Kvinnokroppens ideal – smärt eller mullig?

I början av 2000-talet skulle den ideala kvinnan vara smal, hård och vältränad. Kontroll över kroppen visar att man också har kontroll över sitt jag, sitt liv och sin omvärld. Men så har det inte alltid varit.

För hundra år sedan skulle den perfekta kvinnan också vara smal och tunn – men då hyllades samtidigt svagheten och sjukligheten.

Sedan dess har idealen växlat. Kvinnokroppen har varit än tunn och svag, än rund och moderlig, för att därefter bli smal och stark innan yppighet och vampighet slagit igenom.

Ser man tillbaka på det gångna seklet är det slående hur idealet slagit om till sin motsats vid nästan varje nytt decennium.

På tiotalet skulle kvinnokroppen vara fyllig och barnalstrande, på tjugotalet smal och kapabel, på trettiotalet rund och sund, på fyrtiotalet smal och stram, på femtiotalet yppig och hemmafruanpassad, på sextiotalet anorektiskt smal, på sjuttiotalet fri och jämställd och på åttio- och nittiotalen smal och stark.

Behåar brändes

Endast sjuttiotalet utgör undantaget från variationen mellan smalt och runt. Då stod strävan efter jämlikhet i fokus. Kvinnor vägrade att bli bedömda utifrån sina kroppar.

Behåar som brändes på bål blev symbolen för den nyfunna friheten. Plyschfamilj och unisexmode var den dominerade trenden. Aldrig mer skulle kroppen utgöra grunden för den kvinnliga identiteten, tänkte man.

Men ack! Redan några år senare var det dags igen. På åttiotalet skulle kvinnan vara Kvinna och mannen vara Man och utseendet hamnade åter i fokus.

Ofta har det gått fort när idealen växlat. Den amerikanska forskaren Clelia Duel Mosher har undersökt hur amerikanska collegeflickors genomsnittliga midjemått ökade mellan 1894 och 1915, då den kvinnliga idealkroppen förändrades från smal och bräcklig till rund och yppig. Hon kom fram till att midjemåttet ökade med 40 procent under perioden!

Medelklassens ideal

Förändringarna av kroppsidealen har emellertid inte berört alla på samma sätt. Skillnaderna mellan olika samhällsklasser är mer eller mindre tydliga under seklet. Det är framförallt medelklassen som har följt idealen, medan arbetar- och bondkvinnor sällan haft råd eller möjlighet att leva upp till dem.

Kroppsidealen har också utnyttjats för att markera över- och medelklasskvinnans avstånd från de lägre klasserna.

I början av 1900-talet symboliserade den späda, veka och sjukliga överklasskroppen ett privilegierat inomhusliv, långt ifrån kroppsligt arbete. Vit hy och små händer och fötter hyllades, vilket var raka motsatsen till arbetarkvinnans röda, såriga händer och bondkvinnans solbrända, muskulösa kropp. För dem ställde arbetet andra krav på den ideala kroppen.

Viktorianska ideal åter

Men även om de lägre klasserna inte kunde leva upp till de högres ideal påverkades de av dem. Under första halvan av 1900-talet strävade arbetarklasskvinnorna efter en kropp fri från arbetets ärr och i femtiotalets välfärdssamhälle nådde de äntligen dit.

Då återkom också de viktorianska idealen med hårt snörd midja och långa kjolar som dominerade i medelklassen under slutet av 1800-talet. Det gällde både hemmafruarna och det kurviga vampidealet som växte fram under den här tiden. Magra ungdomskroppar stoppades in i allsköns olika hjälpmedel för att betona höft och bröst, medan midjan snördes åt.

Men varje gång arbetarklassen närmat sig medelklassens ideal har denna i sin tur rört sig vidare mot nya mål. När smink – som länge varit en lyxvara – blev tillgängligt för de lägre klasserna på tjugotalet och de började måla sina ansikten vita svarade över- och medelklassen med att börja sola. I en tid när de flesta arbetade inomhus blev solbrännan en symbol för fritiden.

