Fredrika Bremer på Broadway

Hennes romaner har väl knappast någon större läsekrets i dag. Men till våra stora svenska reseskildrare måste Fredrika Bremer räknas. Och detta är desto mer anmärkningsvärt när man ser på hennes bakgrund.

Fram till 1840, när hon gått till kungs för att bli myndig, hade hon stått under förmyndarskap av en yngre bror som också hann försnilla det mesta av hennes tillgångar innan han dog. De resor hon hade företagit före detta datum hade varit tidstypiska. Studieresan med syskonen Europa runt, i två fyrspann, när hon var tjugo. Beordrad av pappa. Resan till vattenkur i Tyskland med mor och syster, som medelålders kvinna. Beordrad av mamma? Den länge drömda amerikaresan 1849 var den första hon företog ”inte ens åtföljd av en kammarjungfru”, och hon skulle inte återvända förrän i oktober 1851.

Fredrika Bremer hade alltid varit intensivt intresserad av Amerika – och varför inte, hon var intresserad av allting. Dessutom var hon inbjuden. Redan 1843 hade hon skrivit: ”Mina böcker gör der [i England och Amerika] en lycka som jag tycker är en galenskap, och följderna deraf äro bref och inbjudningar, som icke kunna annat än kännas angenäma.” Året därpå hade romanerna ”nått till Indien, till Cap i Afrika samt till Australien, ja äfven till Chinas kuster”. Hon var nu helt enkelt en av världens mest lästa romanförfattare.

När hon korsade Atlanten i ett fartyg som drevs med ånga och hjälpsegel var det alltså som celebritet. På kajen i New York möttes hon av en skock kollegor och beundrare. Nu skulle hon få stifta bekantskap med ett samhälle som den gamla världen borde efterlikna, ansåg hon. Europa hade just upplevt sitt stora orosår med blodbad i många städer.

Breven från USA blir långa, i synnerhet till systern. Hon väljer ut 43 att ge ut i tre volymer. Hemmen i den nya verlden blir något av en sensation och stärker hennes världsrykte. I egna teckningar porträtterar hon allt och alla, från örter till genier.

Fredrika läste och skrev engelska, men ingen hade lärt henne uttalet. Författaren Nathaniel Hawthorne dömer henne som obegriplig. Sådant slår hon bort som nonsens. Inget kan hämma henne där hon korsar kontinenten ”med gudsfruktan och dumdristighet”. Den resa som planerats kort blir allt längre.

Tiden präglas av preludierna till inbördeskriget och diskussionerna i slavfrågan. Hon besöker slavauktioner och gudstjänster, politikerhem och fängelser, och överallt ställer hon frågor. Hon är politiskt, allmänsocialt och filantropiskt engagerad, och kunnig i religion, historia, litteratur och filosofi. Och har ett alltid öppet sinne för skönhet.

Men Nathaniel Hawthorne slår an chauvinistiska tongångar i sina kommentarer. Hon är ”hela mänsklighetens ogifta moster” och ”en vänlig gammal dam” (48 år).

När hon vände hemåt hade hon fullbordat ett gigantiskt reporterjobb, träffat landets bägge presidenter under den här perioden, diskuterat med mängder av kulturpersonligheter, knutit vänskapsband i alla läger.

Hennes personliga, livliga och spännande tidsbild från USA blev ett verk på 1 500 sidor.

Fem år senare lämnade hon Sverige igen för ett år i Schweiz där hon skulle studera frikyrkorörelsen – men det blev en fem år lång resa i den gamla världen.

Om det rent fysiskt var en skakig färd så var den det också finansiellt. Hoppet stod till framtida inkomster från framtida manuskript, och till lån.

Först Italien. Detta ”…hem för […] ett sjungande, maccaroniätande, farniente-älskande folk […] hade aldrig särdeles intresserat mig”, skriver Fredrika. Men det stimulerade henne och hon stannade i femton månader. Hon munhöggs med påven, och skrev med penna doppad i syra: ”Hy och hull tyda på den bästa hälsa, på god aptit och på ett gott kök. Påven blickade på ett skrivet papper, som han höll i handen, frågade om mitt land, min vistelseort och tillade, ›ni har skrivit något?› …”.

Malta, en månad. Palestina, fem månader. Med modern fransk ångbåt anlände hon till Jaffa och sedan reste hon vidare på hästryggen mot Jerusalem.

I Konstantinopel besökte Fredrika Bremer Sofiakyrkan. Hon bekände sig ”tagen, betagen, såsom jag ännu ej varit det av något tempel eller konstverk av människohand”. Äntligen hade hon mött en förening av mänsklig och gudomlig vishet.

Två och ett halvt år i Grekland, då ett av Europas minst kända länder, fram till 1830 en provins i det osmanska riket. Nu gör hon det känt i de avslutande 500 sidorna i Lifvet i den Gamla verlden, som hon betraktade som sitt viktigaste arbete.

Vid hemkomsten var hon 60 år, böjd, grånad. Tolv år äldre än när Hawthorne kallat henne gammal dam. Under de senaste åren hade hon klättrat i berg, plågats av loppor, ridit ensam genom ödemarker, kastats av stormvindar till havs, varit dödstrött, besviken och arg. Till och med – längtat hem. Men nyfikenheten, rapportlustan vann över allt det andra.

Publicerad i Populär Historia 5/2001