Münchhausen 200 år
Enligt baron Karl Friedrich Hieronymus von Münchhausen (1720–1797) är rubriken ovan ingen omöjlighet, inte heller i bokstavlig mening. Ty han var historiens främsta lögnhals. Det är vanligen, med undantag för vita lögner, inte fint att ljuga. Men Münchhausens lögnaktiga äventyr hör till den klassiska underhållningslitteraturen.
Många generationer har njutit av historier som dessa: han lyfter sig själv – och en häst – i håret ur ett moras i Ryssland; han rider på en kanonkula från tsarevnans artilleri ända in i det turkiska lägret; han skaffar sig en rask karl som kan förflytta sig lika snabbt som dagens jetplan; han skjuter på en hjort med körsbär, varpå djuret dyker upp igen med ett stort körsbärsträd på huvudet och så vidare, och så vidare.
Antinazistisk underton
En del av oss äldre minns den berömda münchhausenfilmen från Tredje rikets tid med en bejublad Hans Albers i huvudrollen. Det sägs att filmen i själva verket hade en antinazistisk underton, men i så fall försvann denna helt bland de skimrande orimligheterna i agfacolor.
Nu när ”lögnarbaronen” firar jubileum är det emellertid dags att erinra om de förhållanden under vilka berättelserna tillkom. Här förekommer en hel del turer och mystifikationer. Det är enligt forskarna tvivel underkastat, om Münchhausen verkligen berättat de här historierna. Visst satt han på sin ålders höst och drog minnen vid brasan i familjeslottet Bodenwerder (nära Braunschweig) – fast inte fullt så vilda som de som sattes i tryck. Själv gav han ingalunda ut dem, och utgivningen skedde knappast med föremålets goda minne.
Hans biografi brukar vara kort. Efter en tid som page hos kuriosasamlaren hertig Anton Ulrich drog han ut i krig, först i Braunschweig, sedan i Ryssland och i två turkiska krig, där han deltog på den ryska sidan. Han var en tapper krigare. Sedan gifte han sig, och efter vissa konflikter inom familjen slog han sig ner på sitt stamgods, där han plägade berätta krigs-, rese- och jakthistorier för sina gäster. Hur skedde steget från denna privata underhållning till Münchhausens äventyr?
Upphovsmannen var denna gång en verklig äventyrare, en viss bibliotekarie Raspe i Kassel, som förskingrade bibliotekets egendom, råkade i finansiell knipa och sjappade till England med en samling historiska guldmynt vilka han dessförinnan försett sig med. Men reskassan tog snart slut, och herr Raspe måste hitta på något radikalt för att förbättra sitt ekonomiska predikament. För att häva detta gav han 1785 ut en samling historier som han tillskrev baron Münchhausen utan dennes vetande och godkännande. På den tiden fanns ingen copyrightlagstiftning.
Stor succé i England
Boken, som bara bestod av 48 sidor, gjorde stor succé i England. Den blev naturligtvis snart uppmärksammad i Münchhausens hemland. Vid Göttingens universitet fanns Gottfried August Bürger, teolog, filolog och diktare, som bland andra hade August Wilhelm Schlegel som lärjunge. Det var en begåvad och produktiv person, han åtnjöt gott anseende som bland annat shakespeareöversättare, men han hade ett ganska labilt temperament. Mellan varven var han både utsvävande och lättsinnig.
Hans kärleksliv är ett kapitel för sig: han gifte sig ståndsmässigt men var i själva verket kär i sin hustrus syster, och han försökte framgångslöst att etablera ett samliv på tre man hand. Så dog hustrun och han hann precis gifta sig med systern innan hon också lämnade denna värld. Vid 42 års ålder äktade han slutligen en 21-årig beundrarinna som emellertid förslösade hans pengar och snart fann yngre, attraktivare partner. Bürger skilde sig och dog ganska olycklig.
Men just i denne herres version läser vi i dag de historier vi kallar Münchhausens. 1786, alltså redan året efter den engelska debuten, gav Bürger ut en bok med den tidstypiskt långa titeln Friherre von Münchhausens underbara resor till sjöss och till lands, fälttåg och lustiga äventyr, så som han plägade berätta desamma vid flaskan i sina vänners lag. Bürgers version blev en ännu större succé än Raspes, alldenstund han utökat de redan tvivelaktiga ”originalhistorierna” med 13 andra som inte hade ett smack att göra med baron Münchhausen. De var, som senare forskning påvisat, tagna ur historiska skrönors fatabur.
Som Bürger avsett var den lilla boken uppfriskande i en period, då det var upplysning och då folk skulle vänja sig av med skrock och fantasier och tänka rationellt. Fast enfaldiga och humorfria kritiker gillade inte dylika krumsprång och nagelfor berättelserna hårt, som om det var någon idé att granska dem. Den som fick lida för det var inte i första hand Bürger utan den stackars baron Münchhausen. Men boken lästes flitigt och gjorde en varaktig entré i världslitteraturen. Den finns till exempel i dag att tillgå bland de verk som Projekt Gutenberg erbjuder på Internet.
Psykoneurotiskt syndrom
Münchhausen har därutöver – också ofrivilligt – givit namn åt ett psykoneurotiskt syndrom, som yttrar sig i att patienten besvärar sig över sjukdomar som han eller hon inte lider av.
Baronen själv dog bitter och förgrämd. Eftersom han ju inte fick del av inkomsterna för ”sina” berättelser dog han fattig och skuldsatt. Fast grundorsaken till detta var enligt en sentida ättling att han på gamla dagar – liksom Bürger – gifte sig med en 17-åring. Detta ledde till ”hans totala förmögenhetsbortfall och följaktligen förlusten av godset Bodenwerder, som i 300 år befunnit sig i släktens ägo”.
Ättlingens namn var Börries von Münchhausen. Han gjorde sig ett namn som en försenad agrarromantiker och balladdiktare, vars svulstiga poem blev pliktläsning för skolbarn under nazieran. Börries ändade sitt liv under minst lika tragiska villkor som sin förfader. Ensam och djupt deprimerad över sin frus och sin sons död tog han sitt liv vid andra världskrigets slut.