Biologisk förklaring till idealen

Idealens ursprung kan förklaras på många olika sätt. Förmodligen är det en kombination av flera orsaker. Per Hedén, docent i plastikkirurgi och verksam vid Akademikliniken i Stockholm, menar att det finns en biologisk förklaring till vilka kroppsideal som gäller, att vårt behov av fortplantning och vår sexualitet påverkar oss.

– Vissa kvinnokroppar har drag som signalerar att förutsättningarna för att få friska barn är höga. Dessa kroppar uppfattas som vackra. Midjemåttet och jämn hy är två saker som symboliserar god hälsa och därmed hög fertilitet. Dessa ideal är medfödda och i stort sett desamma under historien. Men dessutom finns en yttre, kulturell påverkan som leder till att kroppsidealen varierar, säger Per Hedén.

Traditionens inflytande starkt

Claes Ekenstam, idé- och lärdomshistoriker vid Göteborgs universitet, framhåller att kultur och traditioner skapar idealen.

– Vi klär oss och smyckar oss av glädje och lust att framhäva kroppen, men vilka former det tar sig bestäms av den kultur vi lever i. Vi vill smälta in i den grupp vi befinner oss i. Traditionernas inflytande över kroppsidealen är stort. Idealen från den viktorianska tiden har påverkat oss under hela 1900-talet. Att vi ska raka av oss kroppshåren dyker till exempel upp för första gången vid sekelskiftet 1900 och lever kvar än i dag, förklarar han.

Barnafödande har lyfts fram

Samtidigt har sociala och ekonomiska förändringar i samhället betydelse för vilka ideal som gäller. Idéhistorikern Karin Johannisson i Uppsala menar att kroppen är en spegel av dels kvinnans förmåga att föda barn, dels hennes plats på arbetsmarknaden. Under de perioder då födelsetalen har varit låga har kvinnans roll som mamma lyfts fram.

– Både i början av 1900-talet och på trettiotalet föddes få barn i Sverige. Den omfattande manliga emigrationen skapade ett stort kvinnoöverskott och nativiteten sjönk i hela västvärlden. Samhället propagerade för en yppig och sund kvinna som skulle ägna sig åt barnafödande och barnomsorg och då gick den kvinnliga idealkroppen upp i vikt. Detsamma hände på trettiotalet då Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan gav näring till kraven på en hälsosam och alstringsduglig kvinna, säger Karin Johannisson.

Frigörelse syns i kroppsidealet

Men både under tjugo- och sextiotalen när kvinnorna gjorde intåg på arbetsmarknaden och en våg av kvinnlig politisk aktivitet svepte över Europa blev det kvinnliga kroppsidealet allt mer manslikt. Pojkflickan slog igenom och de kvinnliga formerna försvann.

– Det smala idealet symboliserar både självständighet och hur de typiskt kvinnliga formerna utplånas när hon konkurrerar med män på arbetsmarknaden, säger Karin Johannisson.

Hon menar också att samhällets behov kombineras med vetenskaplig forskning om den kvinnliga kroppens konstruktion. Menstruation, svaga nerver och gynekologi är några begrepp som diskuterats flitigt under 1900-talets olika epoker.

Dagens medicinska idéer stödjer en smal, effektiv och hälsosam kropp. Tillsammans med kommersiella krafter inom bland annat hälso- och gymkulturen har det lett fram till vår tids tunna, men starka ideal. Ändå återkommer sjukdomar förknippade med utseendet, som anorexi och bulimi, precis som för hundra år sedan.

Androgynt ideal

Nittiotalet har varit komplext. Det kvinnliga har betonats genom sexiga och utmanande kläder. Men samtidigt har vi sett ett könsöverskridande, androgynt mode. Fotomodeller har blivit megastjärnor och medierna har haft stor makt att skapa och upprätthålla ideal. Kraven att leva upp till dem har varit stora.

