll och hemligheter bakom komplexa naturliga ämnen.
När William Perkin, just fyllda 13 år, skrevs in på pojkskolan City of London hade han tur. Det var en av de få engelska skolor som mot extra avgift erbjöd lektioner i kemi för experimentlystna gossar och William Perkin var en av dem. Pappan, snickaren George Perkin, var skeptisk. Han hade själv haft en far med böjelser för alkemi vilken hade förpestat livsluften i hemmet med sina försök att göra guld. Kemi kan nog vara fascinerande men det finns inga pengar i det, menade George Perkin, som hellre såg att pojken likt sin äldre bror satsade på arkitektur.
Sonen William lyckades dock tjata sig till avgiften för de extra kemilektionerna. Sedan var han fast. ”Kemi var något mycket större än något annat ämne jag stött på. Jag tänkte att om jag kunde gå i lära till farmakolog skulle jag vara lycklig”, skrev William Perkin.
Naturligtvis stack de tyska vetenskapliga framstegen i kemi britterna i ögonen och därför lyckades några inflytelserika medborgare samla in 5 000 pund som grundplåt för the Royal College of Chemistry i London. Chef för skolan blev tysken August Wilhelm von Hoffmann.
År 1853, 15 år gammal, skrevs William Perkin in som en av Hoffmanns elever. Tre år senare gjorde han sin stora upptäckt. Då var skolan stängd, grundplåten slut och svårigheterna att hitta nya sponsorer stora eftersom ingen fortfarande kunde finna någon större mening med kemi.
William Perkin kom att ändra på allt det. Bara något decennium senare var den kemiska industrin en blomstrande näring – allt tack vare William Perkins missöde i det primitiva hemmalaboratoriet när han sökte förverkliga en av Hoffmanns många kemidrömmar, att tillverka syntetiskt kinin, den tidens enda bot mot malaria.
I mitten av 1800-talet härjade fortfarande malaria i merparten av Europas länder, framför allt i Italien, Spanien, Frankrike och Holland men även i England. Vidare sades malaria vara det största hindret för en fortsatt kolonisation av Asien, Afrika och Sydamerika. Enbart i Indien konsumerade den brittiska armén årligen 750 ton kinabark.
År 1820 lyckades fransmännen Joseph Caventou och Joseph Pelletier renframställa den aktiva substansen i kinabark och döpte ämnet till kinin. Men fransmännens bedrift löste inte problemet med Europas beroende av kinabark från Sydamerika eftersom den renframställda produkten blev dyrare än till och med den naturliga barken.
Det sägs att den första skeppslasten kinabark på 1630-talet från nuvarande Peru till Spanien betalades med sin vikt i guld och fortfarande skattades barken mycket högt. Dessutom skövlades quinaquinaskogarna på Andernas högland i allt snabbare tempo och de gamla spanska kolonierna ställde allt hårdare ekonomiska villkor för att tillgodose det till synes omättliga europeiska behovet.
Det var således ingen liten uppgift Hoffmann hade satt på dagordningen men han visste att om han lyckades tillverka syntetiskt kinin skulle belackarna en gång för alla tystna. När hans skola tvingades stänga på grund av pengabrist återvände Hoffmann tillfälligt till Tyskland och hans elever skingrades.
William Perkin hade sitt eget laboratorium på vinden i föräldrahemmet i East End i London, ett illa utrustat, illaluktande kyffe utan ventilation och rinnande vatten. Det var där han planerade att fortsätta arbetet med att förverkliga Hoffmanns kinindröm – men i själva verket iscensatte en egen som handlade om ära, pengar och berömmelse.
Hoffmanns teori byggde på den enkla utgångspunkten att den kemiska formeln för kinin bara har två skiljaktiga molekyler jämfört med naftalin. Perkin, liksom Hoffmanns andra elever, hade utfört mängder med experiment för att tillföra de båda bångstyriga molekylerna till naftalin.
”Mitt experiment resulterade i ett rött pulver istället för färglöst kinin”, citeras Perkin i den på engelska nyligen utkomna boken Mauve av Simon Garfield. ”För att undersöka detta märkliga resultat tillsatte jag anilin och fick en vackert svart glänsande produkt.”
William Perkin fortsatte att laborera. Han blandade med alkohol och prövade att doppa en bit sidentyg i sitt svarta ämne. Tyget fick snabbt en vacker ljuslila färg och en lyster som William Perkins aldrig tidigare sett maken till. Han undersökte om färgen bleknade i vatten men lystern kvarstod. William Perkin insåg att han hade gjort en viktig upptäckt.