– Även om vi tycker att vi är kroppsfixerade i dag var kvinnokroppen lika hårt reglerad i slutet av 1800-talet. En mängd olika böcker gav detaljerade skönhetsråd för hur den ideala över- och medelklasskvinnan skulle se ut och uppföra sig. På trettiotalet slog skönhetsråden igenom i veckopressen och spreds till en bredare publik. Det blev ett kvinnligt ansvar att utstråla sundhet och hälsa, säger Karin Johannisson.

Claes Ekenstam menar att kraven på självkontroll traditionellt sett har varit starkare i de övre klasserna och att det i viss mån lever kvar i dag, även om skillnaderna inte är lika tydliga.

– Kroppsidealen är överhuvudtaget hårdare reglerade i dag än tidigare under 1900-talet, men vi ser det inte för det är en del av vår vardag. Samtidigt finns det större pluralism i hur vi får klä oss, säger han.

Mulligare ideal på ingång?

Hur 2000-talets kvinnliga kroppsideal kommer att se ut är svårt att spekulera i. Men den smala kvinnan har varit förebild sedan åttiotalet och ska vi följa historiens svängningar är det dags för en mulligare idealkvinna.

I samma riktning talar också det faktum att födelsetalen sjunker. Inte sedan 1935 har det fötts så få barn i Sverige som under 1999. Och kläder som betonar höft och bröst kommer starkt i vårmodet 2001.

Publicerad i Populär Historia 8/2000

Fakta: 1900-talets kvinnoideal

1900 Den smala och bräckliga kroppen var idealet bland över- och medelklasskvinnorna. Deras hy skulle vara vit, figuren tunn, händerna och fötterna små liksom munnen och näsan. Dessa ideal markerade skillnaden mot arbetar- och bondkvinnorna, som var muskulösa och solbrända med stora, slitna händer.

1910 Den kvinnliga kroppen lämnade det smala och svaga idealet. I stället gjorde den yppiga, sunda och moderliga kvinnan, som skulle ägna sig åt barnafödande och barnuppfostran, sitt intåg. Den kvinnliga idealkroppen gick upp i vikt, delvis som en följd av friare kläder utan korsett.

1920 Kroppsidealet blev åter smalt och blekt. Den långa, plattbystade och smalhöftade pojkflickan med kort hår slog igenom. De löst sittande kläderna i raka linjer skulle dölja de kvinnliga former som trots allt fanns där, samtidigt som de medförde både kroppslig och andlig rörelsefrihet. Den rökande kvinnan blev populär, cigaretten symboliserade kvinnlig frihet.

1930 Kroppen skulle åter utstråla sundhet och hälsa. En naturlig, sportig och präktig mamma blev idealet och kvinnorna gick upp i vikt igen. Nu skulle hon vara ordentligt påklädd och klaffar syddes in överallt i kläderna, till och med i nattlinnen.

1940 Under andra världskriget betonades den fruktsamma kvinnan allt mer. Samtidigt berättade klädernas slitstarka material och raka breda axlar om tidens krav och om plikt.

1950 Hemmafruidealet blomstrade samtidigt som ett kurvigt vampideal växte fram. Formerna var markanta hos båda grupperna. Hemmafruns midja snördes åt, medan bröst och höft betonades. Magra ungdomar stoppades in i höfthållare och stålfjädrade behåkupor. Samtidigt gjorde den kaxiga tonårsbruden entré iförd jeans och tröja.

1960 Den anorektiska antikroppen gjorde sitt intåg i samband med politisering och sociala revolter i samhället. Behåar brändes på bål tillsammans med andra föreställningar som ansågs vara hämmande för kvinnornas position i samhället.

1970 Kraven på kvinnlig frigörelse och jämställdhet växte. Kvinnorna vägrade att bli bedömda efter sina kroppar, utan ville bli sedda som personligheter. Behålöst mode, plyschoveraller och unisex skapade den naturliga, befriade kroppen.

1980 Efter sjuttiotalets period av jämställdhet hamnade utseendet åter i fokus och skillnaden mellan kvinnor och män betonades. Den kvinnliga identiteten kopplades starkt till utseendet. Idealet var en solariebrun och vältränad framgångskropp.

1990 Utseendet betonades allt mer. En tunn men stark kropp blev idealet. Men nittiotalet var komplext: androgynt samtidigt som kvinnligheten betonades genom pushup-behå och sexiga underkläder. Liksom vid slutet av 1800-talet blev kvinnokroppen trots idealet svag och bräcklig genom sjukdomar som anorexi och bulimi.

Publicerad i Populär Historia 8/2000

Fakta: Kroppsideal i Centralafrika

I Centralafrika ska den ideala kvinnan vara tjock och kraftig för att visa materiellt välstånd. Att vara mager är fult och kan betyda att någon ”äter hennes livskraft”, att hon är utsatt för häxeri.

– Ofta ser man små barn som har ett snöre eller tygstycke knutet runt överarmen. Det skyddar mot det onda och visar om barnet växer ordentligt. Mental hälsa och kroppens utseende hänger ihop väldigt mycket, säger Anne Sundberg på socialantropologiska institutionen vid Lunds universitet.

Hon menar att ytan är väldigt viktig i Centralafrika. Den är ett bevis på vem man är och visar social status. Den centralafrikanska kvinnan är väldigt modemedveten även i den traditionella klädseln pagne, som består av tre färgstarka tygstycken som används som lång kjol, garnering och överdel.

Kjolen viks och knyts på afrikanskt vis, men överdelen följer det internationella modet. Ibland är den figursydd, ibland har den puffärmar och ibland vaddar.

Visa gärna brösten, men aldrig låren

Men de internationella klädtrenderna slår inte alltid igenom. Under 1960-talet spreds aldrig det kortkorta modet dit eftersom både låren och stjärten är väldigt sexuellt laddade och måste döljas.

– Vad som är tabubelagt skiljer sig mycket från Sverige. Brösten har inte alls samma sexuella laddning som i vår kultur, men att gömma låren är viktigt. Om kvinnorna rör sig mycket ser de till att ha gymnastikbyxor under kjolen ifall de skulle tappa den eller om den skulle åka upp.

Konstanta kroppsideal

Kroppsidelaen i Centralafrika har varit relativt konstanta jämfört med Sverige. Först de senaste 10–15 åren har internationella ideal börjat få ett vidare genomslag.

Att vara så ljus som möjligt är ett viktigt inslag i jakten efter att följa modet. Många kvinnor använder en form av tvål och salvor som bleker skinnet. I dag är unga kvinnor inte heller lika benägna att bli tjocka som dem ur äldre generationer och de unga kan tänka sig att använda korta kjolar.

– Men förändringarna går långsamt. Det är svårt att veta om de gamla idealen kommer att försvinna. Det finns en gammal tradition att sörjande kvinnor rakar av sig håret och undviker färgstarka kläder. Ibland tror jag att den är på väg att försvinna, men det går mycket sakta. Sedvänjan är fortfarande vanlig bland kvinnor i fyrtioårsåldern, förklarar Anne Sundberg som tror att det är samhällets strukturer som hämmar förändringarna.

Den västeuropeiska medelklassens ideal sprider sig allt fortare över världen med globaliseringens hjälp, men samtidigt påverkas svenska kvinnor av andra kulturer. Att ”pierca” sig är till exempel en gammal afrikansk tradition. Där tar man hål i öronen på små flickor redan när de föds. Även tatueringar och kroppsmålningar blir allt vanligare i Västeuropa.

Publicerad i Populär Historia 8/2000