Människan har färgat textilier och andra produkter i tusentals år men de flesta färgerna, som utvanns ur växter, mineraler och djur, var mycket dyra. Den mest exklusiva var den kungliga purpurfärgen – Kleopatras, Caesars och andra kungligheters speciella favoritfärg – som utvinns från ett molluskdjur som lever utanför Italiens kust. För att färga en fotsid dräkt eller mantel behövs tusentals mollusker som först ska krossas, saltas och torkas, sedan koka i tio dygn.
En annan populär färg från djurriket var koschenill som, beroende på tyg, skiftade från blåaktigt rött till violett. En vanlig koschenillvariant var kardinalrött, färgen på de engelska gentlemännens jaktrockar. För att framställa hundra gram koschenill användes 60 000 torkade sköldlöss som odlades på kaktus. Koschenill var nästan lika dyrt som purpur.
Växtfärger var billigare och de vanligaste i mitten av 1800-talet var rött från olika rötter och indigoblått från busken som fått sitt namn, Indigofera tinctoria, efter färgen.
William Perkins lila färg kunde nästan mäta sig med purpur och koschenill i lyster och behag och den var klart överlägsen även de bästa växtfärgerna.
Den kemiska processen bakom var inte särskilt komplicerad och färgen, förstod William Perkin, skulle bli billig att producera. Han bestämde sig, efter mycket tvekan då det på den tiden gick vattentäta skott mellan vetenskap och industri i England, för att undersöka om det var möjligt att massproducera den syntetiska färgen. Efter många turer med traditionella färgföretag, där William Perkin i talande demonstrationer visade att hans färg kunde spädas i 630 000 delar vatten och fortfarande färga vattnet klart ljust lila, fick han napp.
Det största företaget i London, Bethnal Green, anade att de med den unge mannens upptäckt kunde stå inför en ny era och såväl färgindustrin som Perkin fick en flygande start med extraordinär draghjälp från Eugénie de Montijo, den folkvalde kejsar Napoleons unga flärdfulla hustru som åter gjort Paris till modets och fåfängans huvudstad.
Året efter William Perkins upptäckt, 1857, fann Eugénie att hennes ögonfärg och malvalila gick bra ihop och utnämnde den speciella nyansen till årets modefärg. När sedan drottning Victoria bar en malvalila klänning på dotterns bröllop var Perkins lycka gjord. Hans färg var senaste mode.
I juni 1857 restes med stor hastighet det nystartade företaget Perkin & Sons anläggning i nordvästra London. Arkitekten, den äldre brodern Thomas, ritade och snickaren, pappa George, ledde arbetet på plats. William fortsatte sina experiment, nu i större skala. Arbetet beskrev han som ”mycket svårt och plågsamt” därför att den dåliga ventilationen tvingade honom att med jämna mellanrum fly lokalen. Illamåendet och yrseln blev för svåra. Men, som familjen Perkins resonerade, det gällde att smida medan järnet var varmt.
William Perkin tvingades också splittra sin tid mellan laboratoriearbete, resor till färgningsfabriker för att lära ut den nya tekniken med syntetisk färg, och långa bittra patentstrider. Hans färg kopierades på en mängd platser och hans kemiska metod nyttjades för att framställa en lång rad nya syntetiska färger. Domstolarna ställdes inför helt nya uppgifter när de skulle ta ställning till vilken av kanske tolv olika blå nyanser som kunde påstås vara en egen färg. Också juristerna hade bråda dagar när gamla kolleger, i vissa fall gamla vänner, låg i kostsamma segslitna processer med varandra.
Snart gick merparten av Londons, Paris och andra metropolers välklädda damer omkring i syntetiskt färgade enorma krinoliner. Även mindre bemedlade kunde kosta på sig vackert färgade plagg. Näringen blomstrade. Perkin & Sons fick stora beställningar från Stuttgart, Amsterdam och Hongkong.
Modets växlingar gick snabbare och snabbare och klädtillverkningen antog mer och mer formerna av en industri. Färgfabrikerna anställde egna kemister med uppdrag att finna nya kulörer och Hoffmanns mål, att visa på kemins duglighet, var uppnått. En fransk besökare på världsutställningen i London 1862 rapporterade: ”Under en söndagspromenad i Hyde Park bländas man av alla vackra färger på damernas utstyrslar.”
En mäktig färgindustri växte fram och den växte fort. På världsutställningen deltog 28 färgtillverkare som tillsammans presenterade hundratals nya färger. Visserligen såg många av dem identiska ut men alla hade egna, ofta exotiska, namn.
William Perkin själv bidrog bland annat med färgen ”dahlia”, någonting mitt emellan malvalila och magenta, och flera andra nyheter. Befolkningen nedströms kanalen vid Perkin & Sons kunde av färgen på vattnet – grönt, rött, blått, gult, lila, och så vidare – konstatera hur veckans produktion såg ut.
Snart började inte oväntat larmrapporterna strömma in om förgiftningar. Undersökningar av de vattendrag dit färgfabrikerna som regel lokaliserades visade på höga halter av bland annat arsenik. Vissa fabriker tvingades stänga. Men i regel valde myndigheterna att ignorera problemen.
Den engelske läkaren James Startin lät 1881 publicera en hel rad gräsliga bilder på fula, variga hudblåsor och sår som orsakats av giftet i klädernas färger. Andra läkare och offer fyllde på med fler exempel och om de färgade tygerna kunde åstadkomma så stor skada hur var det inte då med all den syntetiska färg som nu användes i karameller och konditorivaror?
Den svenska regeringen förbjöd under en period alla syntetiska färger men bakom förbudet fanns minst lika tunga protektionistiska skäl som omsorg om folkhälsan.
I tidningen The Times avlöste skräckskildringarna varandra: barn som sov i rum med syntetiskt färgade tapeter hade dött i arsenikförgiftning, berättade man och konkluderade: ”Men här i vårt fria land är allt tillåtet, till och med att långsamt förgifta våra minsta.”
Skandalerna kom och gick men skapade knappast några större svackor i färgindustrins försäljningskurvor. Folk ville pryda sig med, omge sig av och frossa i glada färger.
Den framväxande färgindustrin och med den de snabbt växande kemiska kunskaperna kom också att spela en avgörande roll för den moderna medicinens framväxt. En av dem som i ett brev i september 1858 hörde av sig till William Perkin var Louis Pasteur som ville diskutera färgningsproblem i en betydligt mindre skala än den Perkin & Sons normalt sysslade med.
Pasteur i Frankrike och Robert Koch i Tyskland hade inlett kriget mot infektionssjukdomarna och ett nödvändigt första steg för en framgångsrik kamp mot fienden var att man kunde se den. Det var här olika färgningstekniker kom till stor nytta.
Både Pasteur och Koch utvecklade var för sig färgningstekniker så att sjukdomsframkallande mikroorganismer lättare kunde ses i mikroskopet. För Pasteurs del gällde det exempelvis mjältbrand, hönskolera, rödsjuka hos svin och viktigast av alla, rabiesvirus. För Kochs del gällde det framför allt tuberkulossmittan men även flera tropiska sjukdomar.
Färgindustrierna, som nu besatt en avsevärd kemisk kompetens, satsade på läkemedel. Bayers aspirin var resultatet av den unge kemisten Felix Hoffmans manipulerande 1898 med en restprodukt från färgtillverkningen.
Även kemisten Fritz Haber på Bayer utförde kemiska stordåd då han tillverkade krigsgaser, varav den effektivaste var klorgas som kvävde tiotusentals soldater i första världskrigets skyttegravar. Haber som trodde att han efter kriget skulle ställas inför krigsrätt lönades istället med 1918 års nobelpris i kemi.
På ett annat tyskt färgföretag, Hoechst, arbetade läkaren Paul Ehrlich, mannen bakom salvarsan, det första effektiva läkemedlet mot syfilis, som introducerades 1908. Salvarsan var den första drog som helt konstruerats utifrån kemiska beräkningar och formler.
Även sulfapreparaten som i mitten av 1930-talet revolutionerade behandlingen av en rad potentiellt dödliga infektionssjukdomar byggde på en restprodukt från färgtillverkningen i en av världens största färgindustrier, I G Farbenindustrier i Tyskland.
Merparten av dagens jättelika läkemedelsföretag började som små färgfabriker i boomen efter William Perkins upptäckt.
Själv sålde han sitt företag Perkin & Sons redan 1873 och återvände dels till forskningen och den trivsamma uppgiften att vara hedersmedlem i en lång rad vetenskapliga sällskap, dels till ett lugnt familjeliv som mycket välbärgad före detta industriman. År 1906, när hans misslyckade kininexperiment i hemmalaboratoriet fyllde 50 år, dubbades William Perkin till riddare.
Tord Ajanki är vetenskapsjournalist och författare, bosatt i Malmö.
Att läsa: Mauve – How one man invented a colour that changed the world Simon Garfield (2000).
